Thriller

Fake it until you become it

I sin desperata jakt efter arbete fastnar uppåtsträvande Lou Bloom i kriminaljournalistiken. Med en driven vilja att lyckas och en videokamera sätter Lou tänderna i den baksida av Los Angeles som endast visar sig på natten. Han blir vad branschen kallar för en Nightcrawler - en person som ser varje polis- och ambulanssiren som en skänk från ovan.

K72A1736b.tif

Är Nightcrawler en bra film? Ja, det är det absolut. Är Jake Gyllenhaal lyckad i sin roll? Verkligen! Det här är hans bästa prestation genom karriären.

Lou Bloom vill starta om, han vill förnya sig. Men det är svårt att skaffa en anställning med hans bakgrund. Var man är sin egen lyckas smed, och Lou är oerhört medveten om det här. Det är därför han, istället för att ge upp, skaffar sig sin egen karriär i Los Angeles-natten genom att filma olyckshändelser och brott.

Nightcrawler handlar lika mycket om mannen bakom kameran som den handlar om att ta sig själv i kragen och skapa sig sina egna möjligheter. Att möta motstånd och utmaningar utan rädsla. Det är också en vackert fotograferad berättelsen om natten i änglarnas stad tillsammans med en rågad skopa mediakritisk underton.

Gyllenhaal fångar den psykotiska och närapå barnsliga andan hos Lou Bloom. Det är tydligt att han inte är precis som alla andra. Det är en mångfacetterad insats med lager på lager av exceptionellt skådespeleri.

Det tunga, mörka och fylliga fotot fyller biosalongen med den tyngd och det nervkittlande drama Nightcrawler sänder ut. En ny tagning av The American Dream sett från empatifria ögon.

K72A6112.CR2

Låga kameravinklar och eggande dialoger tar hand med ett arbete med kostym vilka tillsammans sätter den sista spiken i kistan på varför Nightcrawler är Jake Gyllenhaals bästa roll och en av årets bästa filmer.

Följ med ut i nattens dramatiska timmar med Nightcrawler 28 november.

Andra världskriget står på kanten att bryta ut i full skala när logikern och matematikern Alan Turing anmäler sig till den brittiska underrättelsetjänsten. Han blir del av en brokig grupp forskare och skarpa sinnen. Deras uppdrag? Knäcka tyskarnas omöjliga kod. Den olösbara Enigma-koden måste bli löst - miljontals liv står på spel. Medan Turing arbetar för att öppna tyskarnas bäst bevarade hemligheter bär han själv på en.

THE IMITATION GAMEVem har inte hört talas om den ökända Enigma-koden? Tyskarnas till synes perfekta krypteringssystem. Miljontals på miljontals kombinationer gömmer deras meddelanden - och koderna nollställs varje dag.

Det är essensen av Morten Tyldums film The Imitation Game om Alan Turing. Med ett mjukt foto som andas 40-tal i sin stil genom linsen såväl som i kostym och i det välskrivna och gripande manuset. Benedict Cumberbatch axlar rollen som den moderna datorns skapare. Och han gör det bra. Känslan av geniet utan sociala färdigheter och tydliga tendenser till empatibrist som ser intellektet istället för kroppen som det sinnet bär upp värmer hjärtat i en annars kvinnofientlig och fobisk militär miljö.

The Imitation Game visar upp kriget från en ny sida. Den intellektuella och tekniska sidan. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare suttit och kollat på en krigsfilm som utan att visa enorma stridsfält och söndersprängda byggnader titt som tätt hållit ett sådant hårt grepp om mig.

Det säger någonting om filmen som lägger mer fokus på dialog och rädslan för klockan som aldrig stannar. Ångesten som aldrig lämnar rummet håller The Imitation Game intressant.

THE IMITATION GAME

The Imitation Game vänder på klacken för dig som inte känner till berättelsen och den underliggande röda tråden som görs så tydlig utan att du ser den. Cumberbatch och Knightley samspelar i harmoni och tillsammans med ett välkomponerat score är det här en väldigt sevärd historisk film om människan och hans uppfinning med vilken vi i dag grundar vårt samhälle.

Berättelsen om gåtknäckaren Alan Turing har premiär 16 januari.

Överraskande bra och sevärd

Thomas vaknar inuti en enorm labyrint. Han är inte ensam fångad av de höga betongväggarna. Nej, han har blivit inkastad i ett litet samhälle av pojkar och män, som precis som Thomas inte vet varför de är där, och vem det är som skickat dit dem. Deras enda chans till flykt och överlevnad är att samarbeta i den dödliga labyrinten.

