Etikettarkiv: skräck

Efterkrigstidens USA och ett lyckligt ungt par som väntar barn - vad kan gå fel? En kväll invaderas deras hem av en satanistisk kult. Den dockan John köpt till sin höggravida fru Mia i present för att fullända hennes samling början efter den traumatiska natten skapa oro i hemmet. Underliga saker tar form och en ondska sprider sig i sinne såväl som hus.

ANNABELLE

Du kommer ihåg den ondskefulla dockan vi så smått fick lära känna i succéskräckisen The Conjuring. Du har alltid velat lära dig mer om vad som fick den gamla leksaken att transformeras till något så ondskefullt. Annabelle tar dig med på den resan.

Uppföljaren till The Conjuring är en prequel till den berättelsen. Låt oss börja med det viktigaste: nej, Annabelle är varken lika bra eller läskig. Men det är en bra skräckfilm likväl. Även om James Wan sorgligt nog hängt upp sina skräckgenre-skor håller Annabelle den visuella stilen tillsammans med John R. Leonetti. Den audibla aspekten, som personifierar mycket av James Wan är närvarande, men nedtonad.

Berättelsen om den ondskefulla dockan (som inte är besatt, demoner kan inte besätta ting - endast kontrollera dem för att uppnå den effekten) är en nagelbitare. Bitvis blir filmen något tradig, men flera hopp i soffan finns att tillgå.

Gulgröna toner tar Annabelle långsamt och metodiskt framåt i en allt mörkare filmkällare. Det är inte en lika renodlad skräckfilm som förlagan, men den växlingarna mellan ett stilla och stängt foto tillsammans med stressframmanande handhållet foto lyckas resa hår på armar och i nacke.

Annabelle har sin rysliga premiär fredag 17 oktober.

asd

I sina tidiga tonår mördades syskonparet Tim Kaylies föräldrar brutalt, blodigt och mystiskt. Allt började efter att pappan köpt en gammal skräckinjagande spegel. En spegel som de två barnen var övertygade om var hemsökt. Tim fälldes för morden och efter en uppväxt inom mentalvården släpps han på sin artonårsdag på fri fot. Bara för att dras in tillsammans med sin syster att en gång för alla lösa mysteriet och bryta förbannelsen.

JE3_7815.NEF

En klassisk berättelse byggs upp när syskonen strålar samman efter en traumatisk uppväxt för att förstöra spegeln som förstörde deras liv alla de där åren sedan. Kaylie vet att det är det enda sättet för henne, och hennes bror, att gå vidare i livet.

Oculus känns som ett försök att återuppväcka skräcken för speglar hos publiken. Det har gått sex år sedan Kiefer Sutherland gjorde oss rädda för vad som kan vara på andra sidan av den reflekterande ytan. Tillräckligt många har glömt bort filmen (och speciellt den hemska uppföljaren). Det är dags att borra in klorna igen.

Filmen börjar rörigt med en tillbakablick till morden av deras mamma och pappa. Den nästkommande halvtimmen är otydlig och om du inte har läst, sig den här recensionen, eller läst på dig om filmens handling kommer det att bli suddigt. Oculus lider av ett dåligt klipp som bara skapar förvirring och tar ifrån den faktiska uppbyggnaden.

Kaylie har förberett sig ordentligt. Alla tidigare dödsfall som finns registrerade har hon läst upp sig på, och är inte snål med att berätta för oss om den onda spegelns härkomst genom de olika kamerorna hon ställt upp för att dokumentera händelsen. Tillsammans med kamerorna har hon förberett med mat, vatten. Och en sista fail safe om det värsta skulle hända.

Oculus är kuslig och läskigare än vad jag först trodde att den skulle vara. För när det klantiga klippet försvinner bort i historien och skådespelarna gör sitt allra bästa duggar rysningarna och jump scares alltmer tätt. Det nära fotot med porträttscener hjälper till, så klart. Vi ser ju inte vad som väntar bakom, ovanför eller vid sidan av Kaylie och Tim.

L1170883.RWL

Filmen är långt från perfekt, det är svagheter och hål i manus, såväl som skådespeleri och dramaturgi. Flera gånger kommer jag på mig själv att sucka när berättelsen motsäger sig själv från den ena scenen till den andra. Synd, eftersom filmen som kretsar kring de ondskefulla vanföreställningarna har potential. Speciellt med tanke på ett smink som absolut förjtänar sin egen "tumme upp".

