Etikettarkiv: svensk

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Livet blir inte enklare när Diane hämtar ut sin explosiva och svårhanterliga son Steve från ungdomshemmet. I den kampfyllda balansgången mellan kärleksfullt gnabb och närapå mordförsök hittar de båda stöd och kraft i kvinnan på andra sidan gatan. Hon heter Kyla och har tagit ett sabbatsår från sitt jobb som lärare. Ingen av dem anar hur viktiga de är för varandra och den väntande vänskapen.

Mommy2

Berättelsen om den kämpande mamman som ännu inte hittat ro inom sig själv och samtidigt måste lära sig ta hand om sin oberäkneliga son är gastkramande bra. I alla fall om du gräver ner dig i biostolen och kämpar dig genom den första akten. Jag vet inte vad det är med Xavier Dolans filmer, men den första akten är nästan alltid otroligt långsam.

Jo, jag vet vad det är. Det handlar om att på ett sinnrikt sätt bygga upp karaktärerna och emotionellt befästa dem hos dig och mig utan att vi riktigt förstår det. Det är därför du sträcker dig efter näsduken längre fram i berättelsen.

Mommy är vackert fotad med polariserande effekt mellan ljud och bild. Tempot växlar lika bryskt som färgsättningen. Historien fångar de fina stunderna med sockervaddsfluffig träffsäkerhet och lyckas ett par minuter senare knivhugga dig som besökare med panik och ångest när Steve tappar kontrollen.

Du kommer snart att glömma bort hur mycket av filmen som är spelad i 1:1 format. Du kommer snart lovprisa formatet för just en scen i filmen. Vilken det är får du ta reda på själv.

Dynamiken mellan våra tre huvudkaraktären sammanspelar förträffligt. Den blyga grannen kontra översociala mamman och den oberäkneliga sonen är vad som gör Mommy till just Mommy.

Mommy1

Mommy är absolut en av årets bästa filmer. Och sannerligen den bästa jag sett hittills från Xavier Dolan. När alla beståndsdelar kommer samman blir känslan i den här filmen prick på. Grädden på moset är också musiken. Mycket från min personliga favorit bland moderna kompositörer: Ludovico Einaudi.

Det kanadensiska dramat Mommy har premiär 9 januari.

Tjugo långa år har gått sedan den monumentalt knasiga resan till Aspen. Lloyd har suttit på psykriatiskt institut, men när Harry behöver en ny njure släpper Lloyd den humoristiska bollen och visar att han alla år bara spelat. När Harry får reda på att han har en nu vuxen dotter beger sig de två iväg ut på vägarna igen för att hitta henne och förhoppningsvis i samma veva få tag på en njure. Såklart går inte allt enligt planerna...

Dumb And Dumber To

Har du sett komediklassikern Dum & dummare? Då har du på det stora hela redan sett den här filmen också. Synar du i sömmarna, skämten, riktningen och egentligen vilka aspekter du helst vill kommer du snart inse att det egentligen är samma film.

Visst, i Dum & dummare 2 är Harry och Lloyd tjugo år äldre, den blinda pojken Billy likaså. Filmen bygger på ett överspelande från karaktärerna och en humor som beskrivs i sin enkelhet som bajshumor.

Ja, det går att skratta så att det krampar i magen. Då rekommenderar jag dock att du inte har förlagan lätt till hands i minnet. Den enda stora skillnaden dem emellan är att det är Harrys tur att hitta någon på andra sidan landet.

Dumb And Dumber To

Kanske hade jag för höga förväntningar på Dum och dummare 2, för det här fungerar inte. Det känns tillgjort och karaktärerna spelade ut sin roll till fullo i första filmen. Se den om du har väldigt nära till skratt; annars råder jag dig att låta guldkornkomedin Dum och dummare 1 leva i sin pricksäkra singularitet.

Harry och Lloyd är tillbaka på den stora vita duken 12 november.

Andra världskriget står på kanten att bryta ut i full skala när logikern och matematikern Alan Turing anmäler sig till den brittiska underrättelsetjänsten. Han blir del av en brokig grupp forskare och skarpa sinnen. Deras uppdrag? Knäcka tyskarnas omöjliga kod. Den olösbara Enigma-koden måste bli löst - miljontals liv står på spel. Medan Turing arbetar för att öppna tyskarnas bäst bevarade hemligheter bär han själv på en.

