Etikettarkiv: premiär

Det är redan tämligen ansträngt mellan de olika sociala kretsarna på det väl ansedda universitetet. När en av skolans föreningar anordnar en Halloween-maskerad med afro-amerikanskt tema bryter helvetet lös. Sam White, skolans svarta minoritetsledare står vid frontlinjerna när upplopp fyller campusområdet.

DearWhitePeople1

Dear White People är lika mycket en komedi som det är en skildring av ett USA fortfarande präglat av orättvisor och rasism. Stereotyper målas upp över alla kulturella och sociala klick på skolan.

Känslan av allvar genomsyrar ett överraskande välskrivet manus. Tillräckligt välskrivet för att kunna skruva upp ett mått av satir utan att förlöjliga och förstöra filmens bakomliggande budskap och röda tråd.

Dear White People ramas in i trånga, symmetriska scener där ensemblen av talangfulla skådespelare driver frågorna och berättelsen framåt med ord, istället för utsvävande externa händelser.

Olika synvinklar på hur rasism bör elimineras behandlas vilket ur min plats i biofåtöljen möjliggör för fler att ta sig an filmen på ett djupare, och samtidigt, mer lättsamt sätt. Det är verkligen en film som står på sina egna ben som film - men också en perfekt film att kolla på och ännu en gång lyfta debatten om rasism och segregation i samhället.

Det är en annorlunda film och i egenskap av långfilmsdebut av regissör Justin Simien är det med spänning jag väntar på kommande projekt. Den visuella och övergripande stilen luktar generationsskifte.

DearWhitePeople2

Absolut finns det bitar och delar av Dear White People som jag tycker porträtteras udda och malplacerat. Men det är i den stora bilden fullständigt ovidkommande. Dear White People är en rolig och viktig film som på ett innovativt sätt tar upp den debatt som pågått i alldeles för många år för att inte ha nått en lösning.

Dear White People har premiär 27 februari på utvalda biografer runtom i landet. Samtidigt lanseras komedin som digital hyrfilm via SF Anytime.

Efter sin moders hastiga bortgång faller livet i bitar för Cheryl. En rad av inte direkt välmotiverade och genomtänkta val drar ner hennes äktenskap i leran. Någonstans där i bottnen inser hon vad hon måste göra: vandra Pacific Crest-leden.

FOX_3558.psd

Wild är baserad på boken med samma namn. En berättelse om en ung kvinna som vänder upp ner på ett redan omkullvält liv. Allt för att få rätsida på sig själv och sin värld.

Det var ett tag sedan i alla fall jag såg någonting nytt med Reese Witherspoon. Speciellt på den stora duken. Efter visningen av Wild kände jag att det inte gjorde något. Varför? Jo, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Äventyrlig, vacker, spännande, gripande. Varsågod - fyra ord som kan börja beskriva filmen som är något av en blandning av Into The Wild och Tracks.

Witherspoon levererar magnifikt i sin porträttering av Cheryl Strayed och hennes resa. Det känns äkta och det känns ärligt. Storslagen natur som går från stekhet öken över snötäckta fjäl ner i grönskande dalar och regntyngda skogar ramar in en film som inspirerar.

Det är svårt att lämna biografen utan en upprymd känsla i bröstet om att det går att förändra sitt liv. Du behöver inte veta vart du är på väg, bara du är på väg. Kanske är det svårt att vara alldeles lagom lite objektiv när det gäller Wild. Jag faller väldigt lätt för den här typen av filmer. Men å andra sidan - du läser den här recensionen för att få my take, så då får det vara så.

Tvåfaldigt Oscarsnominerade Wild har premiär 16 januari.

Livet blir inte enklare när Diane hämtar ut sin explosiva och svårhanterliga son Steve från ungdomshemmet. I den kampfyllda balansgången mellan kärleksfullt gnabb och närapå mordförsök hittar de båda stöd och kraft i kvinnan på andra sidan gatan. Hon heter Kyla och har tagit ett sabbatsår från sitt jobb som lärare. Ingen av dem anar hur viktiga de är för varandra och den väntande vänskapen.