Oculus är en bra skräckfilm, det är det. Men den skulle kunnat vara bättre! Se den inte om du vill bli rädd för speglar. Se den om du vill bli rädd för speglar. Premiär 11 juni.

Carrie White lever ett liv fyllt av mobbing. Varje dag blir hon retad, förödmjukad och fysiskt gjord till åtlöje. Hemma lever Carrie med sin fanatiskt religiösa mamma som närapå lever i sin egen värld. När Carrie upptäcker en ny sida hos henne, en sida endast ilska kan väcka till liv, förändras hela hennes liv och alla de kring henne. Ingen går säker när den inte längre blyga Carrie slår tillbaka med full kraft.

Carrie2

Ett matt, halvdammigt foto med urvattnade färger griper tag i publiken. De mörka skuggorna bygger en mystik runt den blyga flickan och skapar en ondska runt hennes skolkamrater och deras hat. Carrie White har inte gjort något mot dem, hennes mamma tillåts inte längre att hemskola henne. Hon är utanför, alla vet hur religiösa hon och hennes mamma är.

Väldigt tidigt in i Carrie är det svårt att inte känna med i hennes smärta, de långa bindande ögonkontakterna Chloë har med kameran kryper in under huden på dig efter att blivit arg på den rädda och pragrafryttande rektorn på skolan. Han vågar ingenting och skapar fler problem än han löser.

Julianne Moore spelar modern med den fanatiska, närapå psykotiska religiösa tron. Självskadebeteende och egoism står högt i hennes värld. Det går inte att hitta någon skådespelerska som skulle kunna axla den här rollen som Julianne kan. Chloë, vår stjärna i Carrie lever inte upp till förväntningarna. Kanske har det att göra med att stå bredvid en sådan stark insats som Julianne ger oss, jag vet inte. Men jag vet att Chloë Grace Moretz, som vi tidigare sett i Kick-Ass 1 & 2, kan bättre än hon stundvis är. Vilket är synd, för det känns verkligen hur hårt hon tar i för att verka så ondskefull och demonisk som möjligt. En kraftansträngning som blir för mycket och förstör…

Carrie1

Carrie är en klassiker som möjligtvis skulle ha blivit lämnad ifred, men det är svårt för mig att säga det med övertygelse. Jag gillar Chloë och Julianne är, som sagt, perfekt i rollen som modern. Och när Evil Dead i våras hade sin remake lanserades var jag mäkta imponerad och nöjd. Så jag vill säga att de skulle ha lämnat Carrie i sin klassiska form, men jag är också glad över att de inte gjorde det.

Den nya, visuellt uppfräschade versionen av Carrie har premiär 29 november. En blodfest med rötter i den klassiska skräckgenren.

 [youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/H369sxjyhx8[/youtube]

1 Kommentar

Familjen Lambert har flyttat ut ur huset där de underliga sakerna hände med andevärlden. Josh, Renai och deras barn flyttar in hos Josh mamma i huset han växte upp. När konstiga saker fortsätter att hända växer paniken hos familjen. Ett mysterium som varit begravt sedan barnsben måste komma fram i sitt ljus om någon ska ha en chans överhuvudtaget.
Insidious22James Wan är tillbaka med uppföljaren till lågbudgetsuccén från 2011. Insidious: chapter 2 öppnar starkt med en till synes ny storyline. Allteftersom får vi veta att saker och ting hänger ihop mer än först trott. Kvinnan som stryker omkring i huset vill någonting, men vad? För att kunna förstå vad som händer med dem måste Renai sträcka ut en hand in i andevärlden och be om hjälp.

Trots sin låga budget lyckas Insidious: chapter 2 med bedriften att få mig att viska "men förihelvete" i salongen. Jag visste att det skulle hända någonting, varför lät jag mig själv bli rädd..igen?! Det är frågan jag ställer mig själv om och om igen när jag kollar på filmen. Jag blir glatt överraskad av hur komplex berättelsen är utan att lägga till mycket nytt i grytan.