THE IMITATION GAMEVem har inte hört talas om den ökända Enigma-koden? Tyskarnas till synes perfekta krypteringssystem. Miljontals på miljontals kombinationer gömmer deras meddelanden - och koderna nollställs varje dag.

Det är essensen av Morten Tyldums film The Imitation Game om Alan Turing. Med ett mjukt foto som andas 40-tal i sin stil genom linsen såväl som i kostym och i det välskrivna och gripande manuset. Benedict Cumberbatch axlar rollen som den moderna datorns skapare. Och han gör det bra. Känslan av geniet utan sociala färdigheter och tydliga tendenser till empatibrist som ser intellektet istället för kroppen som det sinnet bär upp värmer hjärtat i en annars kvinnofientlig och fobisk militär miljö.

The Imitation Game visar upp kriget från en ny sida. Den intellektuella och tekniska sidan. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare suttit och kollat på en krigsfilm som utan att visa enorma stridsfält och söndersprängda byggnader titt som tätt hållit ett sådant hårt grepp om mig.

Det säger någonting om filmen som lägger mer fokus på dialog och rädslan för klockan som aldrig stannar. Ångesten som aldrig lämnar rummet håller The Imitation Game intressant.

THE IMITATION GAME

The Imitation Game vänder på klacken för dig som inte känner till berättelsen och den underliggande röda tråden som görs så tydlig utan att du ser den. Cumberbatch och Knightley samspelar i harmoni och tillsammans med ett välkomponerat score är det här en väldigt sevärd historisk film om människan och hans uppfinning med vilken vi i dag grundar vårt samhälle.

Berättelsen om gåtknäckaren Alan Turing har premiär 16 januari.

Rumskamrater på livstid

När Mathias lämnar sitt liv i New York bakom sig för att besöka, och sedan sälja, den lägenhet hans far lämnat honom med tar livet, och försäljningsplanerna, en tvärnit. Det är inte lika enkelt att sälja som han hade hoppats. Med lägenheten kommer en oväntad husgäst - och dennes dotter.

A031_A031_C003_10104X_0001.jpg

När hans pappa, som Mathias inte haft kontakt med på många år lämnar honom en lägenhet i Paris ser livet helt plötsligt lite ljusare ut. En enorm lägenhet i ett bra område i Paris, perfekt för att fylla på den tomma plånboken. Vad Mathias inte vet om är att lägenheten är en viagér. Viagér innebär att fastigheten köps för en billig peng, men att den förra ägaren bor kvar i huset tills denna dör. Och fram till dess betalar den nya ägaren en månatlig avgift.

Lägenheten i My Old Lady huseras av en tant som trots sin imponerande ålder fortfarande står piggt på benen. Hon har bott där i alla år och förklarar för Mathias vad det är som gäller.

Berättelsen tar fart när dottern introduceras och My Old Lady får substans och något att jobba vidare med. Tyvärr händer det inte mycket mer. Filmen står och stampar på samma ställe. Synd när premisserna för en kvick och rolig romantisk dramakomedi finns på plats.

Istället blir My Old Lady utdragen och intetsägande. Det subtilt komiska och rappa manuset lyckas inte helt och hållet att locka till ett gediget emotionellt engagemang. Dialogerna är väntade och långt ifrån originellt överraskande.

Mathias förflutna som alkoholist används okänsligt som bränsle till berättelsen och den slutliga upplösningen. My Old Lady kunde blivit så mycket bättre om regissör Israel Horovitz skulle sluta tassa runt gröten och istället grotta ner sig i den dynamik mellan karaktärerna som kan anas där någonstans.

En särskild eloge ska ändå tillges Maggie Smith och hennes roll som Mathilde Girard. Att få se den före detta Hogwarts-professorn omfamna rollen som mysig och finsmakande madame förgyllde bioupplevelsen.

A019_A020_C006_1003WN_0001.jpg

Är det här en film du kommer att vilja se? Ja, det kanske det är. Men var beredd på att My Old Lady känns längre än vad den är. Filmen 107 minuter känns ändlösa. Vilket är synd när de innehåller en charmant berättelse om allt från depression, kärlek, skratt, och goda viner.

