Etikettarkiv: dålig

Balanserad förbränning

Varje söndag i de amerikanska staden Baltimore fylls stadens gator med hundratals motorcyklar och och fyrhjulingar. Det är det ökända gänget 12 O'Clock Boys som åker på sin helgtur - som mestadels går i höga hastigheter på bakhjulen. Samhället har delat sig som röda havet inför gänget. Ena sidan hatar "vandalerna". Den andra älskar sina "förebilder". En ung lokalpojke, Pug, vill inget annat än åka längs stadens gator med dem.

12OClockBoys

Dokumentären 12 O'Clock Boys visar tre år av Pugs uppväxt. Berättelsen tar oss från det lilla barnet med drömmen hela vägen till den unga tonåringen med attityd, mod, och en bra nypa av dumdristighet.

Allt Pug vill är att bli medlem i gängen 12 O'Clock Boys. Drömmen om att få åka längs Baltimores gator på bakhjulet av en skönsjungande motorcross är den absoluta versionen av The American Dream för grabben som tvingats växa upp utan en fadersfigur i hemmet - beläget i en mer eller mindre nedgången del av staden.

För Pug är gänget förebilder. De själva tycker att det är en del av stadens historia och kultur. Många andra ser dem som kriminella gangstrar som ränner runt planlöst på stadens gator i jakt på olycka och brott.

12 O'Clock Boys glorifierar motorcyklarna och den färdighet som behövs för att inte med en gång slå ihjäl sig mot asfaltens grova yta. Talang porträtteras på ett smakfullt vis utan att för den sakens skull belysa problemet som kommer med traditionen. Varje år dör killar och tjejer på fordonen. Även åskådare får ta smällen emellanåt.

Med sina 76 minuter speltid har regissör Lofty Nathan fångat essensen hos en ung kille som söker bekräftelse och grupptillhörighet i ett samhälle som inte kommer att välkomna honom med lika öppna armar som hans icke-existerande vita vänner.

Premiär 16 maj. 12 O'Clock Boys visar upp en person i underklassens USA på ett sätt bioduken aldrig tidigare tagit del av.

2 Kommentarer

I en dystopisk framtid måste varje sextonåring en dag välja vilken samhällsgrupp de vill tillhöra. Ett test hjälper dem att veta var de allra bäst hör hemma. För Beatrice Prior står valet att stanna hos sin familj eller försöka följa den hon är. Testet misslyckades henne. Hon är en divergent. Under extreme former måste hon nu upptäcka vilka som är hennes verkliga vänner och överleva konflikter med döden som sista mål.

DIVERGENT

Det går inte att skapa ett mer tydligt klassamhälle än det som visas upp i Divergent. Alla föds in i en falang och växer upp med denna. Sexton år gammal måste et val tas. De flesta väljer sina föräldrars falang, några få går sin egen väg och väljer en annan. Ett antal unika klarar testet inte av. Det går inte att sätta dem i något fack, de är Divergent.

Som en fluga på väggen följer vi med Beatrice (Tris) när hon kämpar med sig själv och nya vänner såväl som fiender. Ett hårt träningsprogram för att bli accepterad in hos De Okuvliga. Divergent dyker in i en berättelse med känsla och förväntan.

En berättelse som en liten bit in stannar upp och tar ett sidospår. Ett spår som ska komma att bli hela filmen. Flera gånger, jag tog mig inte energi till att räkna dem, frågade jag mig själv när vi skulle komma tillbaka till filmen och föra berättelsen vidare. Det kom inte förrän en halvtimme innan eftertexterna.

Det är Divergents största svaghet. Jag kan inte förstå varför jag ska behöva kolla på ett gediget och utdraget träningsprogram där Tris lär känna nya kompisar. Jag vill veta vad det innebär att vara divergent och hur Tris kan använda det till sin fördel. Jag får vänta och vänta.

Även i sitt monumentala sidospår rår inte Divergent på att skapa en jämn historia. Scenerna känns väldigt uppspaltade och enkla. Tänk tv-spel. Det är det stressiga klippet som förstör den flytande rörelsen. Det är stressigt, även för att vara handhållen kamera, och det finns inget lugn att luta sig mot.

