Etikettarkiv: sverige

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Livet blir inte enklare när Diane hämtar ut sin explosiva och svårhanterliga son Steve från ungdomshemmet. I den kampfyllda balansgången mellan kärleksfullt gnabb och närapå mordförsök hittar de båda stöd och kraft i kvinnan på andra sidan gatan. Hon heter Kyla och har tagit ett sabbatsår från sitt jobb som lärare. Ingen av dem anar hur viktiga de är för varandra och den väntande vänskapen.

Mommy2

Berättelsen om den kämpande mamman som ännu inte hittat ro inom sig själv och samtidigt måste lära sig ta hand om sin oberäkneliga son är gastkramande bra. I alla fall om du gräver ner dig i biostolen och kämpar dig genom den första akten. Jag vet inte vad det är med Xavier Dolans filmer, men den första akten är nästan alltid otroligt långsam.

Jo, jag vet vad det är. Det handlar om att på ett sinnrikt sätt bygga upp karaktärerna och emotionellt befästa dem hos dig och mig utan att vi riktigt förstår det. Det är därför du sträcker dig efter näsduken längre fram i berättelsen.

Mommy är vackert fotad med polariserande effekt mellan ljud och bild. Tempot växlar lika bryskt som färgsättningen. Historien fångar de fina stunderna med sockervaddsfluffig träffsäkerhet och lyckas ett par minuter senare knivhugga dig som besökare med panik och ångest när Steve tappar kontrollen.

Du kommer snart att glömma bort hur mycket av filmen som är spelad i 1:1 format. Du kommer snart lovprisa formatet för just en scen i filmen. Vilken det är får du ta reda på själv.

Dynamiken mellan våra tre huvudkaraktären sammanspelar förträffligt. Den blyga grannen kontra översociala mamman och den oberäkneliga sonen är vad som gör Mommy till just Mommy.

Mommy1

Mommy är absolut en av årets bästa filmer. Och sannerligen den bästa jag sett hittills från Xavier Dolan. När alla beståndsdelar kommer samman blir känslan i den här filmen prick på. Grädden på moset är också musiken. Mycket från min personliga favorit bland moderna kompositörer: Ludovico Einaudi.

Det kanadensiska dramat Mommy har premiär 9 januari.

Fake it until you become it

I sin desperata jakt efter arbete fastnar uppåtsträvande Lou Bloom i kriminaljournalistiken. Med en driven vilja att lyckas och en videokamera sätter Lou tänderna i den baksida av Los Angeles som endast visar sig på natten. Han blir vad branschen kallar för en Nightcrawler - en person som ser varje polis- och ambulanssiren som en skänk från ovan.

K72A1736b.tif

Är Nightcrawler en bra film? Ja, det är det absolut. Är Jake Gyllenhaal lyckad i sin roll? Verkligen! Det här är hans bästa prestation genom karriären.

Lou Bloom vill starta om, han vill förnya sig. Men det är svårt att skaffa en anställning med hans bakgrund. Var man är sin egen lyckas smed, och Lou är oerhört medveten om det här. Det är därför han, istället för att ge upp, skaffar sig sin egen karriär i Los Angeles-natten genom att filma olyckshändelser och brott.

Nightcrawler handlar lika mycket om mannen bakom kameran som den handlar om att ta sig själv i kragen och skapa sig sina egna möjligheter. Att möta motstånd och utmaningar utan rädsla. Det är också en vackert fotograferad berättelsen om natten i änglarnas stad tillsammans med en rågad skopa mediakritisk underton.

Gyllenhaal fångar den psykotiska och närapå barnsliga andan hos Lou Bloom. Det är tydligt att han inte är precis som alla andra. Det är en mångfacetterad insats med lager på lager av exceptionellt skådespeleri.

Det tunga, mörka och fylliga fotot fyller biosalongen med den tyngd och det nervkittlande drama Nightcrawler sänder ut. En ny tagning av The American Dream sett från empatifria ögon.

K72A6112.CR2

Låga kameravinklar och eggande dialoger tar hand med ett arbete med kostym vilka tillsammans sätter den sista spiken i kistan på varför Nightcrawler är Jake Gyllenhaals bästa roll och en av årets bästa filmer.