Den charmiga berättelsen My Old Lady har premiär 10 oktober.

Gastkramande från början till slut

Under ett upplopp separeras Gary Hook från sin enhet och lämnas kvar ensam i ett konfliktdrabbat Belfast där det inte går att skilja fiende från vän. Hook tvingas spendera natten i ovisshet om sin fortsatta överlevnad.

712

Nyutexaminerade och redo att ta sig an rikets fiender skickas Gary Hook och hans förband till Nordirland och Belfast. Konflikten där är ett faktum och de två sidorna går på varandra med mer och mer ödeläggande kraft. Hook har blivit tränad till att vara hård och obeveklig med sitt gevär, ändå är hans förhållande med lillebror lika ömsint och full av kärlek.

'71 är lika mycket ett porträtt av konflikten mellan det katolska och protestantiska samhället som det är en berättelse om den rädsla och det helvete som unga soldater kastas in i med ett vapen i handen.

Det finns ingen rast och ro. Inget utrymme för att känna lugn och trygghet. '71 fångar stressen, ångesten och rädslan genom Gary Hook som jagas genom trånga gränder med pistolkulor vinande förbi huvudet. Ett skakigt springande och handhållet fotografi befäster osäkerheten i att bli övergiven bakom fiendens hatiska linjer.

Om du letar efter en film som inte snålar på innovativa svordomar, gärna från öldrickande tioåringar, ja då är '71 din film. Filmen presenterar ett manus utan att skala bort ett språk belamrat av förolämpande slangord.

Hook springer in i natten, jagad av religiöst övertygad rebellstyrka. Behovet av att, trots risken, lita på fullkomliga främlingar kommer inte lätt för Hook. Unga som gamla kan vara ett hot. Men när det blöder ur buken försvinner många av de mer önskvärda alternativen till hjälp.

'71 är något av en blandning mellan Oscars-vinnaren Argo och den klassiska krigsfilmen Black Hawk Down. Två filmer av klass som regissör Yann Demange snärjt ihop tillsammans med en egen idé och ett unikt genomförande. '71 trollbinder och håller intresset uppe utan problem från första till sista scen. Är det här verkligen fiktion, eller är det baserat på verkliga händelser?

711

När allt är sagt och gjort lämnar '71 kvar ett par lösa trådar. Frågor som aldrig får några konkreta svar. Du och jag får bära med oss en undran — en undran som gör att du inte glömmer bort filmen du precis avnjutit.

Gastkramande intensitet från början till slut. Årets starkaste brittiska film '71 har premiär 10 oktober.

Om Dracula skulle vara med i Game of Thrones

År 1462 i Transylvanien. Den ökända krigslegenden Vlad III har styrt över sitt kungadöme under fred över en längre tid. Vlad och hans fru har kämpat hårt för att behålla freden och skapa trygghet för sina medborgare. Allt omkullkastas när sultanen Mehmed II kräver tusen pojkar till sin egen här. Tusen pojkar och en till, nämligen Vlads son. Ska Vlad ge efter och behålla den utlovade freden, eller kommer han stå upp för sitt folk och besegra turkarna?

DraculaUntold1

Dracula Untold börjar i mångt och mycket som en historielektion. Produktionen kräver av dig och mig som publik att lära dig om Vlad Pålspetsaren. För utan den informationen kan vi inte på riktigt förstå den inre kamp han utkämpar vid sidan om högarna av lik som lämnas kvar bakom honom i sin kamp för folket.

Vlad är en kärleksfull far, omsorgsfull make, och rättvis härskare över sitt land. Dessa tre huvuddrag hos huvudkaraktären drabbas samman när sultanen Mehmed II kräver honom på tusen pojkar. Ett svårt beslut att ta, särskilt när sultanen därutöver kräver honom på hans enda son.

Dracula Untold är en film som tänker någorlunda nytt kring den mytomspunna legenden. Aldrig tidigare har jag sett en berättelse om det blodsugande monstret där han istället för att med en gång porträtteras som berättelsens onda antagonist istället får vara den goda. Den hjälten som folket behöver. Hjälten som tar rollen som anti-hjälte när styrkan tryter och hjälp från en uråldrig vampyrförbannelse blir ett måste.

