Skräck

Efterkrigstidens USA och ett lyckligt ungt par som väntar barn - vad kan gå fel? En kväll invaderas deras hem av en satanistisk kult. Den dockan John köpt till sin höggravida fru Mia i present för att fullända hennes samling början efter den traumatiska natten skapa oro i hemmet. Underliga saker tar form och en ondska sprider sig i sinne såväl som hus.

ANNABELLE

Du kommer ihåg den ondskefulla dockan vi så smått fick lära känna i succéskräckisen The Conjuring. Du har alltid velat lära dig mer om vad som fick den gamla leksaken att transformeras till något så ondskefullt. Annabelle tar dig med på den resan.

Uppföljaren till The Conjuring är en prequel till den berättelsen. Låt oss börja med det viktigaste: nej, Annabelle är varken lika bra eller läskig. Men det är en bra skräckfilm likväl. Även om James Wan sorgligt nog hängt upp sina skräckgenre-skor håller Annabelle den visuella stilen tillsammans med John R. Leonetti. Den audibla aspekten, som personifierar mycket av James Wan är närvarande, men nedtonad.

Berättelsen om den ondskefulla dockan (som inte är besatt, demoner kan inte besätta ting - endast kontrollera dem för att uppnå den effekten) är en nagelbitare. Bitvis blir filmen något tradig, men flera hopp i soffan finns att tillgå.

Gulgröna toner tar Annabelle långsamt och metodiskt framåt i en allt mörkare filmkällare. Det är inte en lika renodlad skräckfilm som förlagan, men den växlingarna mellan ett stilla och stängt foto tillsammans med stressframmanande handhållet foto lyckas resa hår på armar och i nacke.

Annabelle har sin rysliga premiär fredag 17 oktober.

2 Kommentarer

Osäkrad samhällskritik

Den sjätte rensningen börjar om några timmar. Alla som inte vill kännas vid den nya agressionsbefriande natten gör sig redo och stänger in sig i sina hem. När ett olyckligt par väljs ut och får sin bil saboterad av ett skräckinjagande motorcykelgäng växer paniken hos dem. I kampen för sin överlevnad träffar de på modern och hennes dotter som blivit utvalda av Big Daddy. Utsläpade ur sin lägenhet räddas de av pappan med inget annat än hämnd på hjärnan. Tillsammans tar de sig genom mörka gränder och skjutglada extremister på jakt efter ett sanktionerat mord eller två.

ThePurgeAnarchy1

Uppföljaren till den tämligen mediokra filmen The Purge måste ha gått bra på den andra sidan pölen. Och såhär efter att ha sett The Purge: Anarchy är jag glad att det blev så. För den nya upplagan är både snyggare och bättre!

Den här gången får vi följa medel- och underklassen. Höginkomsttagarna hänger på kappan som de onda i kråksången. Det som förut bara snuddades vid tar plats i The Purge: Anarchy, och det är samhällskritiken. Berättelsen vågar på ett mycket tydligare sätt dra paralleller till vårt samhälle i dag och hur de mindre lyckligt lottade pressas ner och behandlas som ohyra. Ohyra som bara kostar pengar.

Den stressiga handhållna kameran i The Purge: Anarchy lyfter fram paniken hos de få replikberättigade karaktärerna. Filmen är insvept i en intensiv känsla av ångest och rädsla. Något som subtilt lyfts fram genom det snabba fotot.

The Purge: Anarchy är av högre kvalitet än sin föregångare. Vi är tillbaka bland brutala och blodiga mord, men med uppföljaren följer vi striden ute på gatorna istället för ett fint överklasshem. Hela produktionen sjuder av kvalitet (jämfört mot ettan).

Berättelsen kantas av jump scares på precis rätt ställen. Regissör James DeMonaco balanserar mellan action, thriller, och skräck på ett bra vis. Det sparsamma manuset ger plats för panikartade löpturer i mörka tunnelbanetunnlar och mentalt instabila individer med alldeles för många välfyllda vapen.

