Etikettarkiv: svenska

Fake it until you become it

I sin desperata jakt efter arbete fastnar uppåtsträvande Lou Bloom i kriminaljournalistiken. Med en driven vilja att lyckas och en videokamera sätter Lou tänderna i den baksida av Los Angeles som endast visar sig på natten. Han blir vad branschen kallar för en Nightcrawler - en person som ser varje polis- och ambulanssiren som en skänk från ovan.

K72A1736b.tif

Är Nightcrawler en bra film? Ja, det är det absolut. Är Jake Gyllenhaal lyckad i sin roll? Verkligen! Det här är hans bästa prestation genom karriären.

Lou Bloom vill starta om, han vill förnya sig. Men det är svårt att skaffa en anställning med hans bakgrund. Var man är sin egen lyckas smed, och Lou är oerhört medveten om det här. Det är därför han, istället för att ge upp, skaffar sig sin egen karriär i Los Angeles-natten genom att filma olyckshändelser och brott.

Nightcrawler handlar lika mycket om mannen bakom kameran som den handlar om att ta sig själv i kragen och skapa sig sina egna möjligheter. Att möta motstånd och utmaningar utan rädsla. Det är också en vackert fotograferad berättelsen om natten i änglarnas stad tillsammans med en rågad skopa mediakritisk underton.

Gyllenhaal fångar den psykotiska och närapå barnsliga andan hos Lou Bloom. Det är tydligt att han inte är precis som alla andra. Det är en mångfacetterad insats med lager på lager av exceptionellt skådespeleri.

Det tunga, mörka och fylliga fotot fyller biosalongen med den tyngd och det nervkittlande drama Nightcrawler sänder ut. En ny tagning av The American Dream sett från empatifria ögon.

K72A6112.CR2

Låga kameravinklar och eggande dialoger tar hand med ett arbete med kostym vilka tillsammans sätter den sista spiken i kistan på varför Nightcrawler är Jake Gyllenhaals bästa roll och en av årets bästa filmer.

Följ med ut i nattens dramatiska timmar med Nightcrawler 28 november.

Vi är äntligen inne på den sista boken i trilogin om Katniss Everdeen och den översittande huvudstaden Capitol med dess korrupta och ondskefulla ledare. Det är äntligen dags för The Hunger Games: Mockingjay - part 1.

MockingJayPartOne1

Först och främst. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är, precis som Catching Fire, bättre än den första filmen. Så enkelt är det. Huruvida den är bättre än just sin föregångare, det är svårare att säga. Vissa delar - ja. Andra delar - nej.

Filmen hoppar direkt in i berättelsen. För den som inte sett den andra filmen nyligen och inte läst böckerna kan det därför bli lite raskt in i händelserna utan någon förklaring till varför det händer. Jag gillar det. Varför dalta med publiken när de flesta ändå kommer störa sig på att behöva höra samma saker igen och igen. Jag störde mig dock på det av den enkla anledningen att jag inte kollat på Hunger Games sedan tvåan kom på bio.

Vi är i District 13, det försvunna distriktet som aldrig avslutade sitt krig. Katniss måste axla rollen som talesperson för kampen mot Capitol. Det är inte ett enkelt beslut för den ännu unga kvinnan som blivit utsatt för spelen inte bara en, utan två gånger. Mardrömmar hemsöker hennes nattro och nerverna är inte som de en gång var.

Intressant är det att se hur mycket Jennifer Lawrence utvecklats professionellt över de senaste åren. För det kan inte bara ha att göra med bra skrivna tal som rycker tag i hjärtat och kniper åt gång på gång. Nej, hennes insats i rollen som Katniss har utvecklats. Till det bättre. Däremot, och jag säger det med olust, skarvar insatsen från en riktigt, riktigt bra sådan mot ett par scener där det spelas över alldeles för tydligt.

Det är ändock en parantes i en annars två timmar och tre minuter lång väldigt underhållande film.