Filmen är som en blandning av Game of Thrones och valfri Dracula-film. Bitvis skulle vi kunna tolka in inspiration från filmer såsom 300.

Den ojämna ljudbilden skapar dynamik och dramatisk effekt genom svepande stridsscener fyllda av skrik, blod, och svängande svärd. En hel del saker i Dracula Untold håller måttet, men inte allt. Något som särskilt störde mig när jag satt i fåtöljen var inkonsekvensen i karaktärernas accenter. En bagatell månde, men det är de små sakerna som gör en någorlunda bra film mycket bättre.

Dracula Untold är en helt okej film. Visuellt är den inspirerande och slående. Tyvärr håller inte en film enbart på sina effekter. Dracula Untold klarar av mer, mycket på grund av den nya hållningen som anti-hjälte.

DraculaUntold2

Rekommenderar jag Dracula Untold? Ja, det gör jag. Inte för att det är en fullträff utan för att den underhåller. Filmen är visuellt snygg och den nya tappningen där Dracula är en anti-hjälte istället för antagonist gör mig glad.

Dracula Untold har premiär 10 oktober.

Det går inte att inte lyssna på Afzelius hädanefter

Han som sällan uttalade sig i tal var desto mer öppen och pratsam i sina låttexter. Björn Afzelius var älskad av publiken och en artist mediakåren älskade att hata. Med en fri tillgång till ett enormt arkiv har nu en aldrig tidigare öppnad dörr öppnats in i livet till en av Sveriges mest älskade artister.

TusenBitar1

Det här är en omsorgsfullt skapad dokumentär om en av vårt lands mest älskade artister och personligheter. Han var den blyga killen med det stora hjärtat. Speciellt inför kulturen i Sydamerika.

Tusen bitar är filmen om Björn Afzelius. Tillsammans med stora mängder arkivmaterial i form av videoklipp och fotografier varvar berättelsen fram genom hans liv. Allt från det första bandet med Mikael Wiehe hela vägen till de sista inspelningarna i Björns egna kök.

Med basen som del av band fick inte Björn det utrymme han ville ha, speciella inte i Hoola Bandoola Band där censuren var så hård att gitarristen och sångaren skrev musik "bakom ryggen" på sina kollegor.

Respektfulla och välklippta intervjuer med människor ur Afzelius liv sjunker in och etsas fast tillsammans med musik de allra flesta av oss antingen växt upp med eller lärt känna allteftersom. De Geer lockar till skratt och hans döttrar gräver fram tårar.

Tusen bitar är en dokumentär även för den publik som inte känner till honom och hans musik. De flesta har hört låten Sång för friheten. Den öppnade upp för en mer liberal och bredare publik. Precis som den låten lyckas Tusen bitar med att öppna upp en värld av musik och poesi för de som ännu inte tagit sig tid att lyssna.

Låtarna skapar ett djup och emotionellt band när arkivklippen slänger oss från funkislägenheter i Sverige och tiden i Italien.

TusenBitar2 Är Tusen bitar en uppföljare av den svenska dokumentären Searching For Sugar Man? Nej, det är det inte. Men den är i samma klass. En dokumentär alla borde se, och kommer att vilja se igen när eftertexterna börjar och den bästa covern av låten Tusen bitar börjar ljuda ur högtalarna. Tusen bitar står på egna den. väldigt stabila och sevärda sådana.

Tusen bitar står på egna ben. Väldigt stabila och sevärda sådana. Biopremiär 5 september.

Frank Millers universum är tillbaka. Och det är lika utbänt och inrutat som tidigare. Men det är stora skillnader från föregångaren. Den största av dem är att Sin City 2 - A Dame To Kill For (Sin City 2) är bättre. Enklare än så går det inte att beskriva.

SinCity21

Ett mörkt och kontrastrikt foto gifter sig med de animerade sekvenserna och den gastkramande narratativa berättelsen. Sin City 2 vägleder med utvalda färger á la Schindler's List när vitt spridda och lösa trådar långsamt och osynligt vävs samman. Filmen är blodigare än förlagan. Våldet ligger på i var och varje scen utan att skyla med dolda vinklar och förgrundsskräp.