ThePurgeAnarchy2Uppbyggd likt en arena shooter delas The Purge: Anarchy upp i flera olika kapitel som håller ihop snyggt.

The Purge: Anarchy handlar lika mycket om människans hemska natur och den ilska vi kan bära inom oss som den gör om människans ljusa sidor där solidaritet och empati regerar.

En kuslig film om samhällskritik och slag i magen mot det växande våldet på världens gator och torg. The Purge: Anarchy har premiär 30 augusti.

Djävulskt bra trailer

Någonting uråldrigt och ondskefullt följer med tillbaka till Bronx från kriget i Irak. Kriminalkommisarie Sarchie jobbar som vanligt nattetid när alltfler ovanliga och brutala mord utlöser varandra. I sin jakt på den som ligger bakom illdåden, samtidigt som han försöker tacklas med personliga problem, träffar han på en ondska som går förbi vad som är mänskligt.

Eric Bana

Deliver Us From Evil är det tydligt att regissör Scott Derrickson letat efter inspiration hos tyngre namn såsom James Wan och Guillermo Del Toro. Det kommer ett par jump scares här och där, men annars är filmen överlag platt och intetsägande.

Vilket är väldigt synd. För det här var en film jag hade höga förväntningar på. Personen, eller personerna, som har haft i ansvar att skapa och klippa ihop trailern till Deliver Us From Evil är de som ska ha den största applåden. För berättelsen, som enligt utsago bottnar från verkliga händelser, sätter rysningar genom benen hemma framför datorn. Väl i salongen blir det bara konstigt.

Derrickson, som tidigare gjort helt drägliga, och ibland också bra, skräckfilmer lyckas inte hålla ihop den här skapelsen. Det mörka och alltid så regniga Bronx visas upp genom tillbakadraget foto som tillåtit skådespelarna friare händer. Något som känns tydligt och slappt. Deliver Us From Evil lider av en tråkig personregi med ett manus som drar stora likheter med tv-spel.

Det är inte heller bara manus som känns tv-spelsaktigt. Nej, på det hela stora var det ett spel. Det betraktande och mörka kontrastrika fotot försöker att växla i tempo med hjälp av gälla stråkar och mastig ljudbild. Några få jump scares får kroppen att vakna till så att du och jag får se hur duktigt smink- och rekvisita-team som arbetat med Deliver Us From Evil.

Det är brutalt, äckligt och övertygande när kroppar ramlar ner och ut ur alla möjliga ställen. Det är ganska fasansfullt när infekterade tänder och kött hoppar fram och tillbaka ur ficklampors begränsade synfält.

Eric Bana;Edgar Ramirez

Deliver Us From Evil är en blandning mellan tv-spelet Watch Dogs och valfri exorsist-film. Visst, den sista upplösande scenen hade förvisso ett bra tryck över sig med en bra dos spänning. Men transportsträckan dit var så gott som bara ett ända stort antiklimax.

De kanske säger att de är en skräck, men det är mer av en kriminalthriller med en dos av katolsk kyrka. Deliver Us From Evil har premiär 2 juli.

asd

I sina tidiga tonår mördades syskonparet Tim Kaylies föräldrar brutalt, blodigt och mystiskt. Allt började efter att pappan köpt en gammal skräckinjagande spegel. En spegel som de två barnen var övertygade om var hemsökt. Tim fälldes för morden och efter en uppväxt inom mentalvården släpps han på sin artonårsdag på fri fot. Bara för att dras in tillsammans med sin syster att en gång för alla lösa mysteriet och bryta förbannelsen.

JE3_7815.NEF

En klassisk berättelse byggs upp när syskonen strålar samman efter en traumatisk uppväxt för att förstöra spegeln som förstörde deras liv alla de där åren sedan. Kaylie vet att det är det enda sättet för henne, och hennes bror, att gå vidare i livet.

