Recension: Godzilla

Gojira är tillbaka - snyggare än någonsin

Misstag, över ett halvt sekel gamla, kommer tillbaka för att hemsöka människorna. Tillsammans med misstaget återvänder alfarovdjuret Godzilla. Med målet att återställa en naturliga balansen i världen måste en del byggnader som råkar stå i vägen jämnas med marken.

_KF14095.DNG

Den klassiska berättelsen börjar med att på ett överraskande genomtänkt sätt binda samman den fiktiva berättelsen med faktiska verkligheter från en svunnen modern tid. När Joe Brody, ansvarig för kärnkraftverket som en morgon oväntat går sönder och ödelägger en hel japansk stad inom ett föbjudet karantänområde, sedan kastas ut ur samhället som en galning och konspirationsteoretiker vet om den sanning alla andra blundar för väntar katastrofen som är Godzilla runt hörnet.

Passningen mot kärnkraftverk och den risk de medför känns allt annat än tillfällig. Godzilla plockar upp toner av samhällskritik som den uppmärksamma ser, lägger märke till och bär med sig. Dock är det inte det Godzilla är, nej snarare tvärtom. Actionrullen är fortfarande en underbart stor och episk berättelse om rovdjur i förhistoriska mått som inte vill annat än döda varandra.

Godzilla är vansinnigt snygg. En berättelse motiverad av klassisk Hollywood-romantik i alla hörn och skrymslen levereras i ett mer än felfritt och högkvalitativt paket där, för att citera John Hammondno expenses has been spared.

Miljöerna i Godzilla övertygar och att bara femton år har gått sedan den tragiska bortgången av Joes fru har omgivningen i den nu övergivna staden försvunnit in i naturens oförlåtliga grepp. Filmen omger sig av en scenografi som fungerar där den behövs. Och med det menar jag att vi allt som oftast inte bryr oss om vad som finns i ett rum - det viktiga är de stora striderna i öppna miljöer.

Och även här lyckas Godzilla med en fullträff. Effekterna och animeringen lämnar noll, absolut noll, utrymme till förbättring och berättelsen tar sig fram med stormsteg där strider med tillhörande massiv allmän förstörelse hör till kommer med lagom jämna mellanrum.

Att följa med i äventyret som är Godzilla hamnar om att vara den lilla flugan på väggen. Stora delar av berättelsen kommer med handhållen kamera. Det är tydligt att regissör Gareth Edwards vill fånga den dokumentära känslan föregående titlar snappat upp.

Finns det något som drar ner upplevelsen till sommarens största blockbuster? Ja. Tyvärr är valet av musik fel. Istället för att gå åt ett modernt håll med inspiration från, säg Steve Jablonsky och Hans Zimmer, har produktionen istället valt att gå med Alexander Desplat (Philomena, Monuments Men, Argo). För mycket strängar och "gammalmodig" orkester till en berättelse som tagit en klassisk monsterberättelse och skapat en modern variant.

Se Godzilla på bio. Det här är en 123 minuter lång bioupplevelse värd att lägga ner tid och pengar på. Premiär 14 maj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>