Det här är det andra kapitlet på en historia som exploderade ur sina startgropar med skrikande stråkar och ett mästerligt användande av ljus, scendekor och det bästa vapen en regissör kan arbeta med: det emotionella engagemanget från publiken. Insidious: chapter 2 är bra, rysligt bra!
Insidious21Jag är ledsen när jag tänker på Insidious: chapter 2 som den sista skräckfilmen vi någonsin kommer att få se från James Wan. Det fina i kråksången är just det att det är med den här filmen han lägger sina skräckskor som regissör. Insidious: chapter 2 är höstens skräckfilm otvivelaktigt flest jump scares. Det gillar jag, inte när jag hoppas till stolsraden bakom, utan nu efteråt när pulsen hunnit lägga sig.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/fBbi4NeebAk[/youtube]

Det sista kapitlet från James Wan har premiär 4 oktober. Insidious: chapter 2 är skräckfilmen som bevisar att det går att bli rädd utan att först lägga ner hundratalsmiljoner kronor.

1 Kommentar

Gifta och lyckliga flyttar Daniel och Lacy ut till den tysta, lugna och säkra förorten med sina två barn. Underliga saker börjar hända i huset: mat är uppäten, konserver och annat står på torn i köket. Allt utan att någon vet vem som gjort det. Polisen avfärdar inbrott snabbt. När deras inbrottslarm börjar spöka samtidigt som episoderna hos familjemedlemmarna blir värre och värre måste de förstå vad som händer så att de kan skydda sig själva och sin familj.

DarkSkies1Ta två delar Signs, en del Paranormal Activity, en nypa Boogeyman och blanda ihop det med producenterna från Insidious och grädda i 97 minuter på lagom läskig nivå och vips, så har du den paranormala skräckfilmen Dark Skies.

Dark Skies är en hygglig skräckfilm. När jag sprang på trailern i sent omsider i somras sköt mina förväntningar i höjden. Mycket, vet jag nu, har jag att tacka de ansvariga för just trailern. Trots att det är, som nämnt, en skräckfilm som står på egna ben och lyckas med att få mig att hoppa till ett par gånger är den inte mycket mer än så.

Kanske har det att göra med det faktum att filmens antagonist är av den sorten jag inte finner mig väldigt skrämd av. Dark Skies är en trevlig skräckfilm, hur udda det än låter att skriva. Den är som den där eleven i skolan som gör precis vad som krävs för att få godkänt, inte mer.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/K8iLp1xQtPQ[/youtube]

Nu skriver jag aldrig uttryckligen betyg om filmer, men ska det göras ett undantag är det just efter den här liknelsen. Dark Skies får betyg godkänt. Skräckfilmen är värd en titt och finns på DVD och Blu-Ray varstans du än vill hitta den, bland annat på CDON för en spottstyver.

Hur kan man inte älska att bli skrämd i soffan framför en bra skräckfilm? Vem tycker inte om att hålla armarna om benen eller kudden i ett försök att slippa se filmen som man ändå så gärna vill kolla på? Ingen tror jag, inte på riktigt i alla fall. Självklart är det jobbigt att bli rädd, men ändå vill jag tro att alla, då och då, vill bli skrämda. Det tar en tillbaka till verkligeten på något vis.

Därför har jag samlat ihop några trailers till mina favoriter av kommande skräckfilmer för i höst. Vilken ser du mest fram emot?

Biopremiär 4 oktober
RECENSION

Biopremiär 6 september
RECENSION

DVD/Blu-Ray 4 september
RECENSION

Biopremiär ?

2 Kommentarer

 Är du känslig för blod känner jag mig tvingad till att berätta för dig att inlägget innehåller grova bilder.

För 32 år sedan hade en film vid namn Evil Dead premiär och satte blod, häxkraft och lemlästade kroppar på näthinnor runtom i världen. Världen har mognat, en ny generation vilken inte ännu hunnit grotta ner sig ordentligt bland de klassiska skräckfilmerna står redo för att bli skrämda. Nu är det dags igen. Evil Dead har blivit återinspelad. Historien är över trettio år gammal, effekterna och sminket är purfärskt.
ED-00797

Fem vänner tar sig till en gammal stuga, till synes övergiven. Från olika håll har Eric, Olivia och Natalie slutit upp med David och hans syster Mia. Under arbetet med att rusta upp stugan till den grad att det går att bo i den för den tiden det krävs för Mia att en gång för alla bli kvitt drogerna hittar de en gammal bok i källaren. Boken, bunden i mänsklig hud och tätt förseglad med taggtråd innehåller någonting. Men vad?