TheMazeRunner1

När jag satte mig ner i biostolen för att se actionthrillern regisserad av Wes Ball var jag lika delar skeptisk som spänd. Skepsisen kom från känslan av att The Maze Runner bara skulle bli en ny The Hunger Games-/Twilight-serie vars enda mål är och var att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Och visst, The Maze Runner drar in mycket pengar, och den första sekvensen i filmen osar The Hunger Games, men den tar sig vidare och ställer sig på egna ben.

Vi får sakta men säkert lära känna Thomas när han försöker att anpassa sig till det semi-primala samhället de andra byinvånarna skapat i mitten av den enorma labyrinten. Det står snabbt klart att det är farligt utanför porten - ingen som blivit utelåst om natten har överlevt. En ondska passlurar i skuggorna om natten och fyller den stjärnfyllda himlen med rysande skrik.

The Maze Runner är i första hand en visuell upplevelse med snabba och stressiga scener inuti labyrinten som varvas med lugna scener där medföljande manus presenterar sig som mer solitt och genomarbetat än jag hade förväntat mig av den här sortens film.

Färgtonerna går mycket i grått och avmätt. The Maze Runner lyckas förmedla känslan av instängdhet och hopplöshet på ett smidigt sätt. Det är en spännande och underhållande film som absolut är en upplevelse att ta del av på den stora duken.

MAZE RUNNER

Förändringens tid kommer för byinvånarna. Särskilt när den allra sista skickats upp i hissen - en tjej. Jag rekommenderar att gå och se The Maze Runner, men tag i beaktning att arachnofober kan få det lite lätt jobbigt from time to time.

Premiär för The Maze Runner är 19 september - tonårsblockbustern som tagit världen med storm.

Otroligt speciell och sevärd tankeställare

Hans vänliga anlete och person drivs till vansinnets kant när Simon James möter sin dubbelgångare James Simon. James charmar sockorna av cheferna på arbetsplatsen och lyckas också förföra Simons kärleksobjekt.

TheDouble1

The Double är ingen solskenshistoria. Ett eftertänksamt och ångestframkallande foto bjuder in till den en värld få människor på denna jord kan skapa. Richard Ayoade har lyckats skapa och fånga en värld skapad av en av 1800-talets stora författare: Fjodor Dostojevskij från sin regissörstol.

Den dystopiska kontorsmiljön rotar sig fast mellan en känsla av post-apokalyps och kommunistisk industri.

Simon jobbar övertid varje dag och gör sitt allra bäst för att glädja sina chefer och ägaren Översten. Allt förgäves. Han syns inte i sin verklighet. Ensamheten tar över honom och det blir inte bättre när hans dubbelgångare börjar arbeta på kontoret. James, till Simons motsats, sins överallt; hela tiden.

The Double briljerar visuellt och ger utrymme för tiotals, om inte hundratals, tolkningar per scen och sekvens. Det händer så mycket i scenografin att en dialog knappt är nödvändig. The Double tar sig framåt ändå. Omotiverade sidoberättelser breddar filmen och ger vår huvudkaraktär ett djup och känsla.

Våra två motpoler finner varandra. Snart försvinner de två i en nedåtspiral när James "snor" åt sig Hannah, kvinnan på kopieringsavdelningen som James trånat efter i åratal. Hannah är lik Simon på många sätt. De är båda blyga och ensamma.

Personkemin mellan de tre och andra karaktärer i den kvasi-schizofrena och kalla världen snörper åt biopubliken och borrar ner sig i tankarna. The Double får dig att tänka. Den får dig att känna. Filmen smittar gärna av sig med sin laddade och välspelade ångest.

TheDouble2

Äntligen kommer Jessie Eisenhower i en roll där den gamla rollen som Facebook-grundaren Zuckerberg lyser igenom. Han får spela ut och bredda sitt register. Likaså Mia Wasikowska, som fångar sin karaktär Hannah med briljans och fingertoppskänsla.

Väldigt speciell och väldigt bra. The Double har premiär 19 september.

Frank Millers universum är tillbaka. Och det är lika utbänt och inrutat som tidigare. Men det är stora skillnader från föregångaren. Den största av dem är att Sin City 2 - A Dame To Kill For (Sin City 2) är bättre. Enklare än så går det inte att beskriva.

SinCity21

Ett mörkt och kontrastrikt foto gifter sig med de animerade sekvenserna och den gastkramande narratativa berättelsen. Sin City 2 vägleder med utvalda färger á la Schindler's List när vitt spridda och lösa trådar långsamt och osynligt vävs samman. Filmen är blodigare än förlagan. Våldet ligger på i var och varje scen utan att skyla med dolda vinklar och förgrundsskräp.

