Western

1 Kommentar

Skaparen bakom komedin Ted har återvänt. Den här gången hamnade allas vårt hatälsk-objekt Seth MacFarlane i den vilda västern.

AMillionWays1

Ingenting är enkelt i den karga öknen, speciellt inte i den lilla staden i Arizona år 1882. Det enda som faktiskt går att göra med enkelhet är att dö. Otaliga sätt att bite the dust finns att tillgå. Albert passar verkligen inte in i den verkligheten. Livet tar en sväng ner bland djupare dalar ner hans flickvän lämnar honom för stadens mustaschbeprydda barberare. Han får hjälp att finna sitt eget mod genom den mystiska kvinnan som en dag rider in i den förfallna staden. Historien fortlöper och Albert måste gräva djupt för att hitta sitt mod och rädda sig själv, och sin stad från undergång.

Tyck vad du vill om A Million Ways To Die In The West, det bästa med filmen är ändå hur många stora namn som ställt sig bakom produktionen och framför kameran. Ta Liam Neeson som exempel, vad har han att göra i en film som den här?

Det är för det mesta den förväntade bajshumorn vi alla lärt är något av MacFarlanes signum numer. Fåraherden som inte vågar ta tag ordentligt i sig själv och istället klagar på allt och alla omkring sig. Ja, det är ungefär vad filmen handlar om.

I alla fall tills dess att Anna kommer till stan och drar honom i skjortkragen. Med tanke på MacFarlanes i övrigt dåliga syn på kvinnor är det tämligen ironiskt att det är de kvinnliga karaktärerna som för berättelsen i A Million Ways To Die In The West framåt.

Filmens manus speglar tidigare filmer tydligt och passar lika bra i den här filmen som i ett avsnitt av The Family Guy. Huruvida det är ett plus eller minus, det får du bestämma själv.

AMillionWays2

Den skruvade Wild West-komedin A Million Ways To Die In The West är inte den sortens komedi som går hem hos mig till fullo. Det blir för barnsligt. Visst, det är underhållande att se vilka kreativa sätt MacFarlane dödar personer i sin film på, men såhär i efterhand är de inte särskilt nyskapande. Kanske är isblocket undantaget, men den får vi ju redan se i trailern.

A Million Ways To Die In The West finns på DVD och BD där du handlar DVD och BD. Klicka HÄR för att se ett exklusivt klipp från filmen.

Lyckad skandinavisk duo

Efter åtta år gå egen hand i det förlovade lander Amerika återförenas äntligen Jon med sin fru och son. Jons bästa vän lämner dem vid diligensen när familjen sätter av ut på prärien för att starta sitt liv tillsammans. Med i diligensen följer två berusade och beryktade revolvermän. En av dem fattar tycke för Jons fru.

TheSalvation1

Ett brett foto med vidda scener över nybyggarvärlden och den förrädiska prärien. Den låga lugna kameran suger in dig i en värld av damm, vind, ångest och överlevnad. Ett talande score gör att The Salvation inte behöver överleva på matiga dialoger. Nej, musiken står för känsla och berättelse i en tid där hat och hämnd ligger närmre hjärtat än förlåtelse och tolerans.

I den obarmhärtiga öknen är det ändå personporträttet och den inneliggande ångesten hos våra karaktärer som tar fokus. Fattigdomen hänger tungt i den lilla staden och regissör Kristian Levring har lyckats med att fånga desperationen i den bästa western-filmen på länge.

The Salvation är visuellt lyckad. Vackert foto med mustig färgsättning á la HDR-foto (Wiki) fångar intensiteten och ångesten bland nybyggarna. Mikkelsen och Persbrandt fungerar utmärkt tillsammans och anammar rollen som slitna cowboys väl. Då är det extra synd när Persbrandt velar in bland svengelska i tid och otid.

På det stora hela gör det ingenting, för The Salvation underhåller under sina 89 hämndlystna  och stundom melankoliska minuter..

