Etikettarkiv: 2012

1 Kommentar

Det finns mer att prata om när det kommer till Oscarsgalan. Det finns alltid mer att prata om. Och lite har jag sagt att jag ska prata om. För att inte göra mig själv och samtidigt dig besviken är det just precis det som väntar här nedanför. Priserna har vi redan gått igenom, så jag tänkte att vi går igenom lite historia (ja, det låter tråkigt men det är faktiskt inte det) för att som på graciösa Hollywood-moln glida vidare till showen i sig själv och mer direkt om hur Seth MacFarlane betedde sig som värd. Now, lets get to it!

Oscars2013-620x350

Sverige genom tiderna

Du känner säkert precis som jag. Sverige vinner aldrig någonting på Oscarsgalan. Vi kan inte göra tillräckligt bra film för att ha en chans mot stora Hollywood-produktioner. Men ser tillbaka på de åttiofem år som Oscarsgalan har existerat är det faktiskt så att vi här i Lilla landet lagom tagit hem en liten men ansenlig mängd statyetter. Allting började med Ingrid Bergman med sitt pris i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för filmen Gasljus från 1944 och sedan dess har tjugo (21 när man räknar med Gasljus) ytterligare priser delats ut till svenskar. Senast i vinstskaran är Malik Bendjelloul som i år tog Sveriges första pris i dokumentärskategorin. Per Hallberg och Paul N. J. Ottosson ramlade in på en oavgjord förstaplats i ljudredigering.

Sverige har inte vunnit flest pris genom åren. Men vi har vunnit och vi exporterar mer film av hög kvalitet än vad man vid första anblick tror. Sen har vi så många personer bakom kameran som gör underbara jobb. Det är författare, manusförfattare, ljudredigerare, ljudmixare, regissörer och så många andra filmskapare. Personer som gör sitt jobb på världsnivå. Kudos till er alla; nominerade som vinnare.

Om vi till och med ska ta med svenskar som har blivit nominerade växer siffran snabbt och landar på en siffra upp mot sextio. Det bästa året med vinnare och/eller nomineringar är hittills 1983 där vi fanns med i sex kategorier.

Lika barn leka bäst

fast inte så ofta

Det är ovanligt att det blir oavgjort vilket man förstår när det är sextusen akademimedlemmar som röstar på sina vinnare. Men det är inte omöjligt och det har hänt förut. Jag kan tycka att det vore finnas några instrument eller planer för hur de kan välja en vinnare när det här händer, just eftersom det händer så sällan. Men det finns inte något sådant, tyvärr. Fem gånger för att vara exakt (skrev att det hänt tre gånger i ett tidigare inlägg, det stämmer inte och var en miss från min sida).

Första gången var var 1931 när Frederich March och Wallace Beery fick gå upp på scen och dela på äran som bästa manliga huvudroll. Det dröjde arton år innan det hände igen, men 1949 blev det oavgjort mellan de två kortdokumentärerna A Chance To Live och So Much for So Little. Den mest kända och uppmärksammade kampen som slutade oavgjord var den mellan Barbra Streisand (som uppträdde på årets gala) och Katharine Hepburn, 1968. Ingen av de två var särskilt nöjda med att behöva dela på priset 'bästa kvinnliga huvudroll'. 1986 var det dags för två dokumentärer att hamna bredvid varandra på samma prispall. Den här gången var det bästa dokumentär (långfilm): Artie Shaw: Time Is All You Got och Down and Out in America. Den näst senaste kampen som slutade oavgjort var kortfilmerna Franz Kafkas It's a Wonderful World och Trevor. Nio år har gått sedan den dusten 1994 och i år var det allt dags för den femte krocken. Den mellan Per Hallberg och Paul N. J. Ottosson, ljudredigerarna från Sverige som arbetat med två av årets toppklass-filmer.

 

Seth(xistiska) MacFarlane

Att det skulle bli en udda galashow tog inte lång tid att förstå. Hade man koll på att Seth MacFarlane skulle hålla i galan innan förstod man at det skulle bli...ska vi säga...speciellt? Visste man inte det, ja då förstod man (förhoppningsvis) snabbt att kvällen skulle bli fylld med opassande skämt och sexistiska gliringar och uttalanden.