Mommy2

Berättelsen om den kämpande mamman som ännu inte hittat ro inom sig själv och samtidigt måste lära sig ta hand om sin oberäkneliga son är gastkramande bra. I alla fall om du gräver ner dig i biostolen och kämpar dig genom den första akten. Jag vet inte vad det är med Xavier Dolans filmer, men den första akten är nästan alltid otroligt långsam.

Jo, jag vet vad det är. Det handlar om att på ett sinnrikt sätt bygga upp karaktärerna och emotionellt befästa dem hos dig och mig utan att vi riktigt förstår det. Det är därför du sträcker dig efter näsduken längre fram i berättelsen.

Mommy är vackert fotad med polariserande effekt mellan ljud och bild. Tempot växlar lika bryskt som färgsättningen. Historien fångar de fina stunderna med sockervaddsfluffig träffsäkerhet och lyckas ett par minuter senare knivhugga dig som besökare med panik och ångest när Steve tappar kontrollen.

Du kommer snart att glömma bort hur mycket av filmen som är spelad i 1:1 format. Du kommer snart lovprisa formatet för just en scen i filmen. Vilken det är får du ta reda på själv.

Dynamiken mellan våra tre huvudkaraktären sammanspelar förträffligt. Den blyga grannen kontra översociala mamman och den oberäkneliga sonen är vad som gör Mommy till just Mommy.

Mommy1

Mommy är absolut en av årets bästa filmer. Och sannerligen den bästa jag sett hittills från Xavier Dolan. När alla beståndsdelar kommer samman blir känslan i den här filmen prick på. Grädden på moset är också musiken. Mycket från min personliga favorit bland moderna kompositörer: Ludovico Einaudi.

Det kanadensiska dramat Mommy har premiär 9 januari.

Fake it until you become it

I sin desperata jakt efter arbete fastnar uppåtsträvande Lou Bloom i kriminaljournalistiken. Med en driven vilja att lyckas och en videokamera sätter Lou tänderna i den baksida av Los Angeles som endast visar sig på natten. Han blir vad branschen kallar för en Nightcrawler - en person som ser varje polis- och ambulanssiren som en skänk från ovan.

K72A1736b.tif

Är Nightcrawler en bra film? Ja, det är det absolut. Är Jake Gyllenhaal lyckad i sin roll? Verkligen! Det här är hans bästa prestation genom karriären.

Lou Bloom vill starta om, han vill förnya sig. Men det är svårt att skaffa en anställning med hans bakgrund. Var man är sin egen lyckas smed, och Lou är oerhört medveten om det här. Det är därför han, istället för att ge upp, skaffar sig sin egen karriär i Los Angeles-natten genom att filma olyckshändelser och brott.

Nightcrawler handlar lika mycket om mannen bakom kameran som den handlar om att ta sig själv i kragen och skapa sig sina egna möjligheter. Att möta motstånd och utmaningar utan rädsla. Det är också en vackert fotograferad berättelsen om natten i änglarnas stad tillsammans med en rågad skopa mediakritisk underton.

Gyllenhaal fångar den psykotiska och närapå barnsliga andan hos Lou Bloom. Det är tydligt att han inte är precis som alla andra. Det är en mångfacetterad insats med lager på lager av exceptionellt skådespeleri.

Det tunga, mörka och fylliga fotot fyller biosalongen med den tyngd och det nervkittlande drama Nightcrawler sänder ut. En ny tagning av The American Dream sett från empatifria ögon.

K72A6112.CR2

Låga kameravinklar och eggande dialoger tar hand med ett arbete med kostym vilka tillsammans sätter den sista spiken i kistan på varför Nightcrawler är Jake Gyllenhaals bästa roll och en av årets bästa filmer.

Följ med ut i nattens dramatiska timmar med Nightcrawler 28 november.