Att The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är just en första del av två är tydligt. Stora delar av filmen är påbyggnad av tidigare filmer som måste pålas ner och utvecklas till den sista avgörande delen. Under de mindre fartfyllda delarna var jag rädd för att bli uttråkad och trött. Jag hade fel. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 blir inte tråkig.

MockingJayPartOne2

Dramaturgin håller genom alla akter och fotot är genomgående snyggt och visuellt slående. Effekterna är felfria i min mening. En subtil fotnot i det visuella arbetet kring The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är att färgerna och känslan är dystopisk och blek. Men porträtteringen av vår hjältinna är att hon är stor och stark, även när det tar emot. Kameran står nära och tränger in bland publikens känslor. Vinkeln är ofta tagen underifrån och hjälper oss i biosalongen att förstå att Katniss - hon är en kraft att räkna med.

The Hunger Games: Mockingjay - part 1 har premiär 19 november över hela landet. Nu börjar kampen för en värld fri från förtryck och korrupta ledare. Ett nytt Panem. Ett bättre Panem.

Legend eller PR-kupp?

Legenden, avlad av Zeus själv, har blivit benådad den fysiska styrkan av en gud men också förbannelsen av det mänskliga lidandet. Enorma monster och bestar testar honom genom livet för att glädja gudarna. Vid sin sida har han sitt band av legosoldater. Ett blodigt inbördeskrig måste ta slut och Herkules gör allt i sin makt för att återföra den rättmätiga kungen till dess tron.

HERCULES

När Herkules föddes räckte det inte för gudinnan Hera att barnet döptes i hennes ära. Misslyckade mordförsök kom och gick under Herkules uppväxt. För att glädja gudarna och låta halvguden leva i frid måste han utföra tolv stordåd. Med ett, och det sista kvar, hemsöks han av syner inga andra ser.

För att överleva arbetar Herkules i Hercules: The Thracian Wars som legosoldat. När riket Thrakien lovar guld och gröna ängar bestämmer sig han och gänget för att hjälpa den plågade kungen att skipa fred.

Hercules: The Thracian Wars är en speciell tolkning av den lika klassiska som underbara berättelsen om halvguden som går på jorden. Stel humor i alldeles perfekt opassande stunder lättar upp en film som i post production inte lyckats fånga hela känslan av antikens episka händelser. Filmen känns platt och intetsägande. Det är inte den Hercules: The Thracian Wars som trailern gav mig. För det var en sinnesjukt bra trailer.

Regissör Brett Ratner vill göra Hercules: The Thracian Wars till något nytt. En modig vilja. Och visst är berättelsen någonting nytt. Aldrig tidigare har vi fått gå bakom kulisserna på legenden och hans stordåd. Aldrig tidigare har det varit så öppet kring den hjälp han tar med sig ut på slagfälten för att överleva och upprätthålla sin image om att vara gudalik. Aldrig förut har det hymlats så lite om att de hemska monstrena nog egentligen bara var personer i läskiga utklädnader och överdrivna återberättelser.

Och jag gillar det. Jag gillar hur Hercules: The Thracian Wars blir en uppvisning av antik retorik och marknadsföring kring ett upphöjt kändisskap. Trist dock att all specialeffektsbudget gick till de fem minuter av filmen.

Filmen plågas av en tydlig "uppställdhet" i scenerna, speciellt bland statisterna, vilket bygger på plattheten och de vaga förnimmelserna av B-film. Det knapra genretypiska manuset går att hata och älska. Jag gillar det för att det är det enorma muskelpaketet Dwayne Johnson som får skrika ut hälften av det.

HERCULES

Ett stort plus för Hercules: The Thracian Wars är ett amazonkvinnan Atalanta får ett stort utrymme i de många stridsscenerna. Synd bara att hon inte kunde ha fått lika effektiv och skyddande utrustning som männen.