I öppningen kom sången som förmodligen kommer gå till historien som den största "...och hur tänkte de att det här skulle fungera?". Boob song kom från ingenstans och jag förstår inte varför någon skulle tycka att den skulle vara okej. Jag förstår att den sortens humor förmodligen fungerar i de amerikanske hemmen, men de spär bara på dåliga och vridna tankesätt och värderingar. Nej, jag tyckte inte om det. Han fortsatte kvällen med hemska skämt om pedofili och kvinnovåld.

Seth MacFarlane är mannen bakom Family Guy, och har du sett serien vet du nog att den innehåller rätt konstiga skämt. Och att han försökte att implementera det på den stora Oscarsgalan? Nej, det fungerar inte. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå; varken för honom själv, hans karriär, anseende och absolut inte för de 45 miljoner som kollade och hörde hans "skämt". Det finns fler små bitar från kvällen där MacFarlane gör bort sig utan att kunna göra någonting åt det. För det märktes på honom ju längre showen pågick blev han mindre entusiastisk. Jag antar, och har läst om antaganden, att han insåg sitt misstag i att försöka göra en Family Guy av galan. För mig var det värsta och mest tydliga sexistiska "skämtetdet om att ingen förstår vad Selma Hayek, men att det inte gör någonting eftersom man bara vill titta på henne. Usch!

~~~~~~~~

Jag önskar verkligen att nästa års gala inte fortsätter på det här viset. Galan är gammal och mycket av det som finns runtomkring galan är gammalmodigt, men det betyder inte att de måste spela på gamla förlegade värderingar. Akademin och producenterna borde och måste inse vilken makt de ändå har när de når ut till en så bred publik. Tycker du inte?

1 Kommentar

Så var det över. Årets Oscarsgala är över. Stora delar av Hollywoods elit ligger med största sannolikhet fortfarande i sina sängar och försöker sova av sig ruset. Men de som nog kommer vakna och känna sig tröttast i huvudet av alla är vinnarna. Och då speciellt de som gick hem med sitt livs första pris och sin första Oscarsstatyett. Ett stort grattis till alla vinnare. Ett stort grattis också till alla de nominerade som trots storslagna insatser inte lyckades kamma hem någonting. Ni är alla värda store erkännanden. I år, som så många andra, var det ett tufft startfält och skulle det gå hade alla fått varsitt pris med sig hem.

Oscars2013-620x350Hur gick det då för mig och min tipsrad? Jag "lämnade in" den sent. Faktiskt hade jag inte mer än några minuter kvar till godo innan listan gick att läsa här på bloggen. Visst, jag hade redan valt vilka jag trodde skulle vinna en månad tidigare. Men att ta sig för att författa ett sådant stort inlägg hade jag inte tagit mig för. Mina val av vinnare hittar du här. I flera av kategorierna hade jag flera val, med olika baktankar. Men jag går nu efter de val jag gjorde i enkätundersökningen från Metro. De valen stämmer nästan exakt in på vad jag skrev igår, det skiljer sig bara ett eller två val.

~~~~~~~~~~~~~~~~

Bästa film

valde rätt (1/1)

Grattis Argo. Du var mitt val från första början med din spänning. Jag tvivlade på att du skulle gå hem med priset på grund av att jag inte trodde att akademin skulle ge priset till Ben Affleck. Det låter dumt att säga så, men det var så jag tänkte. När jag hörde ditt namn ropas upp som vinnare blev jag glad. Du överraskade mig med någonting jag tyckte var väntat men otroligt.

Trailer
---------

Bästa manliga huvudroll

valde rätt (2/2)

Grattis Daniel Day-Lewis. Att du skulle gå hem med statyetten var för mig kvällens mest säkra kort. Din insats i Lincoln är något som måste upplevas i första hand, att lovorda ditt engagemang och din hängivelse till rollen i all ära. Men du gjorde filmen sevärd även för de som inte är intresserade av den historiska aspekten av berättelsen. Och det är inte något att ta lätt på.

Trailer
---------

Bästa kvinnliga huvudroll

Valde fel (2/3)

Grattis Jennifer Lawrence. Jag tyckte om dig i Silver Linings Playbook, det gjorde jag verkligen. Men jag trodde verkligen att din roll som den mystiska Tiffany skulle hamna i skuggan av andra roller som i min tro stod som favoriter på grund av deras filmers handling mer än skådespelarinsats. Men att få höra ditt namn ropas ut och se din reaktion.. Ja, det fick mina ögon att tåras. Och det var du ensam om att lyckas med.

