Etikettarkiv: bra

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Louis Zamperini är framgångsrik på löpbanan och en duktig soldat. Men när hans plan kraschar över Stilla havet och tvingas spendera 47 dagar på drift i en flotte med två vapenbröder innan de hittas och tillfångatas av den japanska flottan och satt i fångläger kommer Zamperini att den hårda vägen lära sig likheten mellan idrott på elitnivå och krig. Vad likheten är? Ingenting kommer enkelt här i livet. Kämpa och ge aldrig upp. En stunds smärta är värd en livstid av ära.

Unbroken2

Det här är den sanna berättelsen om Louis Zamperini och hans tid som olympisk idrottare och krigsfånge. Bakom kameran hittar vi Angelina Jolie. Det är inte hennes första film som regissör, men det är ändå tydligt att hon inte är lika hemma bakom kameran som framför. Unbroken tar sig framåt under drygt två timmar i ett makligt tempo. Stridsscenerna griper inte fast med sin skräck och ångest. De lugna dialogerna är förvånansvärt intressanta och den terror soldaterna möter i lägret och de japanska vakterna lyser stundom igenom med övertygelse.

Unbroken är inte en fantastiskt film. Men den är bättre än medelmåttig. Till stor del uppnås det med ett bra skådespel från Jack O'Connell och hans motspelare. Manus, scenografi och kostym samspelar tillsammans med ett för genren klassiskt foto. Visst blir det lite tröttsamt med sepiatonerna emellanåt - men det är ett vackert porträtt av en mörk tid från vår moderna historia.

Att filmatisera den sanna berättelsen om Zamperini och de andra fångarna är att ta sig en väldigt stor tugga. Tyvärr lite för stor för Jolie. Några gånger under Unbroken fångar hon känslan perfekt - men för det mesta är det blygsamt och nervöst. Det känns som att hon inte vågar gå ner på djupet. Berättelserna kring vår handling saknar djup och vissa saknar till och med en upplösning. Kanske har det till viss del med tidsprioritering och klippning att göra, men det stora problemet är ändå att Jolie som regissör än så länge inte är djärv nog.

Unbroken1

Rekommenderar jag Unbroken? Ja, det gör jag absolut. Det är inte den bästa biografifilmen jag sett. Inte heller den bästa krigsfilmen. Ändå är det en film värd att se. Letar du efter inspiration till att överleva vinterdepressionen eller hjälp till att fortsätta gå till gymmet. Ja, då är det den här filmen du vill se.

Unbroken har premiär 9 januari.

Gastkramande från början till slut

Under ett upplopp separeras Gary Hook från sin enhet och lämnas kvar ensam i ett konfliktdrabbat Belfast där det inte går att skilja fiende från vän. Hook tvingas spendera natten i ovisshet om sin fortsatta överlevnad.

712

Nyutexaminerade och redo att ta sig an rikets fiender skickas Gary Hook och hans förband till Nordirland och Belfast. Konflikten där är ett faktum och de två sidorna går på varandra med mer och mer ödeläggande kraft. Hook har blivit tränad till att vara hård och obeveklig med sitt gevär, ändå är hans förhållande med lillebror lika ömsint och full av kärlek.

'71 är lika mycket ett porträtt av konflikten mellan det katolska och protestantiska samhället som det är en berättelse om den rädsla och det helvete som unga soldater kastas in i med ett vapen i handen.

Det finns ingen rast och ro. Inget utrymme för att känna lugn och trygghet. '71 fångar stressen, ångesten och rädslan genom Gary Hook som jagas genom trånga gränder med pistolkulor vinande förbi huvudet. Ett skakigt springande och handhållet fotografi befäster osäkerheten i att bli övergiven bakom fiendens hatiska linjer.

Om du letar efter en film som inte snålar på innovativa svordomar, gärna från öldrickande tioåringar, ja då är '71 din film. Filmen presenterar ett manus utan att skala bort ett språk belamrat av förolämpande slangord.

Hook springer in i natten, jagad av religiöst övertygad rebellstyrka. Behovet av att, trots risken, lita på fullkomliga främlingar kommer inte lätt för Hook. Unga som gamla kan vara ett hot. Men när det blöder ur buken försvinner många av de mer önskvärda alternativen till hjälp.