Sin City 2 är rå. Brutalt och öppet kapas huvuden och artärer. Filmen är mer vågad. Det är mer naket än förut och det framställs som starkt och självsäkert. Sex handlar mer om att kontrollera korrumperade poliser och politiker än om kroppar som omsluter varandra.

Ett exceptionellt personregi över vana och duktiga talanger skapar den värld som förkroppsligar skillnaden mellan serietidningsfilmer och grafiska novell-filmer. Kända ansikten och namn avlöser varandra utan att sätta sig över någon annan.

Sin City 2 har en balans av dialog och handling som tar berättelsen fram utan att tråka ut. Det är en film som är två i en. Miller släpper inte in den oinvigda enkelt. Karaktärsnamnen är få och kan du inte storyn bakom från böckerna är filmen mer av ett vackert och blodigt konstverk som utspelar sig över två timmar. För den som vet vilka som existerar i den mörka staden och deras relationer och roller är Sin City 2 en djupdykning in bland sönderskjuten betong, komplexa ångestattacker och sylvassa katanas.

SinCity22

Jag tyckte inte mycket om den första filmen. Men med tanke på den glada överraskning Sin City 2 gav mig gör mig nyfiken på att efter alla dessa år gå tillbaka och se om det är dags att ge Sin City 1 en ny chans.

Sin City 2 - A Dame To Kill For har blodig och vulgär premiär 29 augusti.

Ett, och endast ett fokuserat mål i sikte

När Lucy luras in i Singapores mörka och kriminella undervärld förändras hennes liv helt och hållet. När hennes kropp tar emot enorma mängder av ett okänt preparat förvandlas hon sig själv till en elitmördare med ingenting annat än hämnd på hjärnan. Allt är möjligt och mer därtill.

Lucy2

Lucy är modern i sitt utförande. Det är en snygg film som levererar inte bara först och främst en stark kvinnlig hjälte utan också ett tungt och modernt utseende som är väldigt lätt och uppskattat att se på.

Luc Besson är alltså tillbaka. Den här gången tillsammans med Scarlett Johansson. Lucy handlar om när Lucy fångas in den kriminella världen och blir transformerad till mulåsna. En mulåsna som inte lyder sin herre. När påsen går sönder förändras allting. De tio procenten av hjärnan som filmen berättar för oss att vi använder (vilket är en myt, läs mer här) blir snabbt tjugo procent, sen trettio. Och så vidare. Ju mer Lucy låser upp av sin kapacitet, desto mer kan hon göra.

Hon blir övermänsklig och kan se allt möjligt. ATt hämta information ur någon annan persons hjärna är enkelt som en plätt och ta över tv-, radio-, och telefonsändningar är barnlek.

Lucy är som en blandning av två: en modern maffiafilm där fotot är massivt, stilla och fyllt med djupa färger och tydliga kontraster. Den andra är rätt och slätt tv-serien CSI. Snygga effekter zoomar in på molekylär nivå och vi flyger fram i rasande takt genom hennes blodsystem och organ.

Berättelsen väljer att inte berätta tydligt vad det är som händer eller varför Lucy gör det hon gör. Hämndlystnaden må vara där, men något djupare nät för filmen att falla tillbaka på finns inte. Lucy blir en underhållningskarusell utan köpvärt motiv. Och delar ur filmen känns mer som en uppvisning av stor budget istället för tillbud kring berättelsen själv.

I koncept och utförande är Lucy riktigt snygg. Effekterna är väl gjorda och även om det inte känns tillräckligt verklighetsförankrat är Lucy en film som lätt väcker tankar till liv. Tankar om vad som kanske är möjligt längre fram i tiden.

Lucy1

Jag gillar Lucy. Filmen får mig att tänka på vad som känns omöjligt i dag men som nog går att föreställa sig tjugo år från nu. Filmen sprider vidare en redan motbevisad myt om hjärnan, men den är också överraskande edukativ kring mänsklighetens historia och utveckling.

Luc Bessons nya actionthriller har premiär 22 augusti.

"Twister" på steroider

Stormjägarna, tillika dokumentärfilmarna, har inte haft turen med sig på över ett år. Men under ett dygn i den lilla tysta staden Silverton förändras deras liv monumentalt. Tillsammans med stadens invånare upplever de flertalet tornados i storlekar varierande mellan stor, större, och rekordstor. Förödelse och livsfara går varandra hack i häl.

INTO THE STORM

Filmen Into The Storm är inte en uppföljare till Twister (1996). Men de är lika på många plan, förutom att den tidiga innehåller Helen Hunt och Bill Paxton och den nya har enorma effekter som kompensation.