Följ med ut i nattens dramatiska timmar med Nightcrawler 28 november.

Tjugo långa år har gått sedan den monumentalt knasiga resan till Aspen. Lloyd har suttit på psykriatiskt institut, men när Harry behöver en ny njure släpper Lloyd den humoristiska bollen och visar att han alla år bara spelat. När Harry får reda på att han har en nu vuxen dotter beger sig de två iväg ut på vägarna igen för att hitta henne och förhoppningsvis i samma veva få tag på en njure. Såklart går inte allt enligt planerna...

Dumb And Dumber To

Har du sett komediklassikern Dum & dummare? Då har du på det stora hela redan sett den här filmen också. Synar du i sömmarna, skämten, riktningen och egentligen vilka aspekter du helst vill kommer du snart inse att det egentligen är samma film.

Visst, i Dum & dummare 2 är Harry och Lloyd tjugo år äldre, den blinda pojken Billy likaså. Filmen bygger på ett överspelande från karaktärerna och en humor som beskrivs i sin enkelhet som bajshumor.

Ja, det går att skratta så att det krampar i magen. Då rekommenderar jag dock att du inte har förlagan lätt till hands i minnet. Den enda stora skillnaden dem emellan är att det är Harrys tur att hitta någon på andra sidan landet.

Dumb And Dumber To

Kanske hade jag för höga förväntningar på Dum och dummare 2, för det här fungerar inte. Det känns tillgjort och karaktärerna spelade ut sin roll till fullo i första filmen. Se den om du har väldigt nära till skratt; annars råder jag dig att låta guldkornkomedin Dum och dummare 1 leva i sin pricksäkra singularitet.

Harry och Lloyd är tillbaka på den stora vita duken 12 november.

Vi är äntligen inne på den sista boken i trilogin om Katniss Everdeen och den översittande huvudstaden Capitol med dess korrupta och ondskefulla ledare. Det är äntligen dags för The Hunger Games: Mockingjay - part 1.

MockingJayPartOne1

Först och främst. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är, precis som Catching Fire, bättre än den första filmen. Så enkelt är det. Huruvida den är bättre än just sin föregångare, det är svårare att säga. Vissa delar - ja. Andra delar - nej.

Filmen hoppar direkt in i berättelsen. För den som inte sett den andra filmen nyligen och inte läst böckerna kan det därför bli lite raskt in i händelserna utan någon förklaring till varför det händer. Jag gillar det. Varför dalta med publiken när de flesta ändå kommer störa sig på att behöva höra samma saker igen och igen. Jag störde mig dock på det av den enkla anledningen att jag inte kollat på Hunger Games sedan tvåan kom på bio.

Vi är i District 13, det försvunna distriktet som aldrig avslutade sitt krig. Katniss måste axla rollen som talesperson för kampen mot Capitol. Det är inte ett enkelt beslut för den ännu unga kvinnan som blivit utsatt för spelen inte bara en, utan två gånger. Mardrömmar hemsöker hennes nattro och nerverna är inte som de en gång var.

Intressant är det att se hur mycket Jennifer Lawrence utvecklats professionellt över de senaste åren. För det kan inte bara ha att göra med bra skrivna tal som rycker tag i hjärtat och kniper åt gång på gång. Nej, hennes insats i rollen som Katniss har utvecklats. Till det bättre. Däremot, och jag säger det med olust, skarvar insatsen från en riktigt, riktigt bra sådan mot ett par scener där det spelas över alldeles för tydligt.

Det är ändock en parantes i en annars två timmar och tre minuter lång väldigt underhållande film.

Att The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är just en första del av två är tydligt. Stora delar av filmen är påbyggnad av tidigare filmer som måste pålas ner och utvecklas till den sista avgörande delen. Under de mindre fartfyllda delarna var jag rädd för att bli uttråkad och trött. Jag hade fel. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 blir inte tråkig.

MockingJayPartOne2

Dramaturgin håller genom alla akter och fotot är genomgående snyggt och visuellt slående. Effekterna är felfria i min mening. En subtil fotnot i det visuella arbetet kring The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är att färgerna och känslan är dystopisk och blek. Men porträtteringen av vår hjältinna är att hon är stor och stark, även när det tar emot. Kameran står nära och tränger in bland publikens känslor. Vinkeln är ofta tagen underifrån och hjälper oss i biosalongen att förstå att Katniss - hon är en kraft att räkna med.