Det skriker tonårsfilm om Divergent. Berättelsen har jämförts med The Hunger Games, även om jag skulle vilja blanda in små, men avgörande "godbitar" från Twilight. Musiken är bra, ny och passar överraskande bra in i dess plats under historiens gång. Trycket är där och håren på mina armar reser sig upp ofrivilligt.

För att hoppa så mycket i sin progression är Divergent ändå dräglig. Det är tråkigt emellanåt och berättelsen tappar fart som följd av sin brist på dynamiskt flytande dramaturgi. Någonting håller mig kvar och jag är underhållen i mer än två timmar.

DIVERGENT

Divergent är värd att gå och se. Det finns mycket att önska kring filmen. Som ett starkare manus och mer erfaret personregi. Tre filmer till är bekräftade för boktrilogin. Så det är väl bara att hålla tummarna för att det bara går att öka härifrån.

30 april har Divergent premiär i Sverige. Ett sci fi-äventyr på jakt för att upptäcka sig själv och också inse värdet av att ensam klarar ingen någonting, och kärlek övervinner allt.

Några år framåt i tiden - ett Detroit fyllt av brottslighet har den kriminella delen av befolkningen koncentrerats i det tidigare fina området; nu nedgånget, förstört, och omringat av höga murar och skarpladdade vapen. Brick mansions är området belamrat av gangsters, vapen, korruption, och droger. Tremaine styr stadsdelen med en järnhand och när polisen Damien slås ihop med mördaren Lino för att rädda staden och Linos flickvän från en säker död.

BrickMansions1

Med en happig dialog, i den dialog som Brick Mansions erbjuder tar Paul Walker och David Belle med oss på ett fartfyllt och flängande äventyr för att rädda...alla.

Manuset till filmen vars franska original-berättelse innehåller samma huvudrollsinnehavare (David Belle) är svagt. Vilket i och för sig är att vänta av en film där det visuella i slagsmålen och jakterna är av vikt. Men en film gynnas aldrig av att höljas i en tunn dimma av B-filmsmaterial.

Rörelsen och dynamiken i urbansporten parkour kommer fram mer än väl. Knappt en minut av speltid hinner gå innan första jakten med hopp, snurr, sparkar, och annat svincoolt visas upp på den stora duken. Koreografin är välplanerad. För välplanerad. Det blir enkelt att se var nästa hopp kommer att landa. Att fienderna bara råkar ställa sig på precis rätt ställe för Lino att kasta sig genom luften och smidigt sparka in bröstkorgen på dem kommer i alltför tät följd för att kännas "naturligt".

Slow motion och föhöjda ljudbilder hjälper absolut Brick Mansion till att nå den nivå av berättelse författare Luc Besson (som också skrivit den franska versionen) och regissör Camille Delamarre strävar efter.

Istället för att ge utrymme för en berättelse värd att kolla på och följa med i blir Brick Mansions en film som handlar om att springa snabbt och undvika att bli skjuten. Kameran följer på ett bra sätt som håller ihop berättelsen utan att skapa ett nittio minuter långt virrvarr av ljud och suddiga bildrutor.

BrickMansions2

Brick Mansions är långtifrån den bästa film jag någonsin sett. Men det är en film som underhåller på sitt speciella sätt. Och det är inte meningen att den ska göra mer än så. Ta Brick Mansions för vad det är och avundas istället David Belle och Paul Walkers coola stunt.

Det är också Paul Walkers sista film. Fasansfullt annorlunda mot Hours som han också hann med att avsluta innan den tragiska olyckan som kostade honom livet.

Brick Mansions har premiär 30 april mest varstans i Sverige. Se den för att undslippa verkligheten en stund och istället låta två atleter göra sitt bästa för att rädda hela deras världsbild.

Året Brolin och gänget skapade svensk sporthistoria gick Anders, Kennet, och Steven i samma klass på Bromma gymnasium. Då följdes de av dokumentärfilmaren Martin. Nu är de tre personligheterna 38 år gamla och lever minst sagt olika sorters liv. Med mer dramatik och oväntade händelser visar det sig snart att Bromma nog är mindre än man först kan tro.

TillbakatillBromma1

De är nu alla tre 38 år gamla och deras liv ser helt olika ut. Det är Steven - äventyraren som säsongar i alperna om vintern och hänger på Gotland om sommarhalvåret. Inga ansvar, bara massa kul. Sedan är det den framgångsrika mäklaren Anders och den ensamma, tysta Kennet.