Oculus känns som ett försök att återuppväcka skräcken för speglar hos publiken. Det har gått sex år sedan Kiefer Sutherland gjorde oss rädda för vad som kan vara på andra sidan av den reflekterande ytan. Tillräckligt många har glömt bort filmen (och speciellt den hemska uppföljaren). Det är dags att borra in klorna igen.

Filmen börjar rörigt med en tillbakablick till morden av deras mamma och pappa. Den nästkommande halvtimmen är otydlig och om du inte har läst, sig den här recensionen, eller läst på dig om filmens handling kommer det att bli suddigt. Oculus lider av ett dåligt klipp som bara skapar förvirring och tar ifrån den faktiska uppbyggnaden.

Kaylie har förberett sig ordentligt. Alla tidigare dödsfall som finns registrerade har hon läst upp sig på, och är inte snål med att berätta för oss om den onda spegelns härkomst genom de olika kamerorna hon ställt upp för att dokumentera händelsen. Tillsammans med kamerorna har hon förberett med mat, vatten. Och en sista fail safe om det värsta skulle hända.

Oculus är kuslig och läskigare än vad jag först trodde att den skulle vara. För när det klantiga klippet försvinner bort i historien och skådespelarna gör sitt allra bästa duggar rysningarna och jump scares alltmer tätt. Det nära fotot med porträttscener hjälper till, så klart. Vi ser ju inte vad som väntar bakom, ovanför eller vid sidan av Kaylie och Tim.

L1170883.RWL

Filmen är långt från perfekt, det är svagheter och hål i manus, såväl som skådespeleri och dramaturgi. Flera gånger kommer jag på mig själv att sucka när berättelsen motsäger sig själv från den ena scenen till den andra. Synd, eftersom filmen som kretsar kring de ondskefulla vanföreställningarna har potential. Speciellt med tanke på ett smink som absolut förjtänar sin egen "tumme upp".

Oculus är en bra skräckfilm, det är det. Men den skulle kunnat vara bättre! Se den inte om du vill bli rädd för speglar. Se den om du vill bli rädd för speglar. Premiär 11 juni.

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

Carrie White lever ett liv fyllt av mobbing. Varje dag blir hon retad, förödmjukad och fysiskt gjord till åtlöje. Hemma lever Carrie med sin fanatiskt religiösa mamma som närapå lever i sin egen värld. När Carrie upptäcker en ny sida hos henne, en sida endast ilska kan väcka till liv, förändras hela hennes liv och alla de kring henne. Ingen går säker när den inte längre blyga Carrie slår tillbaka med full kraft.

Carrie2

Ett matt, halvdammigt foto med urvattnade färger griper tag i publiken. De mörka skuggorna bygger en mystik runt den blyga flickan och skapar en ondska runt hennes skolkamrater och deras hat. Carrie White har inte gjort något mot dem, hennes mamma tillåts inte längre att hemskola henne. Hon är utanför, alla vet hur religiösa hon och hennes mamma är.

Väldigt tidigt in i Carrie är det svårt att inte känna med i hennes smärta, de långa bindande ögonkontakterna Chloë har med kameran kryper in under huden på dig efter att blivit arg på den rädda och pragrafryttande rektorn på skolan. Han vågar ingenting och skapar fler problem än han löser.

Julianne Moore spelar modern med den fanatiska, närapå psykotiska religiösa tron. Självskadebeteende och egoism står högt i hennes värld. Det går inte att hitta någon skådespelerska som skulle kunna axla den här rollen som Julianne kan. Chloë, vår stjärna i Carrie lever inte upp till förväntningarna. Kanske har det att göra med att stå bredvid en sådan stark insats som Julianne ger oss, jag vet inte. Men jag vet att Chloë Grace Moretz, som vi tidigare sett i Kick-Ass 1 & 2, kan bättre än hon stundvis är. Vilket är synd, för det känns verkligen hur hårt hon tar i för att verka så ondskefull och demonisk som möjligt. En kraftansträngning som blir för mycket och förstör…

Carrie1

Carrie är en klassiker som möjligtvis skulle ha blivit lämnad ifred, men det är svårt för mig att säga det med övertygelse. Jag gillar Chloë och Julianne är, som sagt, perfekt i rollen som modern. Och när Evil Dead i våras hade sin remake lanserades var jag mäkta imponerad och nöjd. Så jag vill säga att de skulle ha lämnat Carrie i sin klassiska form, men jag är också glad över att de inte gjorde det.