'71 är något av en blandning mellan Oscars-vinnaren Argo och den klassiska krigsfilmen Black Hawk Down. Två filmer av klass som regissör Yann Demange snärjt ihop tillsammans med en egen idé och ett unikt genomförande. '71 trollbinder och håller intresset uppe utan problem från första till sista scen. Är det här verkligen fiktion, eller är det baserat på verkliga händelser?

711

När allt är sagt och gjort lämnar '71 kvar ett par lösa trådar. Frågor som aldrig får några konkreta svar. Du och jag får bära med oss en undran — en undran som gör att du inte glömmer bort filmen du precis avnjutit.

Gastkramande intensitet från början till slut. Årets starkaste brittiska film '71 har premiär 10 oktober.

Tänk dig att du ser på den riktigt bra och underhållande filmen Bilar. Ettan alltså, inte uppföljaren. Och sen fantiserar du vidare och gör bilarna till flygplan. Då har du Disney’s nya Flygplan 2. Precis som sin föregångare känns filmen som mångt och mycket bara en om-modellering av en lyckad franschise. Och jag misstycker inte. För Flygplan 2 är bättre än sin föregångare. Även om Bilar står ohotad som bättre upplevelse.

PLANES: FIRE & RESCUE

Vår hjälte kan inte längre tävla. Det finns inte reservdelar kvar på marknaden. Istället utbildar han sig till brandflygplan. Eller ja, han håller på att utbilda sig i alla fall. För under utbildningen som inte verkar ge frukt bryter en enorm skogsbrand ut i området och alla måste hjälpa till att rädda skogen och alla de som är i den.

Flygplan 2 handlar om att bekänna färg. Att inse hos sig själv, och våga erkänna till resten av världen, när det är dags att sadla om och tänka i nya banor. Det går alltid att starta om och bli bra på någonting annat.

Men måste våga. Det kommer nya vänner ur nya sammanhang och det kommer alltid finnas dem som vill utnyttja dig för saker du har och kan men lagt bakom dig.

Flygplan 2 är snygg och stilsäker. Väl animerade scener med den klassiska texturen blandar sig underbart med bränder i skyhög textur. Spänningen följer med och värmen stiger i bröstet när lågorna slickar trädstammar och spärrar in oskyldiga husbilar.

PLANES: FIRE & RESCUE

Vi får lära känna flera nya vänner och också bekanta oss med gamla favoriter. Vad jag saknar är just mixen mellan Bilar och Flygplan. När de i den här filmen inkluderar så många fyrhjulade vänner, varför inte låta Blixten McQueen gästspela? Jag är säker på att filmvärlden, ung som gammal, skulle älska det. Inte för att Flygplan 2 kommer flyga rakt in i hjärtat på vilket barn som helst redan nu.

Flygplan 2 har premiär över hela landet 29 augusti. En värdig och familjevänlig hyllning till alla brandmän världen över som riskerar sina liv för att rädda våra.

Ångestväckande vackert och gripande

Eric har suttit i ungdomsfängelse. När han förflyttas upp till "vuxenfängelse" möter han sin överman. Från störst till minst försöker han att ta kontroll över den explosiva och spontana aggressivitet han bär på. På fängelset möter han sin pappa som suttit inlåst där under större delen av sin uppväxt. Relationer och vänskapsband skapas samtidigt som andra, större, mer makthavande krafter sätter saker i rullning.

Blodsband1

Den inte alltför välkända, här i Sverige i alla fall, regissören David Mackenzie har skapat det intensiva dramat Blodsband. Hela filmen utstpelar sig innanför det nordirländska fängelset. Eric är van med världen bakom lås och bom efter sin vistelse i ungdomsfängelse. Men vad han inte är van vid är hur stor skillnad det är när man förflyttas upp till de stora anstalterna.

På fängelset träffar han sin pappa. Fadersfiguren som knappt varit närvarande under någon del av hans uppväxt. Någonting som satt spår i honom. Det är tydligt hur Jack O'Connel (Eric) fångat den emotionella ångest och krackelerade uppfostran en jobbig och osäker uppväxt kan skapa.

Hans porträtt av den emotionellt skadade tonåringen förstärks i det trånga och slutna foto som Blodsband på ett väl avvägs sätt lider av. Ångesten kryper på väggarna när Eric har noll kontroll över sina känslor och exploderar för det allra minsta.