När Erics nyfikenhet tar överhanden och drar honom till boken släpper han loss en förbannelse. Någonting. Någon.
0000013

Med originalversionen vagt i minnet älskar jag den nya versionen. Känslan av åttiotals-gore är hela tiden närvarande. Även om berättelsen är lätt att hänga med i och det som är tänkt att vara läskigt lätt att förutse fick Evil Dead mig att hoppa till i stolen ett par gånger. Just det faktum att det är lätt att veta vad som kommer att hända är vad som förstärker känslan av skräckfilm från åttiotalet. Demonen är kåt och oanständig, kroppsdelar kapas i desperation, huvudkaraktären slåss inte bara fysiskt utan också psykiskt hos sig själv. Ja, filmen har det den ska ha.

Evil Dead är en underbar film på många sätt. Sminket är i mina ögon helt otroligt och klippningen tillsammans med musik och ljudeffekter väl genomtänkt. Det är svårt att misslyckas med rätt ljud vid precis rätt tillfälle när det är en gammal film och gammal form av genre som ska fabriceras.

Skådespeleriet är i mångt och mycket bättre än i originalversionen. En extra hyllning till Jane Levy i rollen som Mia. Kudos till dig Jane!

Intensiteten är högre och känslan av obehag blandad med rädslan för verklighet är lätt att hitta.

0000002Jag må gilla de gamla klassiska skräckfilmerna med de enorma mängderna blod som en människokropp kunde hålla på den tiden tillsammans med de enkla händelseförloppen, men jag gillar VERKLIGEN Evil Dead. Jag fylls av känslan att det är såhär effekterna kändes som och såg ut som för trettio år sedan är i den åldern jag är nu. Evil Dead ger mig precis det jag vill ha och det som den ska leverera. Och mer därtill.

Evil Dead går upp över hela landet den 10 maj. En omtappning av skräckfilmen som tappar ordentliga mängder blod. Och skräck.

 

3 Kommentarer

Victoria är ung och Lilly inte mycket mer än ett spädbarn när finanskrisen slår till och deras panikslagna pappa kidnappar de två. En tom stuga ute i ingenstans blir deras uppehälle, dolt från polisens sökande öga och ett skydd mot vinterns karga klor. Men det är inte bara vintern som har klor. Fem år har deras farbror ägnat för att hitta dem och deras far. De hittas ensamma men vid liv i samma stuga. Vid första anblick har du vuxit upp och uppfostrat sig själva i vildmarken. Har de verkligen varit själva hela den här långa tiden? Mama är den nya skräck-rysaren från Guillermo del Toro, mannen som bland annat tidigare gett oss mästerverk som Pans labyrint.

CC18_TP_00041R Victoria och Lilly hamnar i Dr. Dreyfuss trygga och erfarna händer. Victoria har lyckats behålla stora delar av det tunna ordförråd hon har lärt sig innan den hemska händelsen men hon och hennes syster är så gott som vilda. Både hon och hennes syster tar sig fram på alla fyra. Lillys förmåga till tal är väldigt liten och när hennes storasyster svarar på behandlingen verkar Lilly själv vara fast. Farbror Lucas och hans flickvän Annabel tar med dem hem i ett försök att hjälpa flickorna. Victoria kommer allt närmre sitt forna själv men Lilly leker med någonting i huset. Har någon eller någonting följt med dem till deras nya hem? Vem är denna Mama de pratar om?

CC18_00014Det var flera år sedan en film i den här genren verkligen satte sig hos mig. Jag älskar skräck, rysare och psykologiska thrillers. Mama är en perfekt blandning av alla tre. Bara några minuter in i filmen känner jag mina fingrar leta sig längre och längre in i biostolens armstöd. Känslan håller i sig ända till slutet när historien gradvis blir mörkare och mer intensiv samtidigt som fler hemligheter och glömda händelser kommer upp till ytan. Etthundra minuter av förhöjd puls och en känsla av oro. Det är något speciellt med skräckfilmer där barn är inblandade. Det är bara fel. O så fel. Men det blir så bra.
CC18_TP_00009R_CROP

Den 3 april går Mama upp på den stora skärmen. En gripande historia som håller dig kvar i stolen eftersom du inte vågar röra dig därifrån. En underbart läskig historia som du kommer minnas när du tappat något under sängen.