Trailer
---------

Bästa manliga biroll

valde rätt (3/4)

Grattis Christoph Waltz. Dr King Shultz gjorde Django Unchained till vad den kom till att bli, det är ingen fråga om saken. Du stod emot flera starka namn. Namn jag skulle ramla sönder i bitar av nervositet om mitt namn skulle stå bredvid deras i en nominering. Men du vann över dem alla. Och det med all rätt. Din roll i filmen är vad som fick mig att tycka om en till Quentin-film och du ska veta att det inte är många av hans skapelser som jag tycker så mycket om som den här.

Trailer
---------

Bästa kvinnliga biroll

valde rätt (4/5)

Grattis Anne Hathaway. Les Misérables är en vacker historia. Och du gjorde mig inte besviken i din porträttering av Fantine..den gjorde mig mållös i biostolen. Din röst, ditt mimspel och ditt skådespeleri som den unga modern som förlorar sitt jobb kommer leva kvar i historieböckerna bra länge framöver.

Trailer
---------

Bästa regissör

valde fel (4/6)

Grattis Ang Lee. Att du med ditt vackra konstverk till film Life of Pi blev uppropad som vinnare var för mig kvällens skräll och också den gladaste överraskningen. Jag hade verkligen inte väntat mig att du skulle få gå hem som vinnare. Men jag har aldrig varit så glad över att ha fel.

Trailer
---------

Bästa icke-engelskspråkiga film

valde rätt (5/7)

Grattis Amour. Äntligen fick du ett pris. Du var min favorit på en annan nivå som de andra inte kom nära. För mig var och är du den bästa filmen 2012. Och med så många nomineringar var det inte mer än rätt att du skulle få åka hem till Frankrike med i alla fall det här priset. Berättelsen du ger mig och alla andra som tittar på dig förändrar oss, du ställer till med våra värderingar och uppfattningar om vad vi tror är äkta kärlek. Michael Haneke, I salute you.

Trailer
---------

Bästa dokumentär (långfilm)

valde rätt (6/8)

Grattis Searching For Sugar Man. Det var längesen, om ens någonsin, som jag blivit så glad och lycklig inombords av en dokumentär. Du överraskade mig med en historia jag hade absolut noll vetskap om. Och det på ett vackert, smart och intresseväckande sätt. Inte att glömma; grafiken i dig...namnam!

Trailer
---------

Bonus: Bästa animerade kortfilm

valde rätt

Grattis Paperman. Du var inte med på min tipsrad. Men även om det var så tar inte det bort det faktum att jag föll för dig första gången jag såg dig. Du är flörtigt rolig och vacker. Du är smart och kvick. Du är vad min fantasi om det perfekta mötet ser ut i mina drömmar. Och kärleken till Disney som släppt hela filmen gratis till Internet.

Se hela filmen
---------

Det finns självklart så mycket mer att prata om när det kommer till vilka som vann vad. Som det faktum att Sverige vann hela tre priser igår. Varav två var var för samma kategori. Det har bara hänt två gånger innan under alla åttiofem år som det har blivit oavgjort. Jag har nämnt och pratat väldigt kort om nio kategorier. Nio stycken är inte i närheten av hur många det är som faktiskt delas ut. Men många av dem handlar om sådant jag inte är intresserad av eller helt enkelt inte är tillräckligt insatt i för att kunna ge en ärlig bedömning eller ens en gissning.

Men nu är det över, alla har fått sina priser och glas har klinkats ihop tillsammans med glädjerop hela natten. Återigen, grattis till alla vinnare!