Det är kallt och tyst. Blickarna glöder av ilska och osäkerhet inför den nya ovissa framtiden. Eric är inte van med den nivå av kriminella han nu stöter på. Något som i kombination med bristen av kontroll sätter honom i stora och livshotande problem.

Blodsband är välspelad och framförallt välskriven. Balansen mellan livet på D-flygeln och ansatserna till att förändra sitt liv i samtalsgruppen går i harmoni. Jag vill ha mer av båda delar från Blodsband. Jag vill fördjupa mig i den gruppdynamik och försök till skapande av familj de få fångarna strävsamt försöker skapa i gruppen. Jag vill veta mer om terapeuten Oliver och hans bakgrund. Jag vill förstå bandet mellan far och son på ett mer komplext plan.

Blodsband ger mig inte det jag vill ha. För det jag får är precis vad jag ska ha. Filmen väcker tankar kring fångvård och den korrupta värld som enkelt kan florera bakom maktmissbruk och tjocka betongväggar.

Samtidigt leker berättelsen med brott mot normer som gläder och skänker ett ärligt modernt sken över dramat.

Blodsband2

Blodsband är ett finger i sidan på dagens samhälle och lyckas på ett gripande sätt fånga dig och mig i biosalongen. Det finns inte en karaktär i filmen som inte är intressant och dramaturgiskt gripande. Kvalitetsfilm, rakt igenom. Från regi och skådespel till produktion och scenografi.

Blodsband har premiär 22 augusti. En pärla värd att investera 106 minuter i.

Sexuellt laddad intensitet och intellekt

På sommarsemester med sin familj träffar Isabelle Felix, en ung kille från Tyskland. Sommarflörten tar fart och hon bestämmer sig för att det är till Felix hon vill ge sin oskuld. Upplevelsen kickstartar en lust och vilja hos henne. En idé som tar henne ut då djupa och farliga vatten bland Paris hotellrum.

Isabelle1

Isabelle är det nya dramat från Francois Ozon. Med många av sina tidiga filmer kring ungdomens förlovade värld och tid återvänder han nu för att utforska epoken i allas våra liv på ett nytt sätt. Ett mörkare sätt.

Den ljusa och lyckliga början av berättelsen tar ett kliv ner i tabubelagda och farliga områden. Lusten att experimentera som kanske går ett par steg för långt. Ett par steg för nära brantens kant. Isabelle vill uppleva någonting nytt och spännande.

Den kärleksfulla familjen och den charmigt öppna relationen till sin bror håller berättelsen livfull och lätt. En känsla som med ett ordentligt mod från skådespelarna och Ozon själv.

Det råa och ärliga fotot gifter sig med ett välskrivet manus som utan svårighet surrar fast dig i biosalongens mörker och fåtöljens mjuka säkerhet.

Isabelle är läskig. Den är gripande och svår. Och den är viktig. Hon är ung och hon är vacker. Hon kommer från en bra familj och har aldrig behövs sakna något.

Ändå lockas hon ut i den okända, och många gånger farliga, världen som är prostitution. Vad det är som driver Isabelle att som sjutton år gammal får förbli diffust och öppet. Frågan ställs och den besvaras delvis. Ändock saknas det riktiga svaret. Det svaret som får en ung kvinna att ta steget ut i en farlig värld på sin jakt att växa upp.

Isabelle2

Isabelle är djärv och utmanande. Isabelle är vacker och intensiv. En upplevelse från Frankrike som vågar porträttera en tid i livet som annars så gott som alltid idealiseras och sätts på en feel good-piedestal.

Se Isabelle för att se att Frankrike igen presenterar en film av det djupare slaget du kommer att minnas ett bra tag framöver. Premiär fredag 8 augusti.

Tillsammans kan de rädda evigheten

Ett gäng av totala motsatser strålar samman för ett gemensamt mål. Ronan vill ha sfären som Peter Quill (Star-lord) stulit till sig. Skottpengar sätts på hans huvud och när sfären tillslut stjäls tillbaka till Ronan och det nyformade gänget bryter sig ut ur ett fängelse måste de kämpa tillsammans för att rädda sig själva, och universum.

GuardiansOfTheGalaxy1

Återigen står vi inför en Marvel-film av stora proportioner. Det är obestridligt att deras produktioner lyckas med att fånga publikens hjärta. Och plånbok. The Guardians of the Galaxy (The Guardians) är lika stor, fast ändå så mycket större än alla tidigare filmer.