Efterkrigstidens USA och ett lyckligt ungt par som väntar barn - vad kan gå fel? En kväll invaderas deras hem av en satanistisk kult. Den dockan John köpt till sin höggravida fru Mia i present för att fullända hennes samling början efter den traumatiska natten skapa oro i hemmet. Underliga saker tar form och en ondska sprider sig i sinne såväl som hus.

ANNABELLE

Du kommer ihåg den ondskefulla dockan vi så smått fick lära känna i succéskräckisen The Conjuring. Du har alltid velat lära dig mer om vad som fick den gamla leksaken att transformeras till något så ondskefullt. Annabelle tar dig med på den resan.

Uppföljaren till The Conjuring är en prequel till den berättelsen. Låt oss börja med det viktigaste: nej, Annabelle är varken lika bra eller läskig. Men det är en bra skräckfilm likväl. Även om James Wan sorgligt nog hängt upp sina skräckgenre-skor håller Annabelle den visuella stilen tillsammans med John R. Leonetti. Den audibla aspekten, som personifierar mycket av James Wan är närvarande, men nedtonad.

Berättelsen om den ondskefulla dockan (som inte är besatt, demoner kan inte besätta ting - endast kontrollera dem för att uppnå den effekten) är en nagelbitare. Bitvis blir filmen något tradig, men flera hopp i soffan finns att tillgå.

Gulgröna toner tar Annabelle långsamt och metodiskt framåt i en allt mörkare filmkällare. Det är inte en lika renodlad skräckfilm som förlagan, men den växlingarna mellan ett stilla och stängt foto tillsammans med stressframmanande handhållet foto lyckas resa hår på armar och i nacke.

Annabelle har sin rysliga premiär fredag 17 oktober.

Tjugo långa år har gått sedan den monumentalt knasiga resan till Aspen. Lloyd har suttit på psykriatiskt institut, men när Harry behöver en ny njure släpper Lloyd den humoristiska bollen och visar att han alla år bara spelat. När Harry får reda på att han har en nu vuxen dotter beger sig de två iväg ut på vägarna igen för att hitta henne och förhoppningsvis i samma veva få tag på en njure. Såklart går inte allt enligt planerna...

Dumb And Dumber To

Har du sett komediklassikern Dum & dummare? Då har du på det stora hela redan sett den här filmen också. Synar du i sömmarna, skämten, riktningen och egentligen vilka aspekter du helst vill kommer du snart inse att det egentligen är samma film.

Visst, i Dum & dummare 2 är Harry och Lloyd tjugo år äldre, den blinda pojken Billy likaså. Filmen bygger på ett överspelande från karaktärerna och en humor som beskrivs i sin enkelhet som bajshumor.

Ja, det går att skratta så att det krampar i magen. Då rekommenderar jag dock att du inte har förlagan lätt till hands i minnet. Den enda stora skillnaden dem emellan är att det är Harrys tur att hitta någon på andra sidan landet.

Dumb And Dumber To

Kanske hade jag för höga förväntningar på Dum och dummare 2, för det här fungerar inte. Det känns tillgjort och karaktärerna spelade ut sin roll till fullo i första filmen. Se den om du har väldigt nära till skratt; annars råder jag dig att låta guldkornkomedin Dum och dummare 1 leva i sin pricksäkra singularitet.

Harry och Lloyd är tillbaka på den stora vita duken 12 november.

Andra världskriget står på kanten att bryta ut i full skala när logikern och matematikern Alan Turing anmäler sig till den brittiska underrättelsetjänsten. Han blir del av en brokig grupp forskare och skarpa sinnen. Deras uppdrag? Knäcka tyskarnas omöjliga kod. Den olösbara Enigma-koden måste bli löst - miljontals liv står på spel. Medan Turing arbetar för att öppna tyskarnas bäst bevarade hemligheter bär han själv på en.