När vi får träffa Steven är han redo för en ny fas i livet. Livet som pappa. Steven är en ett härlgit inslag i Tillbaka till Bromma och den karaktär som jag behöver se på med minst skämskudde. Den här medelåldersmannen försöker inte att hålla skenet om framgång uppe efter att han blivit avskedad, som Anders. Han försöker heller inte att ljuga för sig själv och sin kärlek till sin bästa vän; som Kennet gör. Steven är sig själv, han har varit det i alla år. Och nu, nu vill han bli vuxen på riktigt.

Tillbaka till Bromma är ett hopkok av humor och dråpligheter som jag verkligen inte känner kommer genom på ett bra sätt. När jag hör några enstaka skratt runtom i salongen kommer jag på mig själv att lika många gånger ta blicken från berättelsen filmad i dokumentär stil. Det har inte att göra med den handhållna, klumpiga kameran. Nej, det är skämskudden som slår mig om huvudet, gång på gång.

Det är för många problem med Tillbaka till Bromma för att jag ska kunna njuta av den helt och hållet. Visst att det finns element som är underhållande och det finns en berättelse att följa med i. Tre stycken faktiskt, om man ska vara noga. Men det största problemet, och det som drar ner intrycket av berättelsen för mig är hur fotot i sin stil och färgsättning skär sig så mycket mot manuset. Det finns knappt någonting dem emellan som kopplar dem.

TillbakatillBromma2

Filmen växte verkligen på mig. För av sina 94 minuter satt jag i den mörka salongen och kände att det här var en film som gödde Magnussons ego. en berättelse han ville visa upp för att skriva upp på sitt CV. Sen kom de där sista tjugo, kanske 25 minuterna som en twist á la M. Night. Shyamalan och band ihop berättelsen med ett varmt hjärta, en känslostorm, och en känsla av "hemma".

Tillbaka till Bromma visar hur brett Peter Magnusson kan spela och binder samman tre livshistorier som tar steget vidare i livet, vart det än må ta dem. Biopremiär 19 februari.

Efter att Bamse varit tillräckligt snäll mot Vargen och han blivit snäll följde resten av de dumma skurkarna efter. Alla förutom Reinard Räv. Reinard vill att de gamla skurkarna ska falla in i sina gamla vanor och hjälpa honom stjäla världens största godistransport. Skalmans kalas måste ställas in när Farmor försvinner med all dunder-honung. Bamse, Lille-Skutt, och Skalman måste hitta Farmor och rädda henne, även om det innebär att de måste korsa den läskiga Trollskogen.

Bamse2

För första gången springer Rune Andréassons värld med den starka björnen upp på biodukarna. Bamse och tjuvstaden känns med en gång som en berättelse där det nya möter det gamla. Då inte bara i själva berättelsen. Det första jag tänker på när jag sitter med anteckningsblocket i högsta hugg är att filmen ter sig blanda den nya digitala tekniken för att skapa de karaktärer vi alla känner igen med gamla handmålade bakgrunder och detaljer. Mötet är ett glatt möte för mig och teckningarna ger mig lika mycket glädje som den avskalade politiken.

Bamse har för mig alltid varit ett barnprogram med tydlig politisk tillhörighet. Tycka vad man vill om block hit och block dit, jag vill försöka undvika politik i barnens värld. I Bamse och tjuvstaden ser jag så gott som ingen politik. Uppenbarelsen skänker mig glädje till berättelsen, som jag tidigare nämnde. Istället har regissören Christian Ryltenius skopat in ännu fler moralkakor för samhällets små att lyssna och lära sig om.

Bamse och tjuvstaden är lika mycket en berättelse om grupptryck som det är om godistjuvar. Det är också en berättelse om öppenhet, förståelse, tålamod och förlåtelse. Vi får träffa alla gamla goda karaktärer, goda som onda. De stora skillnaderna är att skurkarna blivit goda; sjörövarna har blivit trädgårdsmästare, Knocke och Smocke driver bilskola, för att nämna ett par. Trollskogen återupplivas med klassiska jakter genom mörka grottgångar. Bamse och tjuvstaden är lika mycket en mysig nostalgitimme för de äldre som det är ett lagom avmättat äventyr. 

