Recension: Tracks

Episk upplevelse att älska

En dag inser Robyn att hon vill, och måste, göra någonting nytt med sitt liv. En kväll kommer hon till insikten ett öknen, det är hennes öde. Med två års förberedelser och träning i en mansdominerad ökenstad där spindlarna är lika många som ormarna och kamelerna mer envisa än det vassa gräset under fötterna. En 270 mil lång resa tar Robyn över den australienska öknen. Ett oförglömligt äventyr ingen inblandad någonsin kommer att glömma

Tracks1

De flesta av oss törstar säkert efter att göra någonting stort i våra liv. Någonting som gör att personer runtomkring oss kommer att minnas oss när vi väl är borta. Det var inte Robyns mål. Något hos henne sa att hon var tvungen att lära sig hantera kameler, och med dem korsa den torra, oförlåtliga, och inte minst torra, öknen som sträcker sig över den australienska landmassan.

Tracks är berättelsen om den unga kvinnan som avråddes att bege sig ut till den så gott som tomma ökenstaden med varningar om våldtäkt och misshandel. Filmen, baserad på boken med samma namn skildrar den episka historien på ett fantastiskt sätt. I alla fall för den som inte har läst boken.

Med bokens facit i hand finns det stora problem med Tracks. Så stora att jag hänfördes i den mörka biosalongen över varför det, det, och det! inte fick vara med.

Alla vill hitta sig själva. Robyns sätt var att bege sig ut ensam i öknen. Någorlunda ensam i alla fall. Med sig på resan är fotografen Rick från National Geographic. Tracks handlar om att upptäcka sig själv. Mer så i boken än filmen.

Det är vad som är problemet med filmen. Robyn vill vara själv, hon trivs bättre med sina djur än med människor. Ändå låter inte regissör John Curran det lysa genom. Onödiga och framförallt irrelevanta motiveringsreferenser till hennes döda mamma stör den annars vackra berättelsen.

Curran låter inte heller Robyn njuta av de åtskilliga veckorna där hon gick själv tillsammans med några få kameler och en hund. Tracks blir ett äventyr där människor från överallt håller sig fast vid en ung, till synes galen, kvinna med uppenbar dödslängtan.

Tracks är meningen att vara ett test för Robyn själv att våga ta. Och våga överleva. Nu blir filmen istället en välspelad berättelse om människor runt vår unga huvudroll.

Foto, manus och allt det filmiskt konstnärliga är ändå kort från ett mästerverk. du och jag får verkligen komma in i vildmarken Australien har att erbjuda. De enorma vidderna syns kanske inte, men de är där och du kommer att känna dem. Tracks är för att uppleva, och uppleva saker kommer du att göra.

Men vad jag verkligen saknar i filmen är de svårigheter Robyn var tvungen att överkomma. Hennes motgångar; hennes ångest; hennes suicidala episoder; hennes konstanta otur; hennes sorg. Jag vet att de ska vara där, men blir åter och återigen besviken när de klippts bort till fördel för ett gladare dramaturgiskt grepp.

 

Tracks2

Vad ska jag göra åt saken? Ingenting. Tracks är fortfarande en fantastisk berättelse om en episk vandring tillsammans med en i dag fortfarande stark och underbar kvinna. Jag har läst boken. Jag vet mer nära vad som faktiskt hände under de 270 långa milen till havet.

Även utan boken är Tracks äventyret alla kommer vilja följa med på under 112 minuter om och om igen.

13 juni har Tracks biopremiär i Sverige. Inget mer behöver egentligen bli sagt - du vill se den här filmen. Och du kommer vilja läsa boken därefter, såvida du inte ser till att läsa den dessförinnan!

4 thoughts on “Recension: Tracks

    1. violet

      Hmm, jag såg film igen för andra gången!
      Att välja kameler som färdmedel har ett symboliskt syfte. Kameler är pålitliga, de har tålamod o ork också är STYRBARA. Den sist nämnda är tillfredsställande i högsta grad . Hunden är människans vän i alla tider tack vare deras ovillkorliga kärlek. Robyn sökte till ensamheten men vi ska inte bort se hennes behov av närhet. Hon fick NÄRING vid olika STATIONER då behovet var störst. En moder gestalt tvättade henne och BALSAMERADE hennes själ och gav henne en MAT säck för att HÄRDA UT. Den fysiska närheten med Rick var helt och hållet på hennes egna villkor vilket är också anmärkningsvärd ur ett genus perspektiv. Jag vill också citera Glendlen ” ord är överskattad”. Slutligen hittar inga ord för att beskriva naturens skönheter och den härliga musiken från början till på slutet.
      Kanske kommer med mera synpunkter efter tredje gången ;-)

      Svar
  1. violet

    En ” inre resa” en ”vandring” som många av oss börjar under livets gång. Inte bara en, två eller tre gånger utan flera gånger. Varför?? För att blir en ”hel” människa med större mening, motivation och nya perspektiv i /till livet. Frågan är bara hur, om och när vi når ditt? Så den ”oändliga resan” och ”sökandet” fortsätter hela livet. Man förlorar vänner men hittar nya! Ibland tappar man ” kompassen” men hittar den igen, då när man vänder sig bakåt till sin ”historia” eller sina ” erfarenheter” . Jag såg filmen idag och kommer att se den imorgon igen. / Violet

    Svar
  2. Pingback:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>