Allt som allt är Hercules: The Thracian Wars en helt okej film. Det finns ett stort underhållningsvärde - men låt dig inte luras av genialiska trailerproducenter. Actionäventyret har premiär 25 juli.

I sin ungdom gick han till spermabanken och donerade friskt under ett par år. Alla gånger under pesudonym och skyddad av sekretessavtal. Efter ett smärre missöde från spermabankens sida får David "Starbuck" reda på att han är pappa till 533 barn. 142 av dessa vill nu veta vem han är genom en stämning.  Samtidigt som de andra delarna av Davids liv störtar kring honom måste han nu ta det största beslutet i sitt liv.

Vince Vaughn i Delivery Man

David är det vuxna barnet som aldrig har lärt sig att ta något ansvar. inte på riktigt. Det tar fyra gånger längre tid för honom att köra ut och leverera köttet från familjens slakteri, men var han än kommer delar han ut leenden.

När budkillen ställs mot väggen med vetskapen om att 142 av hans till denna stund 533 okända barn vill veta hans identitet samtidigt som inte fullt legala indrivare vill ha tillbaka pengar från honom och förhållandet med flickvännen tar oväntade vändningar ställs hela livet upp och ner. Det är för sent att backa ur och David måste och vill ändra sitt liv.

Delivery Man är en berättelse med ett lagom underhållande tempo som håller över sina 103 minuter. Vi får möta spännande karaktärer som vävs in i ett personligt utvecklande. Regissören Ken Scott lyckas med att föra samman de olika trådarna snyggt och välbalanserat. Relationen mellan David och bästa vännen, tillika advokaten Brett (Chris Pratt) är en fläkt av Vaughn-humor och lockar till skratt.

Att det på det stora hela är just den här relationen som gör filmen till en Vince Vaughn-film och resten håller en annan nivå gör Delivery Man till en berättelse som går att gilla även om din personliga relation till Vaughn är av den mindre glamorösa sorten.

Det är tydligt att Ken Scott vill vis en berättelse om en man som hittar sig själv genom kärlek till familj, partner och barn när David blir "beroende" av att hjälpa sina barn med vad de än behöver hjälp med. Utan att de vet om vem han är, såklart.

Vince Vaughn och Chris Pratt i Delivery Man

Vince Vaughn ger mig precis det jag vill ha från en film av den här kalibern. Delivery Man ger mig ett par skratt och när eftertexterna börjat rulla har historien om mannen med över femhundra barn blivit en komedi som i en uppförsbacke handlar om självförverkligande och kärlek.

Delivery Man har premiär 31 januari och är en sådan film som levererar vad som förväntas. Filmen är underhållning och lägger sig i min mentala samling av "dagen efter-filmer".

Med sjuttiotalet bakom sig lämnar det före detta nyhetsankaret San Diego för att vara med när historia skapas. Han får chansen att komma tillbaka världen där Ron Burgundy har snyggt hår och läser nyheterna. Denna gång i New York. Han samlar ihop sina gamla vänner för en återkomst världen aldrig hade väntat sig.

Anchorman21

Will Ferrell drar på sig mustaschen igen för att återvända till nyhetsvärlden. Den här gången lämnar vi sjuttiotalet bakom oss och siktar mot nya höjder. Det är dags för världen att lära känna nyhetskanalerna som aldrig slutar sända nyheter. Ron Burgundy har fått chansen att, tillsammans med ett nyhetsteam av eget val, återvända dit han hör hemma.

Anchorman: The Legend Continues är rolig, den får publiken att skratta. Den sköna, knäppa humorn vi alla kommer ihåg från föregången med kultstämpel från 2004 ligger kvar i luften. Adam McKay har lyckats samla det gamla gänget och gjort filmen till en fortsättning med tyngd i sig.