THE IMITATION GAMEVem har inte hört talas om den ökända Enigma-koden? Tyskarnas till synes perfekta krypteringssystem. Miljontals på miljontals kombinationer gömmer deras meddelanden - och koderna nollställs varje dag.

Det är essensen av Morten Tyldums film The Imitation Game om Alan Turing. Med ett mjukt foto som andas 40-tal i sin stil genom linsen såväl som i kostym och i det välskrivna och gripande manuset. Benedict Cumberbatch axlar rollen som den moderna datorns skapare. Och han gör det bra. Känslan av geniet utan sociala färdigheter och tydliga tendenser till empatibrist som ser intellektet istället för kroppen som det sinnet bär upp värmer hjärtat i en annars kvinnofientlig och fobisk militär miljö.

The Imitation Game visar upp kriget från en ny sida. Den intellektuella och tekniska sidan. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare suttit och kollat på en krigsfilm som utan att visa enorma stridsfält och söndersprängda byggnader titt som tätt hållit ett sådant hårt grepp om mig.

Det säger någonting om filmen som lägger mer fokus på dialog och rädslan för klockan som aldrig stannar. Ångesten som aldrig lämnar rummet håller The Imitation Game intressant.

THE IMITATION GAME

The Imitation Game vänder på klacken för dig som inte känner till berättelsen och den underliggande röda tråden som görs så tydlig utan att du ser den. Cumberbatch och Knightley samspelar i harmoni och tillsammans med ett välkomponerat score är det här en väldigt sevärd historisk film om människan och hans uppfinning med vilken vi i dag grundar vårt samhälle.

Berättelsen om gåtknäckaren Alan Turing har premiär 16 januari.

Följ två melankoliska och kantstötta män på sin säljturné av roliga skämtartiklar. Turnén går genom samtid, nutid, dåtid, drömtid, och en dimension av ren och skär fantasi. På vägen korsar de väg med många människor och deras livsöden. Livet är fullt av sorg och lycka. Det är storslaget och det är fragilt.

EnDuvaSattPåEnGren2

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är inte en snabb och inbitande spännande film. Det är långsamt, och det går i dunkla grå funkistoner. Scenografin osar av minimalism och ett aktivt avskalande för att hålla den överraskande underhållande monotona tonen.

Wes Anderson är personen jag tänker på när jag kollar på En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det är den där speciella tonen och tajmingen i komiken som bara fungerar. Det behöver egentligen inte vara roligt, men i kombination med karaktärens persona och scenens uppbyggnad blir det istället en fullträff.

Surrealism i guldförpackning, det är vad En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är. De människoöden vi får följa är alla kopplade på ett eller annat subtilt och gömt vis. Det är en unik film i sig själv. Trots att den tar upp så klassiska teman som döden och människor i möten.

EnDuvaSattPåEnGren1

Följ med i en blek och stillasittande berättelse om livet och döden. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron leker med sekelskiftesteknik och hur film var förr. Men med en modern och genialisk gnista.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

Vi är äntligen inne på den sista boken i trilogin om Katniss Everdeen och den översittande huvudstaden Capitol med dess korrupta och ondskefulla ledare. Det är äntligen dags för The Hunger Games: Mockingjay - part 1.

MockingJayPartOne1

Först och främst. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är, precis som Catching Fire, bättre än den första filmen. Så enkelt är det. Huruvida den är bättre än just sin föregångare, det är svårare att säga. Vissa delar - ja. Andra delar - nej.

Filmen hoppar direkt in i berättelsen. För den som inte sett den andra filmen nyligen och inte läst böckerna kan det därför bli lite raskt in i händelserna utan någon förklaring till varför det händer. Jag gillar det. Varför dalta med publiken när de flesta ändå kommer störa sig på att behöva höra samma saker igen och igen. Jag störde mig dock på det av den enkla anledningen att jag inte kollat på Hunger Games sedan tvåan kom på bio.