1 Kommentar

Oscars2013-620x350

Okej, galan börjar om ett par timmar. Men vem kommer gå hem med vilken statyett? Jag var tvungen att ta ställning till den här frågan redan för en månad sedan. Läste du Wkd-bilagan i Metro i fredags så var jag delaktig i att ordna till siffrorna om vem som kommer vinna vad. Så, ska vi ta och gå igenom vad jag tycker och tror om nattens spännande timmar. Nog med kallprat. Lets get down to business!

~~~~~~~~~~~~

Bästa film

best-picture Jag vill att Argo tar hem priset för bästa film. Av de nominerade var det den här här som fick mig att sitta och hålla andan. Argo är helt klart en av de mest spännande filmerna. Nej, förlåt. Det är den mest spännande filmen.

Jag tror att Lincoln kommer att gå hem som vinnare. Det går inte att ta ifrån Steven Spielberg det faktum att han med Lincoln har skapat en väldigt intressant och välbearbetad film. Det är absolut inte den roligaste filmen. Och det är inte den mest spännande. Men det är likväl ett mästerverk med stor historisk betydelse. Det är också därför jag tror att Lincoln kommer vinna. Det är en väldigt amerikansk film och det brukar ju öka chansen att vinna.

Bästa manliga huvudroll

daniel-day-lewis-lincoln

Jag vill och jag tror också att Daniel Day-Lewis kommer gå hem som vinnare. Ja, Daniel Day-Lewis var helt fantastisk i sin roll som den kända amerikanska presidenten. Så bra att han, enligt mig, är hundra procent given som vinnare av bästa manliga huvudroll.

Bästa kvinnliga huvudroll

best-womanJag vill att Emanuelle Riva ska gå hem som vinnare. Och det är av den enkla anledningen att jag medan jag såg filmen Amour för en stund undrade om hon faktiskt var sjuk på riktigt eller om hon bara spelade helt otroligt realistiskt.
Jag tror att Jessica Chastain kommer att gå hem som vinnare. Hennes roll i Zero Dark Thirty är en solid insats i en bra film. Och utan Chastains insats hade filmen inte blivit så bra som den faktiskt blev.

Bästa manliga biroll

lincolnJag vill att Christoph Waltz ska vinna. Hans roll som Dr King Schultz i Django Unchained är vad som gör filmen mer än bara ännu en Quentin-film. Ja, det var bara det jag ville säga. Hade vi haft Waltz som huvudroll i filmen hade jag satt Django som vinnare av bästa film.
Jag tror att Tommy Lee Jones kommer att vinna.
 Jones kommer att gå hem med en statyett för sin roll i Lincoln på grund av, tyvärr, på grund av att det är just Lincoln. Ja, hans roll var bra. Han gjorde ett utomordentligt jobb. Men riktigt sådär överfantastiskt var det inte.

Bästa kvinnliga biroll

reg_1024.10lesmis.ls.12212Anne Hathaway kommer gå hem med statyetten för bästa kvinnliga biroll. Les Mis var en lång film. Väldigt lång. Kanske till och med för lång. Men Anne gjorde vad hon skulle göra och mycket mer. Ingen kommer att rå på henne ikväll. Grattis Anne.

Bästa regissör

best-directorJag vill att Michael Haneke (Amour) ska vinna. Frågor du mig, vilket du kanske gör var Amour den bästa filmen som kom ut 2012. Michael Haneke har skapat ett mästerverk. Han måste prisas för detta.
Jag tror att Steven Spielberg (Lincoln) kommer att vinna. Se motiveringen längre upp för bästa film. Spielberg kanske har gått och blivit en tråkig regissör, men han är fortfarande en grym filmskapare och han är älskad runt om i världen för sina klassiker. Hans arbete med Lincoln är inte något undantag.
Det vore kul om Benh Zeitlin (Beasts of the Southern Wild) får gå hem som vinnare. Filmen är en riktig feel-good och jag kan inte på rak arm komma på någon annan film bland de nominerade som jag lämnade biosalongen med ett större leende på mina läppar som efter denna.

Bästa icke-engelskspråkiga film

best-nonenglishJag tror och hoppas att Amour kommer att vinna. Statistiken som virvlar runt på internet säger detsamma. Jag håller alla tummar tillgängliga!

Bästa dokumentär (långfilm)

 Sugarman

Jag kan inte se att någon annan än Searching For Sugar Man kommer att vinna. Behöver jag säga mer? Nej. Har du inte sett den här dokumentären tycker jag att du ska sätta det högst upp på din prio-lista. Brukar du inte kolla på dokumentärer? Skitsamma. Du måste se det här.