Och det inte bara för att vi nu tar steget ut i rymden. Nej, The Guardians känns på en gång som ett engagerat projekt där fem udda och motsatta typer ska slås samman för att inte bara rädda jorden, utan hela universum.

Du som är införstådd och såld på serieversionen av The Guardians, och alla andra karaktärer i universat för övrigt, kommer att bli nöjd. För filmens foto drar sig mer åt serierutornas ton än vad tidigare.

Känner du igen historien? Ja, det förvånar mig inte. för det är tyvärr precis samma berättelse som alla andra Marvel-filmer. Men hav förtröstan. Trots att alla som sitter bredvid dig i biosalongen vet precis hur lyckligt slutet kommer att bli så är det en hejdundrans snygg resa dit.

The Guardians är mer lättsam än tidigare och den självironiska humorn duggar tätare än någonsin tidigare. Star-lord som tar den naturliga ledarrollen i gruppen är den klassiska hjälten; nämligen den som inte kan ta rollen om inte någonting traumatiskt hänt med dennes föräldrar i tidiga år. Visserligen har alla Beskyddarna tunga ryggsäckar, men det gör sig mest tydligt genom Star-lord och hans blandband med åttiotalsmusik.

Soundtracket till The Guardians är glad och lättsam. Sköna dängor från musikvärldens hitskapande årtionde. Filmens score är av kvalitet, inte för att det sticker ut på något märkvärdigt vis, utan för att det rätt och slätt är där och ger det nödvändiga djupet till galaxens vida sträckor och smutsiga planeter.

The Guardians är en snygg film. Den är större än någonsin och av superb kvalitet. Varje bildruta är fylld av utmärkta specialeffekter med en stor rymd. Det går att förstå vilket arbete som har gått in i att skapa The Guardians universum när du sitter kvar under eftertexterna för att vänta på den extra scenen som brukar komma därefter. Då kommer du att se den överväldigande stora avdelningen av animatörer.

Nu kommer det i och för sig ingen post credit-scen, men det är värt att stanna kvar bara för att se den ovan nämnda avdelningen av eftertexten.

Filmen kommer med en snygg konceptidé som drar minnen till smutsiga 90-talsfilmer och framförallt kultklassikern Firefly. en trevlig och välkomnande anspelning på att all teknik inte behöver vara klinisk ren och Apple-esque.

GuardiansOfTheGalaxy2

Jag gillar The Guardians, det gör jag verkligen. Ja, det är precis samma film som vi sett komma från produktionsbolaget och deras Avengers-universa. Men det fungerar. Det är så snyggt. Och trots förutsägbarheten lyckas ändå regissör James Gunn att hålla intresset vid liv i två hela timmar och få mig och resten av publiken brista ut i skratt vid fler än ett tillfälle. 

Filmen må vara det senaste i leden av framgångsrika kassakor, och det gör mig inte ett dyft, för jag kommer att kolla på The Guardians mer än en gång till.

The Guardians of the Galaxy går upp på biografer världen runt 1 augusti!

Apornas planet: uppgörelsen

I ett postapokalyptiskt San Fransisco lever Ceasar tillsammans med en allt större, och också växande, grupp apor. Det var flera år sedan sist de såg en människa. Alla har försvunnit genom Simianinfluensan. Den stora skaran apor står med civilisationen vagga i sina händer. Apor ska inte döda varandra och en gemenskap byggd på tillit är av ytterst vikt. När Malcolm och en grupp andra människor stöter på dem i sin jakt på att få igång det lokala vattenkraftverket ställt två samhällen mot varandra där den ena bara ser den själv som rättmätig arvtagare till jorden.

DAWN OF THE PLANET OF THE APES

I den djupa Muirskogen lever de. Ceasar med sin partner och med sina söner. Tillsammans med dem bor hundratals andra apor i symbios. De jagar tillsammans, de tar hand om de unga. De utbildar och lär barnen att skriva och läsa simpel på en simpel nivå.

The Dawn of the Planet of the Apes utspelar sig tio år efter att Ceasar lärt sig att prata och agera på egen hand. Människan verkar till synes vara borta. De är lyckliga och de vet vad de vill göra med sina liv. Himlen må vara grå mest hela tiden och regnfallen så regelbundna att skogen aldrig riktigt hinner torka, men en grupp människor har överlevt. De är immuna och ovetande.

