Nymphomaniac

Påväg hem genom den mörka gränden hittar Seligman en ung kvinna avsvimmad på den kalla betongen. Snön faller lätt och Seligman hjälper kvinnan upp och in från kylan ner i hans säng för värme och säkerhet. När kvinnan, Joe, vaknar till liv inleds ett samtal kring Joes liv - om hennes självdiagnostiserade nymfomani och självhat till kärlek, partners och arbetsliv.

Joe och Seligman i samtal

Ett långsamt och svepande kameraarbete för oss in på en trång gränd där vi ska vara i fyra timmar. En kronologisk historia berättad via Lars Von Triers mest effektiva vapen - dialogen. Jag låter Nymphomaniac vara kronologisk trots de många hoppen i tid och rum. Jag gör detta därför att nymfomanen Joe och den charmante Seligman för sitt samtal framåt och du och jag, vi, får höra om Joes liv kapitel för kapitel.

Återkopplingen är tydlig och klar. Joe för samman de två i sitt liv och berättar om den skeva uppväxten och sitt sexfyllda liv på ett sätt som möjliggör för Seligman att engagera sig i berättelsen och där locka fram ett intresse för publiken i den annars stillsamma miljön de två befinner sig i.

Nymphomaniac är stillsam och metodisk. Det nedtonade och kontrastfattiga fotot i samtalet öppnar för tolkningar och frågeställningar på en personlig och individuell nivå.

När akt nummer två börjar ligger tankarna redan tungt och fortsättningar banar fram med mer sex och maktutövning, än mer och än mer extrem än tidigare. Berättelsen gräver ner sig i nymfomanens ångest och sexmissbruk när Joe förlorar all förmåga till att känna lust och beröring. Nymphomaniac berättar om hur missbruket föder en desperation och knuffar gränsen för vad som är okej och vad som är farligt långt in i skuggornas land.

För trots att filmen innehåller sin väl beskärda del av explicit material är det inte porr vi ser på bioduken framför. Nej, Nymphomaniac är ett porträtt av en människa som gör allt för att få ge efter till mänskliga begär gone overboard. En historia om att bekänna sitt missbruk och inte bli dömd för sina val.

Joe i akt i Nymphomaniac

En resa som tar fyra timmar uppdelat i två akter är Nymphomaniac inte bara svår att skriva om. Den är svår att ta till sig. Så mycket information, så många intryck och frågeställningar är berättelsens största svaghet såväl som styrka. Von Trier fångar med sitt manus och hänför med regin, men skrämmer bort med en redan nedbantad och censurerad version av sitt projekt.

Nymphomaniac är filmen som sitter kvar i ditt huvud i dagar efter du lämnat salongen. Den växer, förvrids, blir bättre, ter sig hemsk. Tillslut är det svårt att veta riktigt varför du ville se filmen, men du är glad att du gjorde det.

Nymphomaniac del I och II går upp på bio 31 januari. En rejäl tidsinvestering, men en investering värd att göra i alla fall en gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>