När mörkret faller över det tysta lilla bostadsområdet börjar udda saker hända runtomkring Leon och hans hus. Han är en antikhandlare som ärvt huset av sin nyligen bortgångna mor. Dörrar utan nycklar är låsta, saker i huset verkar flytta på sig och märkliga ljud sätter Leon på spänn.

Han misstänker att den troende modern försöker kontakta honom från den andra sidan genom objekt i huset. Särskilt genom de oräkneligt många änglastatyerna utplacerade i hemmet. Leo får kontakt med någonting. Men är det hans mamma eller någonting annat?

Kan Leon lista ut vad det är hans mor försöker berätta för honom innan paniken tar överhanden? Den underliga grannen varnar för ett skadat djur som springer omkring i områdets skogar. Frågan är nog mest om huruvida Leon är mer rädd för sig själv eller tingestar från den här världen eller nästa.

Rodrigo Gudiño långfilmsdebut The Last Will and Testament of Rosalind Leigh är inte den vanliga skräckfilmen vi är så vana vid. Rodrigo lyfter fram mer av den psykologiska aspekten hos det ockulta och ger publiken subtila anledningar till obehag med hjälp av små, nästan obemärkta detaljer.

The Last Will and Testament of Rosalind Leigh var inte riktigt den typ av skräckfilm jag kan uppskatta helhjärtat. Den stora fokusen på konstnärligt svepande kamerarörelser där kameran själv blir till en karaktär tog för stort fokus från spänningen. Ändå passade det bra ihop den lugna rösten från Rosalind själv när hon mjukt försöker prata med Leon.

Kanada är inte den första nationen jag tänker mig när det diskuteras skräckfilm. Men det är inte en dålig första långfilm från långfilmsdebutanten. Absolut inte.

I de mer kriminellt angripna områdena i New Orleans ett par veckor från det historiska presidentvalet i USA 2008 har två småtjuvar, amatörer, nybörjare planerat att råna en pokerverksamhet vilken står under skydd av den lokala maffian. Gruppen har blivit rånad tidigare av en av deras egna. Planen är att låta denna någon ta på sig skulden igen. Den perfekta planen.

När allting inte riktigt går som planerat och deras till synes perfekta plan går i stöpet kliver Jackie Cogan in för att rensa upp den röran som växer fram. Det är alldeles för många frågor utan svar som cirkulerar om rånet. Cogan är lugn och metodisk, han skapar den lugna stämningen de kriminella översittarna behöver.

 

Andrew Dominik regisserar Killing Them Softly med en finkänslig taktpinne. Dominiks tidigare film The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford blev år 2000 nominerad för ett pris på Stockholm Filmfestival.

Killing Them Softly är inte bara en intelligent skildring av det politiska klimatet i USA strax före valet, det är också en smygande komedi där de smutsiga karaktärerna lander replik på replik som inbjuder till skratt.

Filmen är utan tvekan en av de bättre filmerna i festivalprogrammet. En film som inte bara är ett skickligt utfört konstverk, utan också är kvalitetsunderhållning med en allvarsam underton.

 

Bara segment av den timmeslånga intervjun med Apples VD Steve Jobs användes till programserien ”Triumph of the Nerds” som sändes 1995. När intervjun spelades in ägde och drev Steve Jobs NeXT; datorföretaget han startade efter att han mer eller mindre tvingades att lämna Apple. Redan året efter kommer Jobs tillbaka till sitt gamla skötebarn och räddar varumärket som bara var veckor från total bankrutt.

Intervjun försvann och förmodades vara för evigt borta när bandet spårlöst försvann när tv-bolagets arkiv flyttades. Det var inte förrän regissören för tv-serien hittade ett gammalt VHS-band i sitt garage, som visade sig vara en kopia av den oklippta versionen av intervjun, som den här dokumentärfilmen skulle vara möjlig.

Jobs pratar fritt och ledigt som sin tid hos Apple, svårigheterna med ledningen och de misstag och framgångar han mött i sitt arbete. Intervjun är en unik inblick i mannen som av många idag porträtteras som geni, och i vissa kretsar, också som gud. Han pratar och spekulerar om datorns framtid likväl som potentialen internet kommer att ha längre fram i historien.

Det är nära på läskigt hur nära nutiden ligger i spekulationer yttrade flera år i förväg.

Det var svårt för mig att vara objektiv under visningen av filmen. Jag håller Steve Jobs väldigt nära hjärtat att få se en visning av aldrig tidigare visat material med honom får mina nörd-gener att blixtra till. Tycker du, som jag, om Apple och Steve Jobs måste du se till att njuta av den här intervjun. Den är en pärla.