The Hunger Games: Mockingjay - part 1 har premiär 19 november över hela landet. Nu börjar kampen för en värld fri från förtryck och korrupta ledare. Ett nytt Panem. Ett bättre Panem.

Rumskamrater på livstid

När Mathias lämnar sitt liv i New York bakom sig för att besöka, och sedan sälja, den lägenhet hans far lämnat honom med tar livet, och försäljningsplanerna, en tvärnit. Det är inte lika enkelt att sälja som han hade hoppats. Med lägenheten kommer en oväntad husgäst - och dennes dotter.

A031_A031_C003_10104X_0001.jpg

När hans pappa, som Mathias inte haft kontakt med på många år lämnar honom en lägenhet i Paris ser livet helt plötsligt lite ljusare ut. En enorm lägenhet i ett bra område i Paris, perfekt för att fylla på den tomma plånboken. Vad Mathias inte vet om är att lägenheten är en viagér. Viagér innebär att fastigheten köps för en billig peng, men att den förra ägaren bor kvar i huset tills denna dör. Och fram till dess betalar den nya ägaren en månatlig avgift.

Lägenheten i My Old Lady huseras av en tant som trots sin imponerande ålder fortfarande står piggt på benen. Hon har bott där i alla år och förklarar för Mathias vad det är som gäller.

Berättelsen tar fart när dottern introduceras och My Old Lady får substans och något att jobba vidare med. Tyvärr händer det inte mycket mer. Filmen står och stampar på samma ställe. Synd när premisserna för en kvick och rolig romantisk dramakomedi finns på plats.

Istället blir My Old Lady utdragen och intetsägande. Det subtilt komiska och rappa manuset lyckas inte helt och hållet att locka till ett gediget emotionellt engagemang. Dialogerna är väntade och långt ifrån originellt överraskande.

Mathias förflutna som alkoholist används okänsligt som bränsle till berättelsen och den slutliga upplösningen. My Old Lady kunde blivit så mycket bättre om regissör Israel Horovitz skulle sluta tassa runt gröten och istället grotta ner sig i den dynamik mellan karaktärerna som kan anas där någonstans.

En särskild eloge ska ändå tillges Maggie Smith och hennes roll som Mathilde Girard. Att få se den före detta Hogwarts-professorn omfamna rollen som mysig och finsmakande madame förgyllde bioupplevelsen.

A019_A020_C006_1003WN_0001.jpg

Är det här en film du kommer att vilja se? Ja, det kanske det är. Men var beredd på att My Old Lady känns längre än vad den är. Filmen 107 minuter känns ändlösa. Vilket är synd när de innehåller en charmant berättelse om allt från depression, kärlek, skratt, och goda viner.

Den charmiga berättelsen My Old Lady har premiär 10 oktober.

Gastkramande från början till slut

Under ett upplopp separeras Gary Hook från sin enhet och lämnas kvar ensam i ett konfliktdrabbat Belfast där det inte går att skilja fiende från vän. Hook tvingas spendera natten i ovisshet om sin fortsatta överlevnad.

712

Nyutexaminerade och redo att ta sig an rikets fiender skickas Gary Hook och hans förband till Nordirland och Belfast. Konflikten där är ett faktum och de två sidorna går på varandra med mer och mer ödeläggande kraft. Hook har blivit tränad till att vara hård och obeveklig med sitt gevär, ändå är hans förhållande med lillebror lika ömsint och full av kärlek.

'71 är lika mycket ett porträtt av konflikten mellan det katolska och protestantiska samhället som det är en berättelse om den rädsla och det helvete som unga soldater kastas in i med ett vapen i handen.

Det finns ingen rast och ro. Inget utrymme för att känna lugn och trygghet. '71 fångar stressen, ångesten och rädslan genom Gary Hook som jagas genom trånga gränder med pistolkulor vinande förbi huvudet. Ett skakigt springande och handhållet fotografi befäster osäkerheten i att bli övergiven bakom fiendens hatiska linjer.

