Etikettarkiv: episk

Christopher Nolan kommer tillsammans med Matthew McConaughey och Anne Hatheway med det största science fiction-äventyret sedan A Space Odyssey. Människan har torterat sin planet tillräckligt, det går inte längre att leva här. En grupp noga utvalda får chansen och möjligheten att rädda mänskligheten. Men för att göra det måste de åka dit ingen annan tidigare satt sin fot.

INTERSTELLAR

Interstellar öppnar härligt med en dokumentärkänsla. Någonting som blir mer förståeligt och genomtänkt desto längre filmen får spela. Det är en fantastisk känsla att få sitta i biofåtöljen och bara följa med. Att inte kalla Interstellar en episk film vore dumdristigt, mest därför att den är just det; episk.

Vi får följa med in i den nära framtiden där allting är slut och jorden kippar efter andan. Det är en dammig postapokalyptisk känsla som svajar mellan framtid och åttiotal. Balansen finns närvarande och... ja, den fungerar.

Det är ett otroligt snyggt foto med jaw dropping effekter. Inte till största del i kvaliteten, även om den är hundra procent. Nej, det är konceptet. Det är tänket bakom det visuella som vävs samman och skapar en helhet som få filmer i den här genren har lyckats med genom åren.

Interstellar behandlar naturligt nog en hel del avancerad vetenskap. Du och jag får den förklaras för oss utan att dumma ner eller trycka ner vårt eget intellekt. Kontrasten mellan vetenskapen och våra huvudrollskaraktärer som dras sönder av familjeband och en lojalitet till artens fortsatta överlevnad skapar den gripande berättelse som filmer är.

Har du inte en faiblesse för relativitetsteori innan du går och ser Interstellar är chansen stor att du kommer ha det när eftertexterna börjar att rulla.

INTERSTELLAR

Häpnadsväckande. Det är ett ord som kom till mig medan jag lämnade salongen. Det är svårt att inte bli tagen av Interstellar. Gå och se den, det finns inga tvivel är frågetecken. En film som kommer återfinnas i min filmhylla när det beger sig. Men bli inte förvånad om du hittar mig i biosalongen i alla fall en gång till innan dess. Interstellar är en bioupplevelse, punkt slut.

Interstellar har premiär i hela galaxen 7 november.

4 Kommentarer

Episk upplevelse att älska

En dag inser Robyn att hon vill, och måste, göra någonting nytt med sitt liv. En kväll kommer hon till insikten ett öknen, det är hennes öde. Med två års förberedelser och träning i en mansdominerad ökenstad där spindlarna är lika många som ormarna och kamelerna mer envisa än det vassa gräset under fötterna. En 270 mil lång resa tar Robyn över den australienska öknen. Ett oförglömligt äventyr ingen inblandad någonsin kommer att glömma

Tracks1

De flesta av oss törstar säkert efter att göra någonting stort i våra liv. Någonting som gör att personer runtomkring oss kommer att minnas oss när vi väl är borta. Det var inte Robyns mål. Något hos henne sa att hon var tvungen att lära sig hantera kameler, och med dem korsa den torra, oförlåtliga, och inte minst torra, öknen som sträcker sig över den australienska landmassan.

Tracks är berättelsen om den unga kvinnan som avråddes att bege sig ut till den så gott som tomma ökenstaden med varningar om våldtäkt och misshandel. Filmen, baserad på boken med samma namn skildrar den episka historien på ett fantastiskt sätt. I alla fall för den som inte har läst boken.

Med bokens facit i hand finns det stora problem med Tracks. Så stora att jag hänfördes i den mörka biosalongen över varför det, det, och det! inte fick vara med.

Alla vill hitta sig själva. Robyns sätt var att bege sig ut ensam i öknen. Någorlunda ensam i alla fall. Med sig på resan är fotografen Rick från National Geographic. Tracks handlar om att upptäcka sig själv. Mer så i boken än filmen.

Det är vad som är problemet med filmen. Robyn vill vara själv, hon trivs bättre med sina djur än med människor. Ändå låter inte regissör John Curran det lysa genom. Onödiga och framförallt irrelevanta motiveringsreferenser till hennes döda mamma stör den annars vackra berättelsen.

Curran låter inte heller Robyn njuta av de åtskilliga veckorna där hon gick själv tillsammans med några få kameler och en hund. Tracks blir ett äventyr där människor från överallt håller sig fast vid en ung, till synes galen, kvinna med uppenbar dödslängtan.

Tracks är meningen att vara ett test för Robyn själv att våga ta. Och våga överleva. Nu blir filmen istället en välspelad berättelse om människor runt vår unga huvudroll.

Foto, manus och allt det filmiskt konstnärliga är ändå kort från ett mästerverk. du och jag får verkligen komma in i vildmarken Australien har att erbjuda. De enorma vidderna syns kanske inte, men de är där och du kommer att känna dem. Tracks är för att uppleva, och uppleva saker kommer du att göra.

Men vad jag verkligen saknar i filmen är de svårigheter Robyn var tvungen att överkomma. Hennes motgångar; hennes ångest; hennes suicidala episoder; hennes konstanta otur; hennes sorg. Jag vet att de ska vara där, men blir åter och återigen besviken när de klippts bort till fördel för ett gladare dramaturgiskt grepp.

 

Tracks2

Vad ska jag göra åt saken? Ingenting. Tracks är fortfarande en fantastisk berättelse om en episk vandring tillsammans med en i dag fortfarande stark och underbar kvinna. Jag har läst boken. Jag vet mer nära vad som faktiskt hände under de 270 långa milen till havet.

Även utan boken är Tracks äventyret alla kommer vilja följa med på under 112 minuter om och om igen.

13 juni har Tracks biopremiär i Sverige. Inget mer behöver egentligen bli sagt - du vill se den här filmen. Och du kommer vilja läsa boken därefter, såvida du inte ser till att läsa den dessförinnan!