TheSalvation2

I en film där noggrannhet och precision ämnats personregi till ensemblen är det starkaste porträttet från karaktären som talar med blick och kropp. Eva Green spelar den stumma änkehustrun och hon briljerar. Det är synd att hon inte får större utrymme - för varje scen hon medverkar i äras med ett större djup och emotionellt grepp. Njut när hon syns på duken.

The Salvation har premiär runtom i landet 12 september. Håll utkik efter stämningshöjande tumbleweed.

Gore Verbinski, regissören bakom storproduktioner som Pirates of the Caribbean-serien och Rango är tillbaka med äventyret The Lone Ranger. Som av en händelse råkar Johnny Depp, som spelar Tonto i The Lone Ranger, vara den stora fokusen i Gores senaste skapelser. Depp springer omkring med en korp på huvudet tillsammans med den nästan alltid maskerade John Reid, spelad av Armie Hammer. En äldre Tonto berättar historien om hur han själv och John blev mer än två personer, när de blev legender.lone_ranger_jpeg_still_shot_06.088077_RDet hinner inte gå många bildrutor in i The Lone Ranger innan jag känner igen stilen. Verbinski och Bruckheimer har gjort något nytt, men ändå samma sak. Det verkligen osar av Pirates of the Caribbean (PotC). Stilen som sitter i kameraföringen, vinklarna och de typiska close up-bilderna på Johnny Depp avslöjar att deras samarbete inte är helt nytänkande. Likheterna mellan Tonto och Jack Sparrow, förlåt, kapten Jack Sparrow är slående i minspel och kroppsspråk. På det första planet har jag absolut ingenting emot hur mycket det är av Sparrow som lyser genom Johnny Depps ögon. När jag istället tänker och känner efter är jag inte lika övertygad. hur mycket jag än tycker om PotC vill jag se Depp göra någonting nytt. Av det som håller The Lone Ranger tillbaka är det Tonto som står störst till svars. Det är gammalt och gjort. De viftande armarna; den bajsnödiga löptekniken; det osammanhängande talet, allt har kommit att bli Johnny Depps signum. Jag vill ha någonting nytt från den här fantastiska skådespelaren vi har sett göra så många underbara filmer.

Armie Hammer är ett relativt okänt namn för mig och den enda rollen jag känner igen honom i är som de butchiga och översittande tvillingarna i Social Network. I rollen som John Reid tar han plats bredvid den konstiga och till synes mentalt instabila indianen Tonto. Det efter att Tonto begravt Reid i tron om att han var död tillsammans med alla andra rangers av Butch Cavendish och hans gäng av bovar.Efter sin weekendresa till 'den andra sidan' är han nu en andevandrare. En sådan krigare kan, enligt Tonto, inte dö i strid. Det ger det omaka paret en dubbel fördel till att slå tillbaka mot Butch och hans gäng. De tror nämligen att han är död. En död man är en farlig krigare så länge hans fiender tror att han är det, därav maskeringen.

Desto längre in i filmen Verbinski tar oss tar komiken allt större del. Det kulminerar mot slutet av filmen tillsammans med den mest actionladdade sekvensen filmen har att erbjuda. Som sig bör, visserligen, men försöket till att locka fram skratt hos publiken har upp tills dess varit få och väldigt utspridda. Komedin skjuter sig själv i foten samtidigt som det är en välkomnande del i handlingen.

DF-11296_RThe Lone Ranger är ett actionpackat äventyr utspelat i klassisk Westernmiljö. Problemet är tyvärr det att även om det är mycket action, många explosioner, otaliga kulor avlossade höjer inte dessa tempot i filmen och det är för många småbryggor som håller ihop berättelsen. Filmen är underhållande, men den kommer inte upp över tröskeln som får mig att bli engagerad i vad som händer ute på ökenplatån i Texas.

The Lone Ranger har premiär den 3 juli. Är du ett fan av Johnny Depp kommer du inte att bli besviken. Hoppades du på att det här skulle bli en film mer i stil av de gamla kultrullarna, då kommer du inte hålla huvudet lika högt när eftertexterna kommer.