Bamse1

Jag kan inte säga att jag inte satte mig i biosalongen tillsammans med en skepsis. Bamse är inte my cup of tea, Kalle har alltid varit min grej. Varför jag inte tycker om Bamse grundar sig i politiska-, såväl som personliga övertygelser och tankar. Bamse och tjuvstaden överraskade dock och under de 65 minuter filmen rullade på den stora duken var jag nöjd. Filmen gav mig mer än jag trodde att den skulle kunna, eller vilja, ge.

Och jag kan inte skriva den här texten utan att nämna hur bra det kändes när Knocke tyckte om sin förklädnad till kvinna i klänning och valde att fortsätta ha på sig den och ingen annan skurk eller karaktär tyckte det var jobbigt eller fel på något sätt.

Det överraskande familjeäventyret med världens starkaste björn har premiär 17 januari. Bamse och tjuvstaden är en fräsch nystart på en kär klassiker.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/lMbcy7NirqA[/youtube]

Patchi är minstingen i kullen, men den absolut mest envisa. Efter att ha växt upp i motvind i skuggan av sin storebror kommer Patchi till att bli hjordens välbehövda hjälte på deras årliga vandringar från norr ner till varmare breddgrader över vassa bergspass och dalgångar fulla av lurpassande köttätare.

WalkingWithDinosaurs1

"Julens stora familjeäventyr", kanske borde jag ha läst de orden lite tydligare. För det är det som tar sönder Walking With Dinosaurs för mig. Jag gick in i filmen i hopp om att få uppleva ett ovanligt vackert animerat äventyr om dinosaurier. Mina förhoppningar var att kunna hånskratta Jurassic Park rakt upp i ansiktet. Som du säkert förstår blev det inte på det här viset.

Istället satt jag under en timme och 27 minuter och tittade på ett, fortfarande vackert, äventyr om att växa upp som minstingen i kullen och överkomma faror från andra varelser lika ofta som från naturen själv. Jag fick hänföras av en datoranimering av dinosaurier jag tidigare inte skådat på den stora duken samtidigt som jag suckade långt och djupt varje gång filmen stannade upp för att berätta för mig vilken dinosaurie jag såg framför mig.

Jag fick se på när maktdynamiken i hjorden skiftade helt och hållet efter en skogsbrand och hungriga rovdjur när jag i samma veva irriterade mig på en infantil dubbning av det redan irriterande konceptet med voice over.

För i Walking With Dinosaurs pratar de inte. De låter, grymtar, vrålar och skriker precis som man kan tänka sig att de gjorde för alla de åren sedan. Över det har produktionen lagt röster. Det är alltså inget försök till läppsynk någonstans. Inte heller pratar alla; nej det är bara de karaktärer som är någorlunda viktiga för oss. Pluspoäng på det valet.

Walking With Dinosaurs är en fantastisk film som visas i 3D. Miljöerna är makalösa och animeringen mer därtill. Filmen är edukativ, vilket är mitt största problem. I en kommande DVD/BD-lanseringen håller jag tummarna för ett val att stänga av det edukativa såväl som alla röstspår.

Ge mig valet att se Walking With Dinosaurs som den naturfilm jag vill att den ska vara och jag kommer kola på den om och om igen. Som den är nu är det ett underhållande familjeäventyr som lekt runt med stora pengar och talangfulla medarbetare.

WalkingWithDinosaurs2

Jag hade förhoppningar på Walking With Dinosaurs. Kanske har jag för höga förhoppningar. När eftertexterna började rulla kände jag mig snuvad på konfekten. Jag kände mig besviken. Inte på filmen i sig, nej. Allting landar på röstarbetet och att de valt barn som huvudsaklig målgrupp. Det här är en film jag ville se vara riktad till en äldre publik. Jag fick inte som jag ville.

Fredag 20 december är dagen som Patchi tar plats i Walking With Dinosaurs. Ett episkt äventyr om att växa upp i motvind och överkomma enorma faror.

1 Kommentar

Nolan anländer till sjukhuset mitt under stormen Katrinas förödande besök i New Orleans tillsammans med sin fru Abigail. Det som var tänkt att bli ett lyckligt minne, en dag av total lycka, vänder till att bli en sorgens dag. Tragedin är ett faktum och Nolan hittar sig själv i ett rum ensam tillsammans med sin nyfödda dotter i en kuvös. När elen går och sjukhuset evakueras börjar en lång kamp mot klockan och viljan att hålla sitt enda barn vid liv.