Det går inte att kalla Anchorman: The Legend Continues för en rumsren film. Nej, på den stora bioduken får vi bland annat se hur det skämtas med hudfärg såväl som vad en person har mellan benen. Filmen lyckas ändå med att få dessa dåliga bitar att smälta in i berättelsen på ett sätt så att jag som publik kan fortsätta med mina två timmar av eskapism och bara få skratta en stund. Jag vet att Burgundy är inkompatibel till ett samhälle, men han får mig att skratta.

Brick hem filmen åt mig, det gör han verkligen. Hans repliker, kroppsspråk. Ja, egentligen allt han gör är för mig fantastiskt roligt, och det faktum att det är Steve Carrell som kliver i samma roll gör mig så glad.

Anchorman: The Legend Continues har lyckats med den sak de säger att de ska göra; de för legenden vidare.

Anchorman22

Det här är en film som jag sett fram emot personligen väldigt länge. Jag älskar den första filmen vilken jag tycker har uppnått en nivå av modern kultklassiker. Uppföljaren kommer kanske inte att leva kvar i filmhistorien på samma sätt som sin föregångare, men den fyller ändå i skorna väldigt väl!

20 december snörar nyhetsteamet i Anchorman: The Legend Continues på sig skorna igen. Skor som de fyller med humor och galenskap under 119 minuter.

3 Kommentarer

Jordan Belfort kommer från en familj utan mycket pengar. I ung ålder inser han att Wall Street är det ställe han måste till. Det är där pengarna finns. Efter en konkurs hittar Belfort pengar som ligger och väntar i kombinationen hos "de dödligas" plånböcker och frimärkesaktier. Härifrån bygger han ett företag som kommer att växa sig stora. Stora nog att kasta småväxta på pricktavlor och vara tvungna att införa knullförbud på kontoret mellan nio och fem.

TheWolfofWallstreet2

Inte på länge har det varit så svårt att sitta med datorn framför mig på skrivbordet och komma på ord att skriva. The Wolf of Wall Street är en film så många moment, scener, händelser, skeenden och saker som försiggår att jag har svårt att hålla reda på dem. Inte för att de blandar in sig i varandra, nej. Det är svårt att hålla reda på dem för att komma ihåg i vilken ordning de alla kom.

Martin Scorsese är tillbaka efter ett par år ur långfilmsscenen sedan Hugo från 2011. Ett sug efter långfilmsformatet verkar varit stort. The Wolf of Wall Street är tre timmar lång och innehåller allt från lyxiga kläder, snuskiga mängder pengar, kontorsfester, knark av alla slag du kan tänka dig och lika många till. Filmen tar oss med på resan hos Jordan Belfort som inte vill något annat än tjäna pengar. Det lyckas han med, och mer därtill.

Berättelsen är ett solitt block av marmor med vilken Scorsese, DiCaprio, Favreau och de andra skådespelarna mejslat fram till att bli ett intensivt och intressant konstverk. Tre timmar må låta som en lång tid. Men i The Wolf of Wall Street flyger tiden förbi. Det går alltid att hävda att filmer borde klippas ner. Jag tycker ofta gärna det, och under den sista timmen av filmen började jag tänka i dem banorna. Så glad jag ändå blir att jag får följa med på den sista etappen av Belforts resa hos USAs finansiella 1 %.

Korruption i det finansiella Amerika är vad The Wolf of Wall Street visar oss. Och som vi älskar det. Det är intensivt. Det är välskrivet. Scenografin är tidsenlig och välsmaklig; precis som bilarna, kostymerna. En produkt av en erfaren regissörs talangfulla händer. The World of Wall Street kommer tillsammans med det nya året och förlänger dess extas och känsla av geniun lycka och framgång.

TheWolfofWallstreet1

Filmen kräver lite planering från din och min sida. Den är lång. Sörj för god flyktväg om stora mängder dryck intas i början. Du vill inte missa något av filmen, speciellt inte när DiCaprio beklagar sig över hur lätt hans dotter får det att se ut när hon kryper på golvet. Det går nämligen inte lika bra för honom själv i sin cerebrala-festfas.