Vi är i District 13, det försvunna distriktet som aldrig avslutade sitt krig. Katniss måste axla rollen som talesperson för kampen mot Capitol. Det är inte ett enkelt beslut för den ännu unga kvinnan som blivit utsatt för spelen inte bara en, utan två gånger. Mardrömmar hemsöker hennes nattro och nerverna är inte som de en gång var.

Intressant är det att se hur mycket Jennifer Lawrence utvecklats professionellt över de senaste åren. För det kan inte bara ha att göra med bra skrivna tal som rycker tag i hjärtat och kniper åt gång på gång. Nej, hennes insats i rollen som Katniss har utvecklats. Till det bättre. Däremot, och jag säger det med olust, skarvar insatsen från en riktigt, riktigt bra sådan mot ett par scener där det spelas över alldeles för tydligt.

Det är ändock en parantes i en annars två timmar och tre minuter lång väldigt underhållande film.

Att The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är just en första del av två är tydligt. Stora delar av filmen är påbyggnad av tidigare filmer som måste pålas ner och utvecklas till den sista avgörande delen. Under de mindre fartfyllda delarna var jag rädd för att bli uttråkad och trött. Jag hade fel. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 blir inte tråkig.

MockingJayPartOne2

Dramaturgin håller genom alla akter och fotot är genomgående snyggt och visuellt slående. Effekterna är felfria i min mening. En subtil fotnot i det visuella arbetet kring The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är att färgerna och känslan är dystopisk och blek. Men porträtteringen av vår hjältinna är att hon är stor och stark, även när det tar emot. Kameran står nära och tränger in bland publikens känslor. Vinkeln är ofta tagen underifrån och hjälper oss i biosalongen att förstå att Katniss - hon är en kraft att räkna med.

The Hunger Games: Mockingjay - part 1 har premiär 19 november över hela landet. Nu börjar kampen för en värld fri från förtryck och korrupta ledare. Ett nytt Panem. Ett bättre Panem.

Datorspelet du bara behöver kolla på

Deunan och hennes partner, cyborgen Briareos, tar sig fram i livet ett jobb i taget. Världen runtomkring dem är förfallen och trasig efter det stora Tredje världskriget. Mänsklighetens sista hopp ligger i den mytomspunna staden Olympus. Deunan och Briareos gör allt de kan för att nå dit helskinnade.

AppleseedAlpha1

Det datoranimerade actionäventyret Appleseed Alpha från IGN är intressant ur flera aspekter. Från ena sidan är det ett tekniskt avancerat projekt som krävt en enorm insats från alla inblandade. Till exempel har särskild mjukvara utvecklats för att skapa så naturlika rörelser i karaktärernas ansikte som möjligt.

Filmen är närpå fotorealistiskt skapad. Rörelserna är naturliga och väntade. Tyvärr har produktionen inte nått hela vägen fram. Det tränade och vana ögat hos publiken kommer att känna av The Uncanny Valley.

Synd på en berättelse som tar plats i ett dystopiskt post-apokalyptiskt New York. Handlingen känns solid visuellt och dramaturgiskt. Dialoger och den generella kvaliteten på Appleseed Aplhas manus lämnar utrymme till förbättring. Inte så mycket att orden skadar filmen som helhet. Men nästan.

Briareos är filmens comical relief. En roll som emellanåt känns lika malplacerad som valet av musik. Dubstep är soundtrackets ledord. Bra musik, tycker många, men fungerar inte hundra procent till filmen. Musiken lyckas inte, precis som Briareos kvicka repliker, att väva sig samman med berättelsen sömlöst och naturligt.

AppleseedAlpha2

Allt som allt är Appleseed Alpha fortfarande en sevärd film. Särskilt om du, precis som jag, gärna sitter vid datorn och spelar datorspel. Filmen är tydligt skapad för den växande spelvärlden och dess beundrare. Så ge Appleseed Alpha en chans.

Appleseed Alpha släpps på DVD och Blu-Ray 15 oktober!

Missa heller inte det här globalt exklusiva klippet från filmen!