Into The Storm är inte en flerbottnad berättelse med prisbelönat manus. Nej, berättelsen är en uppvisning av specialeffekter och förstörelse. Och det lyckas filmen med bra. Kvaliteten är mer än godkänd och upplägget fungerar. Förstörelsen är på en Michael Bay-nivå och det är det som gör att Into The Storm är värd att gå och se.

Visst är det halvt om halvt roligt att följa bonnläpparna i deras jakt på YouTube-framgång när de tar fyrhjulingen rakt in i stormen. Med det är på den nivån filmen ebbar av. Fotot är grått och monotont, om än överraskande ljust och avslöjande.

Dokumentärstilen på fotot lyser igenom berättelsens alla bildrutor när hemmafilmsskimret hela tiden sveper in scenerna, även när Into The Storm inte visas genom brödernas videokameror. Deras sista skoluppgift att spela in klipp för en tidskapsel var nog inte tänkt att sluta på det här sättet.

Även om Into The Storm stundom känns som en tv-serie i fråga om manus, skådespel, manus och val av ensemble lyckas filmen på någon vänster ändå att fånga upp ett emotionellt intresse och jag rycks med.

Action-thrillern Into The Storm har premiär kors och tvärs över landet 13 augusti. Det kanske inte är Twister, men det är likväl av katastroffilm värd sina 89 minuter.

Get to da choppah!

Barney (Stallone) och grabbarna är tillbaka för att igen rädda världen från ondska. Den här gången är det en gammal vän och fiende som är tillbaka från graven. Conrad Stonebanks (Gibson) var med och skapade The Expendables innan han gick över till att bli ökänd vapenhandlare och instigator till krig och fler krig därtill. Barney måste bekämpa gamla problem med nytt blod och tar in en ny yngre grupp hårdnackade personer. Det har aldrig varit mer personligt än så här.

BRAY_20130917_EXP3_12291.dng

The Expendables 3 är vad den är. Det är inte ett mästerverk på något plan. Men ändå är det en underhållande film. Allting börjar med att Barney och grabbarna måste frita en gammal vän till den hårdnackade Stallone. I det snabba och bepansrade tåget sätter filmmakarna och skådespelarna tonen för resten av filmen. Det går snabbt och det är mycket ammunition som går åt.

I jämförelse med sina förlagor är The Expendables 3 större; den har fler dumroliga one-liners och framförallt fler explosioner.

The Expendables 3 kommer med ett enkelt och avskrivet manus utan något vidare djup. Alla dialoger, monologer och analogier för att du och jag i biosalongen ska förstå vad som händer och kommer att hända. något som inte behövs när den hårda machostinna filmen inte tär särskilt hårt på sinnet.

Med ett kallt och underexponerat foto befäster sig The Expendables 3 som den enkla action-/actionkomedi som den är. Som nämnt är inte filmen något mästerverk per se, men det är ändå en berättelse som underhåller.

Otaliga explosioner och manliga skrik fortsätter under hela filmens speltid när den gamla gruppen byts ut mot nya, och så vidare. The Expendables 3 lider är hål i sitt manus och jag förstår inte varför jag ska bli emotionellt nedstämd när Barney avskedar sina gamla kolleger tjugo minuter in i filmen. Jag har ju sett trailern?

En välkommen och fräsch nykomling till gänget är Antonio Banderas. En mer klockren och skrattframkallande comic relief kan jag inte ha kommit på själv.

DSC_3202.jpg

Jag gillar den här sortens film. Det underhåller och gör mig glad. För The Expendables 3 är bara att se och emellanåt skratta åt gamla dängor som så uppenbart är billiga poäng och referenser till legendernas kultförklarade filmer.

Se den med vännerna och räkna med att kunna skratta och prata om explosionerna och striderna långt efter tunnelbanan eller bussen kommit in på närmaste station.

Underhållningen från tunga vapen och stora explosioner i The Expendables 3 har premiär över hela landet den 13 augusti.

2 Kommentarer

Osäkrad samhällskritik

Den sjätte rensningen börjar om några timmar. Alla som inte vill kännas vid den nya agressionsbefriande natten gör sig redo och stänger in sig i sina hem. När ett olyckligt par väljs ut och får sin bil saboterad av ett skräckinjagande motorcykelgäng växer paniken hos dem. I kampen för sin överlevnad träffar de på modern och hennes dotter som blivit utvalda av Big Daddy. Utsläpade ur sin lägenhet räddas de av pappan med inget annat än hämnd på hjärnan. Tillsammans tar de sig genom mörka gränder och skjutglada extremister på jakt efter ett sanktionerat mord eller två.