The Wolf of Wall Street kommer till biograferna 10 januari. Ett datum som inte kan komma snabbt nog. Det här är intensivt och efterlängtat. Det här är värt alla sina pengar.

Collegeprofessorn George Falconer vill inte stiga ur sängen. Han är hjärtekrossad. Det finns ingen mening för honom att leva utan Jim. A Single Man är ett mästerverk i skådespel, kostym såväl som foto.

Med en ofattbar känsla, kirurgiskt avvägda dialoger, utsökta och tidsenliga kostymer låter den tidigare kläddesignern Tom Ford följa med på en debutfilm av mästerlig rang. Colin Firth spelar den brittiskt födda collegeprofessorn, bosatt mitt i Kuba-krisens Los Angeles. Året är 1962, det är november månad.

A Single Man är mer än en film. Det är ett konstverk fyllt av skönhet i dess mest sanna form; rå smärta vilken kryper under din hud; kärlek som varar för evigt och sorg, sorg som tar fysisk form.

Det tag lång tid för George att göra sig redo på morgonen. Allt ska utföras efter ett bestämt schema och satta rutiner. Inget får eller kan gå snett. På utsidan ser George bra ut, inte ett utseende i himmelska mått, men stilig och vårdad. Mogen. På insidan är George död.

Under ett besök hos sin familj omkommer hans livspartner och själsfrände sedan länge tillbaka i en bilolycka. Likaså deras två bekymmerslösa hundar. George får sin världsbild krossad, det finns inget kvar att leva för.

Med ett genialiskt svävande av färgintensitet blir du omedvetet fångad i en värld av sorg och kärlek. A Single Man är filmen du ser med nya ögon vid varje visning. Alltid finns det någonting nytt att upptäcka.

I denna prisbelönade skildring följer vi George i sitt liv efter förlusten av Jim. I hans arbete på den lokala högskolan. Den unga studenten med blicken, hans vän med cigaretten. Allting ligger djupt nedbäddat i en säng av vidunderlig skönhet.

En av världens absolut mest sevärda filmer. Missa den inte.

Sedan urminnes tider har hunden varit människans bästa vän. Hon älskar och och ber aldrig om något tillbaka annat än vår kärlek. Hachiko är en film om lojalitet långt förbi livets gränser.

Hunden Hachiko hittas av universtitetsprofessorn Parker Wilson på tågstationen en mörk kväll på väg hem från jobbet. Under sökandet efter den lilla hundvalpens ägare fäster sig både Parker och i förlängning också hans familj sig an till den lilla krabaten.

Varje dag följer Hachiko med till tågstationen för att säga adjö till sin husse och sen på egen hand gå tillbaka hem till husets säkra boning, för att på eftermiddagen springa tillbaka till stationen för att hälsa husse välkommen hem.

I regn och rusk, sommar och vinter hoppar Hachiko upp i universtitetsprofessorns lyckliga famn när tåget rullar in på stationen vid fem.

Parker råkar ut för en olycka på jobbet och kommer inte med tåget hem. Ändå står han trofast och väntar. Timma ut och timma in. Husse kommer aldrig hem, Hachiko väntar fortfarande varje dag utanför stationshuset.

Inte ens flytten från området hindrar denna oändligt trofasta hund från att hålla sitt löfte att vänta på sin bästa vän. I tio år väntar Hachiko på han som aldrig kommer tillbaka.

 

Det är svårt att med ord beskriva hur ”Hachiko - a dog’s story” på ett primalt sätt kniper om tittarens hjärta. Hur lojaliteten och kärleken mellan två individer kan växa sig så stark. En styrka som för traditioner och trofasthet förbi livet och dess gränser.

Filmen är baserad på en verklig historia och när eftertexterna rullar har inte ett öga förblivit torrt.