Om du letar efter en film som inte snålar på innovativa svordomar, gärna från öldrickande tioåringar, ja då är '71 din film. Filmen presenterar ett manus utan att skala bort ett språk belamrat av förolämpande slangord.

Hook springer in i natten, jagad av religiöst övertygad rebellstyrka. Behovet av att, trots risken, lita på fullkomliga främlingar kommer inte lätt för Hook. Unga som gamla kan vara ett hot. Men när det blöder ur buken försvinner många av de mer önskvärda alternativen till hjälp.

'71 är något av en blandning mellan Oscars-vinnaren Argo och den klassiska krigsfilmen Black Hawk Down. Två filmer av klass som regissör Yann Demange snärjt ihop tillsammans med en egen idé och ett unikt genomförande. '71 trollbinder och håller intresset uppe utan problem från första till sista scen. Är det här verkligen fiktion, eller är det baserat på verkliga händelser?

711

När allt är sagt och gjort lämnar '71 kvar ett par lösa trådar. Frågor som aldrig får några konkreta svar. Du och jag får bära med oss en undran — en undran som gör att du inte glömmer bort filmen du precis avnjutit.

Gastkramande intensitet från början till slut. Årets starkaste brittiska film '71 har premiär 10 oktober.

Om Dracula skulle vara med i Game of Thrones

År 1462 i Transylvanien. Den ökända krigslegenden Vlad III har styrt över sitt kungadöme under fred över en längre tid. Vlad och hans fru har kämpat hårt för att behålla freden och skapa trygghet för sina medborgare. Allt omkullkastas när sultanen Mehmed II kräver tusen pojkar till sin egen här. Tusen pojkar och en till, nämligen Vlads son. Ska Vlad ge efter och behålla den utlovade freden, eller kommer han stå upp för sitt folk och besegra turkarna?

DraculaUntold1

Dracula Untold börjar i mångt och mycket som en historielektion. Produktionen kräver av dig och mig som publik att lära dig om Vlad Pålspetsaren. För utan den informationen kan vi inte på riktigt förstå den inre kamp han utkämpar vid sidan om högarna av lik som lämnas kvar bakom honom i sin kamp för folket.

Vlad är en kärleksfull far, omsorgsfull make, och rättvis härskare över sitt land. Dessa tre huvuddrag hos huvudkaraktären drabbas samman när sultanen Mehmed II kräver honom på tusen pojkar. Ett svårt beslut att ta, särskilt när sultanen därutöver kräver honom på hans enda son.

Dracula Untold är en film som tänker någorlunda nytt kring den mytomspunna legenden. Aldrig tidigare har jag sett en berättelse om det blodsugande monstret där han istället för att med en gång porträtteras som berättelsens onda antagonist istället får vara den goda. Den hjälten som folket behöver. Hjälten som tar rollen som anti-hjälte när styrkan tryter och hjälp från en uråldrig vampyrförbannelse blir ett måste.

Filmen är som en blandning av Game of Thrones och valfri Dracula-film. Bitvis skulle vi kunna tolka in inspiration från filmer såsom 300.

Den ojämna ljudbilden skapar dynamik och dramatisk effekt genom svepande stridsscener fyllda av skrik, blod, och svängande svärd. En hel del saker i Dracula Untold håller måttet, men inte allt. Något som särskilt störde mig när jag satt i fåtöljen var inkonsekvensen i karaktärernas accenter. En bagatell månde, men det är de små sakerna som gör en någorlunda bra film mycket bättre.

Dracula Untold är en helt okej film. Visuellt är den inspirerande och slående. Tyvärr håller inte en film enbart på sina effekter. Dracula Untold klarar av mer, mycket på grund av den nya hållningen som anti-hjälte.

DraculaUntold2

Rekommenderar jag Dracula Untold? Ja, det gör jag. Inte för att det är en fullträff utan för att den underhåller. Filmen är visuellt snygg och den nya tappningen där Dracula är en anti-hjälte istället för antagonist gör mig glad.

Dracula Untold har premiär 10 oktober.

Det går inte att inte lyssna på Afzelius hädanefter

Han som sällan uttalade sig i tal var desto mer öppen och pratsam i sina låttexter. Björn Afzelius var älskad av publiken och en artist mediakåren älskade att hata. Med en fri tillgång till ett enormt arkiv har nu en aldrig tidigare öppnad dörr öppnats in i livet till en av Sveriges mest älskade artister.