Sin City 2 är rå. Brutalt och öppet kapas huvuden och artärer. Filmen är mer vågad. Det är mer naket än förut och det framställs som starkt och självsäkert. Sex handlar mer om att kontrollera korrumperade poliser och politiker än om kroppar som omsluter varandra.

Ett exceptionellt personregi över vana och duktiga talanger skapar den värld som förkroppsligar skillnaden mellan serietidningsfilmer och grafiska novell-filmer. Kända ansikten och namn avlöser varandra utan att sätta sig över någon annan.

Sin City 2 har en balans av dialog och handling som tar berättelsen fram utan att tråka ut. Det är en film som är två i en. Miller släpper inte in den oinvigda enkelt. Karaktärsnamnen är få och kan du inte storyn bakom från böckerna är filmen mer av ett vackert och blodigt konstverk som utspelar sig över två timmar. För den som vet vilka som existerar i den mörka staden och deras relationer och roller är Sin City 2 en djupdykning in bland sönderskjuten betong, komplexa ångestattacker och sylvassa katanas.

SinCity22

Jag tyckte inte mycket om den första filmen. Men med tanke på den glada överraskning Sin City 2 gav mig gör mig nyfiken på att efter alla dessa år gå tillbaka och se om det är dags att ge Sin City 1 en ny chans.

Sin City 2 - A Dame To Kill For har blodig och vulgär premiär 29 augusti.

Get to da choppah!

Barney (Stallone) och grabbarna är tillbaka för att igen rädda världen från ondska. Den här gången är det en gammal vän och fiende som är tillbaka från graven. Conrad Stonebanks (Gibson) var med och skapade The Expendables innan han gick över till att bli ökänd vapenhandlare och instigator till krig och fler krig därtill. Barney måste bekämpa gamla problem med nytt blod och tar in en ny yngre grupp hårdnackade personer. Det har aldrig varit mer personligt än så här.

BRAY_20130917_EXP3_12291.dng

The Expendables 3 är vad den är. Det är inte ett mästerverk på något plan. Men ändå är det en underhållande film. Allting börjar med att Barney och grabbarna måste frita en gammal vän till den hårdnackade Stallone. I det snabba och bepansrade tåget sätter filmmakarna och skådespelarna tonen för resten av filmen. Det går snabbt och det är mycket ammunition som går åt.

I jämförelse med sina förlagor är The Expendables 3 större; den har fler dumroliga one-liners och framförallt fler explosioner.

The Expendables 3 kommer med ett enkelt och avskrivet manus utan något vidare djup. Alla dialoger, monologer och analogier för att du och jag i biosalongen ska förstå vad som händer och kommer att hända. något som inte behövs när den hårda machostinna filmen inte tär särskilt hårt på sinnet.

Med ett kallt och underexponerat foto befäster sig The Expendables 3 som den enkla action-/actionkomedi som den är. Som nämnt är inte filmen något mästerverk per se, men det är ändå en berättelse som underhåller.

Otaliga explosioner och manliga skrik fortsätter under hela filmens speltid när den gamla gruppen byts ut mot nya, och så vidare. The Expendables 3 lider är hål i sitt manus och jag förstår inte varför jag ska bli emotionellt nedstämd när Barney avskedar sina gamla kolleger tjugo minuter in i filmen. Jag har ju sett trailern?

En välkommen och fräsch nykomling till gänget är Antonio Banderas. En mer klockren och skrattframkallande comic relief kan jag inte ha kommit på själv.

DSC_3202.jpg

Jag gillar den här sortens film. Det underhåller och gör mig glad. För The Expendables 3 är bara att se och emellanåt skratta åt gamla dängor som så uppenbart är billiga poäng och referenser till legendernas kultförklarade filmer.

Se den med vännerna och räkna med att kunna skratta och prata om explosionerna och striderna långt efter tunnelbanan eller bussen kommit in på närmaste station.

Underhållningen från tunga vapen och stora explosioner i The Expendables 3 har premiär över hela landet den 13 augusti.