ThePurgeAnarchy1

Uppföljaren till den tämligen mediokra filmen The Purge måste ha gått bra på den andra sidan pölen. Och såhär efter att ha sett The Purge: Anarchy är jag glad att det blev så. För den nya upplagan är både snyggare och bättre!

Den här gången får vi följa medel- och underklassen. Höginkomsttagarna hänger på kappan som de onda i kråksången. Det som förut bara snuddades vid tar plats i The Purge: Anarchy, och det är samhällskritiken. Berättelsen vågar på ett mycket tydligare sätt dra paralleller till vårt samhälle i dag och hur de mindre lyckligt lottade pressas ner och behandlas som ohyra. Ohyra som bara kostar pengar.

Den stressiga handhållna kameran i The Purge: Anarchy lyfter fram paniken hos de få replikberättigade karaktärerna. Filmen är insvept i en intensiv känsla av ångest och rädsla. Något som subtilt lyfts fram genom det snabba fotot.

The Purge: Anarchy är av högre kvalitet än sin föregångare. Vi är tillbaka bland brutala och blodiga mord, men med uppföljaren följer vi striden ute på gatorna istället för ett fint överklasshem. Hela produktionen sjuder av kvalitet (jämfört mot ettan).

Berättelsen kantas av jump scares på precis rätt ställen. Regissör James DeMonaco balanserar mellan action, thriller, och skräck på ett bra vis. Det sparsamma manuset ger plats för panikartade löpturer i mörka tunnelbanetunnlar och mentalt instabila individer med alldeles för många välfyllda vapen.

ThePurgeAnarchy2Uppbyggd likt en arena shooter delas The Purge: Anarchy upp i flera olika kapitel som håller ihop snyggt.

The Purge: Anarchy handlar lika mycket om människans hemska natur och den ilska vi kan bära inom oss som den gör om människans ljusa sidor där solidaritet och empati regerar.

En kuslig film om samhällskritik och slag i magen mot det växande våldet på världens gator och torg. The Purge: Anarchy har premiär 30 augusti.

Djävulskt bra trailer

Någonting uråldrigt och ondskefullt följer med tillbaka till Bronx från kriget i Irak. Kriminalkommisarie Sarchie jobbar som vanligt nattetid när alltfler ovanliga och brutala mord utlöser varandra. I sin jakt på den som ligger bakom illdåden, samtidigt som han försöker tacklas med personliga problem, träffar han på en ondska som går förbi vad som är mänskligt.

Eric Bana

Deliver Us From Evil är det tydligt att regissör Scott Derrickson letat efter inspiration hos tyngre namn såsom James Wan och Guillermo Del Toro. Det kommer ett par jump scares här och där, men annars är filmen överlag platt och intetsägande.

Vilket är väldigt synd. För det här var en film jag hade höga förväntningar på. Personen, eller personerna, som har haft i ansvar att skapa och klippa ihop trailern till Deliver Us From Evil är de som ska ha den största applåden. För berättelsen, som enligt utsago bottnar från verkliga händelser, sätter rysningar genom benen hemma framför datorn. Väl i salongen blir det bara konstigt.

Derrickson, som tidigare gjort helt drägliga, och ibland också bra, skräckfilmer lyckas inte hålla ihop den här skapelsen. Det mörka och alltid så regniga Bronx visas upp genom tillbakadraget foto som tillåtit skådespelarna friare händer. Något som känns tydligt och slappt. Deliver Us From Evil lider av en tråkig personregi med ett manus som drar stora likheter med tv-spel.

Det är inte heller bara manus som känns tv-spelsaktigt. Nej, på det hela stora var det ett spel. Det betraktande och mörka kontrastrika fotot försöker att växla i tempo med hjälp av gälla stråkar och mastig ljudbild. Några få jump scares får kroppen att vakna till så att du och jag får se hur duktigt smink- och rekvisita-team som arbetat med Deliver Us From Evil.

Det är brutalt, äckligt och övertygande när kroppar ramlar ner och ut ur alla möjliga ställen. Det är ganska fasansfullt när infekterade tänder och kött hoppar fram och tillbaka ur ficklampors begränsade synfält.

Eric Bana;Edgar Ramirez

Deliver Us From Evil är en blandning mellan tv-spelet Watch Dogs och valfri exorsist-film. Visst, den sista upplösande scenen hade förvisso ett bra tryck över sig med en bra dos spänning. Men transportsträckan dit var så gott som bara ett ända stort antiklimax.

De kanske säger att de är en skräck, men det är mer av en kriminalthriller med en dos av katolsk kyrka. Deliver Us From Evil har premiär 2 juli.