När mörkret faller över det tysta lilla bostadsområdet börjar udda saker hända runtomkring Leon och hans hus. Han är en antikhandlare som ärvt huset av sin nyligen bortgångna mor. Dörrar utan nycklar är låsta, saker i huset verkar flytta på sig och märkliga ljud sätter Leon på spänn.

Han misstänker att den troende modern försöker kontakta honom från den andra sidan genom objekt i huset. Särskilt genom de oräkneligt många änglastatyerna utplacerade i hemmet. Leo får kontakt med någonting. Men är det hans mamma eller någonting annat?

Kan Leon lista ut vad det är hans mor försöker berätta för honom innan paniken tar överhanden? Den underliga grannen varnar för ett skadat djur som springer omkring i områdets skogar. Frågan är nog mest om huruvida Leon är mer rädd för sig själv eller tingestar från den här världen eller nästa.

Rodrigo Gudiño långfilmsdebut The Last Will and Testament of Rosalind Leigh är inte den vanliga skräckfilmen vi är så vana vid. Rodrigo lyfter fram mer av den psykologiska aspekten hos det ockulta och ger publiken subtila anledningar till obehag med hjälp av små, nästan obemärkta detaljer.

The Last Will and Testament of Rosalind Leigh var inte riktigt den typ av skräckfilm jag kan uppskatta helhjärtat. Den stora fokusen på konstnärligt svepande kamerarörelser där kameran själv blir till en karaktär tog för stort fokus från spänningen. Ändå passade det bra ihop den lugna rösten från Rosalind själv när hon mjukt försöker prata med Leon.

Kanada är inte den första nationen jag tänker mig när det diskuteras skräckfilm. Men det är inte en dålig första långfilm från långfilmsdebutanten. Absolut inte.

David Martel är neurokirurg, en dag på väg hem från sitt jobb kraschar han med bilen. Mirakulöst överlever han det hela, men till ett pris. När sjukhuspersonalen gör allt de kan för att rädda hans liv upptäcker de att David har cancer, elakartad sådan.

Det enda som kan ge honom en chans till överlevnad är en benmärgstransplantation. Benmärgen måste komma från någon av Davids föräldrar. Problematik uppstår när de vägrar ge David vad han behöver för att stå pall mot den långt framskridna sjukdomen.

I sin jakt på svar till varför hans föräldrar förvägrar honom den här möjligheten söker han sig djupare och djupare i sitt egna förflutna. För varje genombrott och uppdagad sanning blir hans upptäckter allt mer grymma och vridna.

En grupp barn med en okänd sjukdom förs till ett sanatorium ute på landsbygden. Det spanska inbördeskriget är i sina startgropar. Barnen anses vara en fara, inte bara för sig själva utan också för samhället. De har fötts utan möjligheten att känna fysisk smärta. Isolerade var för sig i vadderade celler hålls barnen inspärrade utan ett sista datum.

Inrättningens överläkare tar tids nog hjälp av en krigsflykting från Tyskland. De upprättar ett rehabiliteringsprogram för barnen i hopp om att lära dem vad smärta är, och hur man undviker det. Det är inte alla som svarar på rehabiliteringen och det ger livslånga konsekvenser för den unga pojken.

Regissören Juan Carlos Medina har tidigare producerat kortfilmer men thrillern Painless är hans debut som långfilm.

Painless är en film du inte riktigt vet var du har den. Handlingen är tät och greppbar och ändå fumlar du som publik i ett rysligt mörker. Det skär i hjärtat och kalla kårar kittlar mig i nacken när glasbitar dras ut ur djupa skärsår; när det frasande ljudet av hud i brand når mina öron; rysningar tvingar bort min blick från filmen när naglar plockas av fingrar bakom ljudet av två små barns oskyldiga fnitter.

Är du på jakt efter en innovativ thriller med rysartendenser är Painless din film. Du kommer tro dig veta var filmen kommer sluta, men tro mig vid mina ord: resan dit lämnar dig hänförd.