Den nya, visuellt uppfräschade versionen av Carrie har premiär 29 november. En blodfest med rötter i den klassiska skräckgenren.

 [youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/H369sxjyhx8[/youtube]

1 Kommentar

Familjen Lambert har flyttat ut ur huset där de underliga sakerna hände med andevärlden. Josh, Renai och deras barn flyttar in hos Josh mamma i huset han växte upp. När konstiga saker fortsätter att hända växer paniken hos familjen. Ett mysterium som varit begravt sedan barnsben måste komma fram i sitt ljus om någon ska ha en chans överhuvudtaget.
Insidious22James Wan är tillbaka med uppföljaren till lågbudgetsuccén från 2011. Insidious: chapter 2 öppnar starkt med en till synes ny storyline. Allteftersom får vi veta att saker och ting hänger ihop mer än först trott. Kvinnan som stryker omkring i huset vill någonting, men vad? För att kunna förstå vad som händer med dem måste Renai sträcka ut en hand in i andevärlden och be om hjälp.

Trots sin låga budget lyckas Insidious: chapter 2 med bedriften att få mig att viska "men förihelvete" i salongen. Jag visste att det skulle hända någonting, varför lät jag mig själv bli rädd..igen?! Det är frågan jag ställer mig själv om och om igen när jag kollar på filmen. Jag blir glatt överraskad av hur komplex berättelsen är utan att lägga till mycket nytt i grytan.

Det här är det andra kapitlet på en historia som exploderade ur sina startgropar med skrikande stråkar och ett mästerligt användande av ljus, scendekor och det bästa vapen en regissör kan arbeta med: det emotionella engagemanget från publiken. Insidious: chapter 2 är bra, rysligt bra!
Insidious21Jag är ledsen när jag tänker på Insidious: chapter 2 som den sista skräckfilmen vi någonsin kommer att få se från James Wan. Det fina i kråksången är just det att det är med den här filmen han lägger sina skräckskor som regissör. Insidious: chapter 2 är höstens skräckfilm otvivelaktigt flest jump scares. Det gillar jag, inte när jag hoppas till stolsraden bakom, utan nu efteråt när pulsen hunnit lägga sig.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/fBbi4NeebAk[/youtube]

Det sista kapitlet från James Wan har premiär 4 oktober. Insidious: chapter 2 är skräckfilmen som bevisar att det går att bli rädd utan att först lägga ner hundratalsmiljoner kronor.

1 Kommentar

Gifta och lyckliga flyttar Daniel och Lacy ut till den tysta, lugna och säkra förorten med sina två barn. Underliga saker börjar hända i huset: mat är uppäten, konserver och annat står på torn i köket. Allt utan att någon vet vem som gjort det. Polisen avfärdar inbrott snabbt. När deras inbrottslarm börjar spöka samtidigt som episoderna hos familjemedlemmarna blir värre och värre måste de förstå vad som händer så att de kan skydda sig själva och sin familj.

DarkSkies1Ta två delar Signs, en del Paranormal Activity, en nypa Boogeyman och blanda ihop det med producenterna från Insidious och grädda i 97 minuter på lagom läskig nivå och vips, så har du den paranormala skräckfilmen Dark Skies.

Dark Skies är en hygglig skräckfilm. När jag sprang på trailern i sent omsider i somras sköt mina förväntningar i höjden. Mycket, vet jag nu, har jag att tacka de ansvariga för just trailern. Trots att det är, som nämnt, en skräckfilm som står på egna ben och lyckas med att få mig att hoppa till ett par gånger är den inte mycket mer än så.