Fortsättningen på filmen som tog biopubliken tillbaka till före kultfilmen är långtifrån dålig. The Dawn of the Planet of the Apes imponera. Engagemanget, kärleken, och tiden som lagts ner på att göra den här filmen så snygg som den är går inte att ta miste på. Inte någonstans har det sparats. Den person som någon gång, mot bättre vetande, under de två timmar och tio minuter som The Dawn of the Planet of the Apes rullar frågar sig själv om de ändå inte använt levande djur vill jag träffa. De är simpelt sagt makalösa.

Bakom den vackra fasaden händer det faktiskt saker också. De två samhällena ställs mot varandra. Och även om de med all sannolikhet kan bo bredvid varandra ska det alltid vara någon som förstör och skapar friktion. The Dawn of the Planet of the Apes är inget undantag.

De sammandrabbningar som blir är fartfyllda, eftertänksamt koreograferade, och framförallt väldigt underhållande att kolla på. Berättelsen tar oss från den ena striden till den andra med en förhöjd intensitet rakt igenom. Det ökade tempot fungerar bra för att bryta mot de annars taffat skrivna replikerna de mänskliga rollerna fått framför sig. Att aporna pratar sällan, och när de gör det använder ett stötigt och kortfattat tal fungerar superbt. Inte alls lika kul blir det när personregi bara är ett fint ord som aldrig använts i arbetet med människorna. Även där känns det stötigt och dagisbarn-aktigt.

The Dawn of the Planet of the Apes behöver inte alls ses med 3D. Filmen är ännu en film i ledet som kommer att håva in extra miljoner till höger och vänster bara för att skapa ett ganska platt djup i bilden.

Filmen svingar sig fram mellan höga träd och högljudda explosioner. Soundtrack och score till The Dawn of the Planet of the Apes är tyvärr inte mycket att prata om. Inte för att det är dåligt, utan för att de inte gör sig hörda. Ett bra foto med växling mellan kallt blågrått och en hoppets gyllene sepiatoner dukar fram en gedigen ljuddesign som skulle må bättre av en mer erfaren mixare, för ljudbilden är från gång till gång skev.

DawnOfThePlanetOfTheApes2

The Dawn of the Planet of the Apes är en bra film. En perfekt sommar-blockbuster som lever upp till sina förväntningar. Jag vet med mig hos mig själv att jag inte skulle må dåligt att sätta mig ner en gång till och bara njuta av det datorgenererade mästerverket, satt i ett övervuxet och söndertrasat San Fransisco.

The Dawn of the Planet of the Apes har premiär 18 juli över hela landet. Sätt dig i en mjuk biostol och följ med när sista chansen att skapa fred ställs fram på bordet.

Explosioner..och fler explosioner

När en nystart för en andra trilogi äntligen drar igång är det större än någonsin. Optimus Prime och de andra Autobots gömmer sig för människan. De är jagade. Efter den stora attacken mot Chicago har det mänskliga samhället vänt dem ryggen och behandlas nu som fiender. När ett nytt hot står för dörren är det upp till några få att än en gång rädda världen. Och de behöver hjälp från de enorma maskinerna.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Ett postapokalyptiskt samhälle har skapats efter den förödande attacken mot Chicago. Attityden mot de enorma maskinerna har slagit bakut. De är i dag fiender, dödliga varelser som inte vill någonting annat än att döda och lemlästa människor.

Cade Jaeger försöker att hålla huvudet ovanför ytan ekonomiskt genom sina uppfinningar och reparationer. Hans dotter har dejtförbud. Först måste skolan klaras av. En dag när Cade släpar hem en gammal lastbil förändras deras liv fullkomligt. Den rostiga metallhögen är ingen annan än Optimus Prime själv.

Pappan och dottern har tidigare överlevt genom och tack vare varandra. Det står snabbt klart att federala agenter nu vill se dem döda. Ett nytt hot, starkare än någonsin, har återvänt till jorden. De har inte varit här sedan de sist utplånade dinosaurierna. De vill fånga Optimus, men varför?

Skumma regeringsaffärer avlöser varandra bakom stängde mötesdörrar. Cade dotter Tessa har skaffat pojkvän utan lov. Transformers utvecklar sig till ingenting annat än ren underhållning. Kärleken mellan de unga skapar en klassisk komedi när Cade försöker att skrämma rallyföraren Shane.