Hours1

Hours är intensiv och ihållande. De 96 minuterna är alla fulla av panik, ångest och den värsta av alla rädslor; den att förlora sitt barn. När sjukhusets nödgeneratorer översvämmas av vattenmassorna som tränger in i byggnaden måste Nolan hålla sitt barns respirator och kuvös vid liv på egen hand genom en handdriven generator. Det gamla och slitna batteriet måste laddas med den lilla ström den orkar hålla var tredje minut. Till en början. Mellan de utmattande laddningarna av batteriet som lyckas hålla kvar mindre och mindre ström i takt med en mer utmattad Nolan lär han känna sin dotter. Rörande monologer fyller hålrummen mellan de isbitande rädslan av sorg och kaos.

Det tar inte mycket för att känna paniken i Nolan när han lämnas kvar ensam på sjukhuset. allt han vill är att lära känna den lilla personen som ligger däri. Den lilla flickan vilken är hans enda länk kvar till hustrun han förlorade i operationsrummet. Innan chocken har lagt sig och Nolan insett att hans fru är borta tar han avstånd från sin lilla. Det sliter i hjärtat hus mig när kameran håller kvar i närbilden. Kampen inuti Nolan; kampen mellan den lycka han väntade sig med sjukhusbesöket och den sorg han nu står inför är lika vacker som den är just hemskt.

Fotot pendlar mellan de få men så välbehövliga tillbakablickarna hos Nolan och Abigail när de träffades för första gången, helgen de de förlovade sig och den glada parmiddagen i ett mjukt, lugnande gulstick som ställer sig i ett klart motstånd till sorgens grönstick innanför sjukhusets kalla väggar. Hours tar sig fram i de långa korridorerna med en kamera sällan över brösthöjd. Den låga kameran håller berättelsen spännande och thriller-genren gör sig väl påmind.

Hours2Paul Walker har tagit sig an rollen som Nolan och gjort den till sin egen. Ingenting är kvar av den unga killen vi sett så många gånger om i The Fast & The Furious-serien. Istället är det en man med breda, tunga känslor som berättar för oss om det värsta någon någonsin kan vara med om. Jag tror att alla föräldrar lätt kan känna igen sig i ångesten som sprider sig upp längs ryggraden. Hours tar paniken ett steg längre, du behöver inte ha barn för att dra efter andan i den här filmen. Nej, långtifrån. Flera gånger än jag kom ihåg att räkna satt jag och höll andan.

Jag är glad att Nolan har koll på sin dotters maskin, för när hon behöver mer ström för att fortsätta andas påminns också jag att jag behöver ett andetag då och då också.

Hours är en av de sista filmerna som Paul Walker hann avsluta innan den tragiska olyckan. Det är aldrig förenat med lycka när någon tas ifrån oss för tidigt, men jag är glad att den här titeln är den avslutande biten i hans karriär.

Det här är en film som överraskade mig och är helt klart värd sin plats omslagen i papper och lagd under julgranar runtom i landet nästa vecka.

Hours släpps på DVD och Blu-Ray i Sverige 18 december. En perfekt nagelbitare för de mysiga hemmakvällarna med en film om benen och popcorn i knät.

Med sjuttiotalet bakom sig lämnar det före detta nyhetsankaret San Diego för att vara med när historia skapas. Han får chansen att komma tillbaka världen där Ron Burgundy har snyggt hår och läser nyheterna. Denna gång i New York. Han samlar ihop sina gamla vänner för en återkomst världen aldrig hade väntat sig.

Anchorman21

Will Ferrell drar på sig mustaschen igen för att återvända till nyhetsvärlden. Den här gången lämnar vi sjuttiotalet bakom oss och siktar mot nya höjder. Det är dags för världen att lära känna nyhetskanalerna som aldrig slutar sända nyheter. Ron Burgundy har fått chansen att, tillsammans med ett nyhetsteam av eget val, återvända dit han hör hemma.

Anchorman: The Legend Continues är rolig, den får publiken att skratta. Den sköna, knäppa humorn vi alla kommer ihåg från föregången med kultstämpel från 2004 ligger kvar i luften. Adam McKay har lyckats samla det gamla gänget och gjort filmen till en fortsättning med tyngd i sig.