Pressen Calvin Weir-Fields sätter på sig själv efter den stora succén med sin debutroman han publicerade vid sin ringa ålder av nitton år ger nu konsekvenser. Han sitter fast. Skrivkrampen är sitter hårt i huvudet och inte ett ord tillåts lämna fantasin.

I ett försök att råda bot på skrivkampen besöker Calvin en psykriatiker regelbundet. Frågor och svarar studsar fram och tillbaka mellan de två. Men det är inte förrän Calvin ombeds skriva en sida, ett enda ark av meningar. Hur bra texten är spelar ingen roll, den ska vara usel.

Calvin skriver om kvinnan från hans drömmar, Ruby från Dayton, Ohio. Någonting med henne får skrivkrampen att försvinna. Han skriver sida efter sida, det går inte att sluta.

En dag står Ruby mitt framför ögonen på Calvin. Livs levande, fullt synlig. Han vägrar först att tro på det. Men snart visar det sig att universum har låtit Calvin göra någonting ingen tidigare har gjort. Han har manifesterat en kvinna från ren fantasi.

Regissörduon Jonathan Dayton och Valerie Faris som tidigare levererat Little Miss Sunshine är nu tillbaka med den intelligenta romantiska komedin Ruby Sparks.

Zoe Kazan (Revolutionary Road, It’s Complicated) spelar den sockersöta Ruby som kommer från ingenstans in i Calvins liv. Men hon spelar inte bara i filmen, det är också Zoe som skrivit manuset. I rollen som författaren Calvin ser vi Paul Dano (Little Miss Sunshine, Looper, There Will Be Blood).

Helt ärligt kan Ruby Sparks vara den filmen jag väljer som favorit från hela festivalen. Redan när jag satt och planerade veckan tog filmen platsen som ”högst förväntad”. Och jag tycker att den håller måttet. Med en liten fallenhet för de romantiska komedierna kniper filmen extra hårt om hjärtat. Oväntade moment och scener får mig att aldrig släppa koncentrationen. Ruby Sparks är filmen som tar över rollen som bästa feel good-film efter 500 Days of Summer.

Åtta år i fängelse. Det är domen Rubys man har att vänta. Villkorlig dom efter fem år, om han sköter sig exemplariskt.

Kärlek är en urstark kraft till motivation och Ruby vill göra allt hon kan för att göra livet lättare för sin dömda älskling. Hon ger upp sina läkarstudier för honom även fast han motsäger sig valet. ”baby, don’t give up your studies for me.” ”Yes, I will. You are ’me’ ”.

Det är inte utan svårigheter att vara fängelsehustru. Skam, skuld och sorg står att finna vid varje gatuhörn. Inte ens hemma hos sin mamma kan Ruby hitta det totala stödet hon så påtagligt behöver.

Hemligheter från fängelsets inre kommer upp till ytan och slår bilden av den perfekta mönsterfången i bitar. Ruby lär känna den unga trevliga busschauffören Brian. En ny, spännande vänskap tar form.

Middle of Nowhere är en utsökt delikatess av indie-film av Ava Duverney (tidigare I will follow, My Mic Sounds Nice). Ett välbalanserat triangeldrama fyllt av hopp, sorg, glädje, ilska och värme.

I rollerna ser vi den vackra Emayatzy Corinealdi (Makt & Begär, Wednesday Again, The Nanny Express) i rollen som Ruby, David Oyelowo (Last King of Scotland, Planet of the Apes: (r)Evolution, Niceville) som den charmiga gentlemannen bakom ratten på stadens bussar. Och i rollen som den dömda äkta mannen, tillika hunken Derek ser vi Omari Hardwick (The A-Team, The Guardian, Dark Blue).

En slöja av allvar ligger tät i Middle of Nowhere. Den utmärkt spelade filmen om kvinnan som upptäcker och utvecklar sig själv lämnar ingen oberörd. Fotots blåa toner häftar fast den kalla stämningen innanför fängelsets välbevakade stängsel och står i kontrast mot de varma tonerna och avspända musiken när Ruby träffar Brian.

Jag satt kvar ett par minuter efter filmen var slut och kunde inte släppa frågan filmen lämnade mig: är det okej att vara otrogen om ens partner först bedragit dig? Jag kan inte släppa frågan även fast jag vet svaret. Ändå sparar jag filmen i mitt hjärta och lämnar biografen med ett leende.

Frank är en kämpande författare med en längtan och ett hopp om det stora genombrottet. Bosatt i en liten husvagn mitt öde i det öde Death Valley har han tagit skydd från sin familj och distraktioner.