Vidare är Transformers en nästan tre timmar lång film om explosioner och deformerad metall och fallna byggnaden. För filmen har knappt någon handling. Vad det är de vill göra är lite luddigt. Rädda världen är ett självklart mål, men vägen dit. Den är fylld av explosioner, på explosion, på explosioner.

En detalj med Transformers är tydlig, och det är att Autobots och Galvatron är mer mänskliga. Ansiktsdetaljer är mer utsnitslade och "kläder" beter mer klädlikt. Jag gillar det, men det känns inte helt rätt. Visst, det är en ny trilogi som vi jobbar med. Men förändring är läskigt, även om Michael Bay spränger upp den tiotals, om inte hundratals gånger om.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Transformers är en mansdominerad film. De ytterst få kvinnliga karaktärer kan inte klara av någonting själv. Antingen lyssnar de på sin chef eller så ropar hon efter pappa/pojkvän. Synd, absolut. Men vad kunde vi ha väntat oss från herr Michael Bay?

Premiär 10 juli. Se den inte för filmhistorien som skapas under dessa 2 timmar och 45 minuter. Se den för tusentals explosioner och testosteronfyllda actionsekvenser!

1 Kommentar

Pain demands to be felt

Hazel Grace Lanncaster är sjuk. Hon har cancer och den går inte att bota. Augustus Waters har varit sjuk. Han är inte det längre, men det kostade honom ett ben. De två möts bokstavligt talat i Jesus hjärta. De vet att deras tid är vad den är, och att Hazel är granaten som kan explodera när som helst. Ändå går det inte att stoppa dem och deras episka kärlek.

A Fault In Our Stars

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här filmen. Det är den första filmen sedan The Broken Circle Breakdown som jag inte är säker på om mina kinder varit fuktade av tårar längre tid än de varit torra.

Förr eller senare exploderar jag är baserad på boken med samma namn, skriven av John Green. Publicerad 2012 blev den minst sagt en hit. Speciellt med tanke på att filmen redan är här och redo att visas upp för hela världen.

Ändå sedan jag första gången för ungefär ett halvår sedan snubblade över trailern till Förr eller senare exploderar jag har jag längtat. När jag sedan fick möjligheten att hinna läsa boken innan jag fick se filmen har jag bara längtat ännu mer. Som jag sett fram emot den här berättelsen. Så pass mycket att jag innan filmen började rulla satt nervöst i biografen och var rädd för att den inte skulle möta mina hajpade förväntningar.

Och vet du vad, Förr eller senare exploderar jag mötte mina förväntningar, och mer därtill. Jag kan i skrivande stund inte bestämma mig, men jag tror nog att ha läst boken innan filmversionen faktiskt hjälper filmen. Det gör ingenting att veta vad det är som kommer att hända. Det gör ingenting att vänta på de glada och de sorgsna stunderna. Det gör ingenting att få följa med i en berättelse du vet kommer få dig att gråta. Och gråta igen, och igen. Och igen.

Någonting som fick mig att dra på smilbanden är hur nära och troget berättelsen följer boken. Visst, det är saker som saknas och har lämnats ute ur filmen. Det är också detaljer och scener som ändrats gentemot sin motsvarighet i boken. Och vet du vad? Det gör ingenting.

Förr eller senare exploderar jag är en film som borde komma med en varningsetikett. Varningen vore beröra det faktum att inte ett öga kommer att vara torrt och att fylla på med vätska innan visningen vore att rekommendera.

FörrEllerSenare1

Pain demands to be felt, säger Hazel och Gus favoritbok. Och det är så sant som det bara går att beskriva. Förr eller senare exploderar jag är smärtsam att se. Den är en energikrävande film att se.

Men det är värt det. För porträtteringen av Hazel är precis så som jag såg henne i filmen. Agustus likaså. Självklart finns det små saker som kunde blivit bättre. Visst fanns det tillfällen där skådespelarna inte riktigt lyckade fånga en replik till hundra procent. Det gör ingenting, för du kommer ändå knappt att se något på grund av tårar i ögonen och du kommer ha svårt att höra något genom horden av snyftningar.

Nej, jag är absolut inte alls partisk till den här filmen. Just den här typen av filmer går hem hos mig lika lätt majonäs till pommes! Jag har fallit pladask för Förr eller senare exploderar jag. Nu är det din tur. Premiär 22 juni.