TusenBitar1

Det här är en omsorgsfullt skapad dokumentär om en av vårt lands mest älskade artister och personligheter. Han var den blyga killen med det stora hjärtat. Speciellt inför kulturen i Sydamerika.

Tusen bitar är filmen om Björn Afzelius. Tillsammans med stora mängder arkivmaterial i form av videoklipp och fotografier varvar berättelsen fram genom hans liv. Allt från det första bandet med Mikael Wiehe hela vägen till de sista inspelningarna i Björns egna kök.

Med basen som del av band fick inte Björn det utrymme han ville ha, speciella inte i Hoola Bandoola Band där censuren var så hård att gitarristen och sångaren skrev musik "bakom ryggen" på sina kollegor.

Respektfulla och välklippta intervjuer med människor ur Afzelius liv sjunker in och etsas fast tillsammans med musik de allra flesta av oss antingen växt upp med eller lärt känna allteftersom. De Geer lockar till skratt och hans döttrar gräver fram tårar.

Tusen bitar är en dokumentär även för den publik som inte känner till honom och hans musik. De flesta har hört låten Sång för friheten. Den öppnade upp för en mer liberal och bredare publik. Precis som den låten lyckas Tusen bitar med att öppna upp en värld av musik och poesi för de som ännu inte tagit sig tid att lyssna.

Låtarna skapar ett djup och emotionellt band när arkivklippen slänger oss från funkislägenheter i Sverige och tiden i Italien.

TusenBitar2 Är Tusen bitar en uppföljare av den svenska dokumentären Searching For Sugar Man? Nej, det är det inte. Men den är i samma klass. En dokumentär alla borde se, och kommer att vilja se igen när eftertexterna börjar och den bästa covern av låten Tusen bitar börjar ljuda ur högtalarna. Tusen bitar står på egna den. väldigt stabila och sevärda sådana.

Tusen bitar står på egna ben. Väldigt stabila och sevärda sådana. Biopremiär 5 september.

Frank Millers universum är tillbaka. Och det är lika utbänt och inrutat som tidigare. Men det är stora skillnader från föregångaren. Den största av dem är att Sin City 2 - A Dame To Kill For (Sin City 2) är bättre. Enklare än så går det inte att beskriva.

SinCity21

Ett mörkt och kontrastrikt foto gifter sig med de animerade sekvenserna och den gastkramande narratativa berättelsen. Sin City 2 vägleder med utvalda färger á la Schindler's List när vitt spridda och lösa trådar långsamt och osynligt vävs samman. Filmen är blodigare än förlagan. Våldet ligger på i var och varje scen utan att skyla med dolda vinklar och förgrundsskräp.

Sin City 2 är rå. Brutalt och öppet kapas huvuden och artärer. Filmen är mer vågad. Det är mer naket än förut och det framställs som starkt och självsäkert. Sex handlar mer om att kontrollera korrumperade poliser och politiker än om kroppar som omsluter varandra.

Ett exceptionellt personregi över vana och duktiga talanger skapar den värld som förkroppsligar skillnaden mellan serietidningsfilmer och grafiska novell-filmer. Kända ansikten och namn avlöser varandra utan att sätta sig över någon annan.

Sin City 2 har en balans av dialog och handling som tar berättelsen fram utan att tråka ut. Det är en film som är två i en. Miller släpper inte in den oinvigda enkelt. Karaktärsnamnen är få och kan du inte storyn bakom från böckerna är filmen mer av ett vackert och blodigt konstverk som utspelar sig över två timmar. För den som vet vilka som existerar i den mörka staden och deras relationer och roller är Sin City 2 en djupdykning in bland sönderskjuten betong, komplexa ångestattacker och sylvassa katanas.

SinCity22

Jag tyckte inte mycket om den första filmen. Men med tanke på den glada överraskning Sin City 2 gav mig gör mig nyfiken på att efter alla dessa år gå tillbaka och se om det är dags att ge Sin City 1 en ny chans.

Sin City 2 - A Dame To Kill For har blodig och vulgär premiär 29 augusti.