Det går inte att kalla Anchorman: The Legend Continues för en rumsren film. Nej, på den stora bioduken får vi bland annat se hur det skämtas med hudfärg såväl som vad en person har mellan benen. Filmen lyckas ändå med att få dessa dåliga bitar att smälta in i berättelsen på ett sätt så att jag som publik kan fortsätta med mina två timmar av eskapism och bara få skratta en stund. Jag vet att Burgundy är inkompatibel till ett samhälle, men han får mig att skratta.

Brick hem filmen åt mig, det gör han verkligen. Hans repliker, kroppsspråk. Ja, egentligen allt han gör är för mig fantastiskt roligt, och det faktum att det är Steve Carrell som kliver i samma roll gör mig så glad.

Anchorman: The Legend Continues har lyckats med den sak de säger att de ska göra; de för legenden vidare.

Anchorman22

Det här är en film som jag sett fram emot personligen väldigt länge. Jag älskar den första filmen vilken jag tycker har uppnått en nivå av modern kultklassiker. Uppföljaren kommer kanske inte att leva kvar i filmhistorien på samma sätt som sin föregångare, men den fyller ändå i skorna väldigt väl!

20 december snörar nyhetsteamet i Anchorman: The Legend Continues på sig skorna igen. Skor som de fyller med humor och galenskap under 119 minuter.

3 Kommentarer

Jordan Belfort kommer från en familj utan mycket pengar. I ung ålder inser han att Wall Street är det ställe han måste till. Det är där pengarna finns. Efter en konkurs hittar Belfort pengar som ligger och väntar i kombinationen hos "de dödligas" plånböcker och frimärkesaktier. Härifrån bygger han ett företag som kommer att växa sig stora. Stora nog att kasta småväxta på pricktavlor och vara tvungna att införa knullförbud på kontoret mellan nio och fem.

TheWolfofWallstreet2

Inte på länge har det varit så svårt att sitta med datorn framför mig på skrivbordet och komma på ord att skriva. The Wolf of Wall Street är en film så många moment, scener, händelser, skeenden och saker som försiggår att jag har svårt att hålla reda på dem. Inte för att de blandar in sig i varandra, nej. Det är svårt att hålla reda på dem för att komma ihåg i vilken ordning de alla kom.

Martin Scorsese är tillbaka efter ett par år ur långfilmsscenen sedan Hugo från 2011. Ett sug efter långfilmsformatet verkar varit stort. The Wolf of Wall Street är tre timmar lång och innehåller allt från lyxiga kläder, snuskiga mängder pengar, kontorsfester, knark av alla slag du kan tänka dig och lika många till. Filmen tar oss med på resan hos Jordan Belfort som inte vill något annat än tjäna pengar. Det lyckas han med, och mer därtill.

Berättelsen är ett solitt block av marmor med vilken Scorsese, DiCaprio, Favreau och de andra skådespelarna mejslat fram till att bli ett intensivt och intressant konstverk. Tre timmar må låta som en lång tid. Men i The Wolf of Wall Street flyger tiden förbi. Det går alltid att hävda att filmer borde klippas ner. Jag tycker ofta gärna det, och under den sista timmen av filmen började jag tänka i dem banorna. Så glad jag ändå blir att jag får följa med på den sista etappen av Belforts resa hos USAs finansiella 1 %.

Korruption i det finansiella Amerika är vad The Wolf of Wall Street visar oss. Och som vi älskar det. Det är intensivt. Det är välskrivet. Scenografin är tidsenlig och välsmaklig; precis som bilarna, kostymerna. En produkt av en erfaren regissörs talangfulla händer. The World of Wall Street kommer tillsammans med det nya året och förlänger dess extas och känsla av geniun lycka och framgång.

TheWolfofWallstreet1

Filmen kräver lite planering från din och min sida. Den är lång. Sörj för god flyktväg om stora mängder dryck intas i början. Du vill inte missa något av filmen, speciellt inte när DiCaprio beklagar sig över hur lätt hans dotter får det att se ut när hon kryper på golvet. Det går nämligen inte lika bra för honom själv i sin cerebrala-festfas.

The Wolf of Wall Street kommer till biograferna 10 januari. Ett datum som inte kan komma snabbt nog. Det här är intensivt och efterlängtat. Det här är värt alla sina pengar.

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.