Hans bror Bruce har under syskonparets uppväxt skojat med sin kära bror, och ofta fångat detta på film. Tortyr, om du frågar deras pappa; syskonkärlek, om du frågar deras mamma. Med åren växte avståndet mellan de två bröderna allt större i och med ett större förstånd och psyke hos Frank.

När Frank övertalas, med hjälp av ‘dåligt samvete-kortet’, av sin mamma att komma och fira broderns hemkomst från en tid på rehabilitering för sitt djupa drogberoende är stämningen minst sagt spänd mellan de två.

På väg hem från festligheterna träffar han med en smäll den unga kvinnan Lassie. Det ena leder till det andra. Ett uns ridderlighet slutar med att hon följer med Frank hem till föräldrarnas hem.

Med solljuset kommer en ny dag, Lassie är har smugit iväg innan Frank vaknat. Allt är i sin ordning och världsbilden är helt okej fram tills Bruce erkänner för Frank att han filmade sin bror och sällskap under deras natt mellan lakanen. Istället för att ladda upp klippet på internet har Bruce lämnat filmen hans vän Jack från rehabiliteringen, en före detta TV-stjärna i hopp om hjälp att komma in i branschen.

När det uppdagas att Lassie är dotter till Jack bryter helvetet lös. Jack är inte, enligt samhällets oskrivna regler och normer, en mönstermedborgare. Uttrycket "skjut först, fråga sen" summerar honom perfekt.

Jordan Roberts står bakom kärlekskomedin Frankie Go Boom. Efter sin långfilmsdebut med Around The Bend där Roberts baserade handlingen efter förhållandet med den frånvarande fadern.

Med Chris O’Howd (Bridesmaids, The Boat That Rocked) och Charlie Hunnam (Green Street Hooligans, Sons of Anarchy) som Bruce, respektive Frankie i huvudrollerna. Tillsammans med dem får vi se Lizzy Caplan (Cloverfield, 127 Hours) som den sockersöta dottern Lassie.

Frankie Go Boom är en kärlekskomedi där jag får känslan att någon faktiskt tänkt till. Den är bättre än många andra filmer i samma genre. Ändå får temat och de återkommande halvtorra skämten mig att sammanfatta filmen som resultatet om Zack and Miri Makes a Porno och American Pie skulle skaffa barn tillsammans.

Underhållningsvärdet genomsyrar filmen och den passar perfekt till en kväll när du bara vill kolla på en film och ha en trevlig stund.

David Martel är neurokirurg, en dag på väg hem från sitt jobb kraschar han med bilen. Mirakulöst överlever han det hela, men till ett pris. När sjukhuspersonalen gör allt de kan för att rädda hans liv upptäcker de att David har cancer, elakartad sådan.

Det enda som kan ge honom en chans till överlevnad är en benmärgstransplantation. Benmärgen måste komma från någon av Davids föräldrar. Problematik uppstår när de vägrar ge David vad han behöver för att stå pall mot den långt framskridna sjukdomen.

I sin jakt på svar till varför hans föräldrar förvägrar honom den här möjligheten söker han sig djupare och djupare i sitt egna förflutna. För varje genombrott och uppdagad sanning blir hans upptäckter allt mer grymma och vridna.

En grupp barn med en okänd sjukdom förs till ett sanatorium ute på landsbygden. Det spanska inbördeskriget är i sina startgropar. Barnen anses vara en fara, inte bara för sig själva utan också för samhället. De har fötts utan möjligheten att känna fysisk smärta. Isolerade var för sig i vadderade celler hålls barnen inspärrade utan ett sista datum.

Inrättningens överläkare tar tids nog hjälp av en krigsflykting från Tyskland. De upprättar ett rehabiliteringsprogram för barnen i hopp om att lära dem vad smärta är, och hur man undviker det. Det är inte alla som svarar på rehabiliteringen och det ger livslånga konsekvenser för den unga pojken.

Regissören Juan Carlos Medina har tidigare producerat kortfilmer men thrillern Painless är hans debut som långfilm.

Painless är en film du inte riktigt vet var du har den. Handlingen är tät och greppbar och ändå fumlar du som publik i ett rysligt mörker. Det skär i hjärtat och kalla kårar kittlar mig i nacken när glasbitar dras ut ur djupa skärsår; när det frasande ljudet av hud i brand når mina öron; rysningar tvingar bort min blick från filmen när naglar plockas av fingrar bakom ljudet av två små barns oskyldiga fnitter.

Är du på jakt efter en innovativ thriller med rysartendenser är Painless din film. Du kommer tro dig veta var filmen kommer sluta, men tro mig vid mina ord: resan dit lämnar dig hänförd.