Kanske har det att göra med det faktum att filmens antagonist är av den sorten jag inte finner mig väldigt skrämd av. Dark Skies är en trevlig skräckfilm, hur udda det än låter att skriva. Den är som den där eleven i skolan som gör precis vad som krävs för att få godkänt, inte mer.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/K8iLp1xQtPQ[/youtube]

Nu skriver jag aldrig uttryckligen betyg om filmer, men ska det göras ett undantag är det just efter den här liknelsen. Dark Skies får betyg godkänt. Skräckfilmen är värd en titt och finns på DVD och Blu-Ray varstans du än vill hitta den, bland annat på CDON för en spottstyver.

3 Kommentarer

 

Talar man om övernaturliga händelser är det svårt att undvika Ed och Lorraine Warren. Det äkta paret är världskända när det gäller paranormala utredningar och utdrivningar. Baserad på verkliga händelser tar sig Ed och Lorraine an att hjälpa en familj som hemsöks och attackeras i sitt nya hus. Mitt ute i ingenstans där mer har hänt än någon skulle kunnat ana blir de indragna i en demonisk kamp av större proportioner än de tidigare stött på.TheConjuring1Det finns bra skräckfilmer och så finns det dåliga skräckfilmer. Att The Conjuring hamnar i den tidigare kategorin råder det inga tvivel om. Först och främst är berättelsen baserad på verkliga händelser, och då inte bara genom hörsägen eller liknande utan från faktiskt arkivmaterial och genomgående intervjuer.

Två saker inom skräckvärlden får mig att hålla om armstöden lite hårdare, och det är 1. barn och 2. verkliga händelser. När de två kommer i kombination blir det bara mycket värre. The Conjuring har båda två i sig tillsammans med Oscarsnominerade skådespelare, fantastiska effekter och ett manus som håller rakt igenom.

Genom hela filmer var det bara ett tillfälle, ett par sekunder av en nästan två timmar lång film som jag kände inte riktigt passade in utan istället gjorde att filmen blev billigare än den borde vara. Men när berättelsen tagit sig vidare kände jag att den lilla sekvensen faktiskt gjorde sig rätt. Och i all ärlighet var det en av de tillfällena när jag nästan hoppade till raden bakom mig för att söka skydd.

Är det någonting som The Conjuring lyckades med var det att skrämma mig. Och det får mig att kunna garantera dig att bli skrämd. När en film med en hög budget blir regisserad av mannen som tidigare regisserat Saw med en ensemble, som tidigare nämnt, varit nominerad till ett av filmvärldens mest prestigefyllda pris.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/ejMMn0t58Lc[/youtube]

Höstens kanske mest intensiva skräckfilm The Conjuring har premiär i dag den 6 september. Jag håller tummarna för att ingen kommer tappa mobiler på golvet eller smälla i dörrar, det suger verkligen när man sitter på nålar!

2 Kommentarer

Allt är frid och fröjd i Los Angeles när hajar kommer in mot stranden och börjar attackera surfare och intet ont anande strandbesökare. En storm är på väg in mot staden och den har tvingat tusentals hajar framför sig som tar sig in över land och överallt där du inte vill ha hajar. Hajarna är precis överallt och de är aggressiva. De attackerar allt de ser och mer därtill genom agila hopp och precisa överraskningsattacker genom fönsterrutor.

När det värsta ser ut att vara över hamnar Fin, Nova, April och resten av gänget rakt in i elden igen. Hajregnet må ha försvunnit, men istället drar tre tornados in över staden, och de är sprängfyllda med hajar. Det är upp till dem och inga andra att rädda staden och alla däri.sharknado-1Hur mycket jag än vill säga att Sharknado är en bra film går det inte. Fast ändå.. jo, det är en bra film just därför att den är så fruktansvärt dålig och rent ut sagt löjlig. Skådespeleriet är precis som det ska vara i den här sortens filmer; hemskt. Inte ens Tara Reid som har haft en kort men ändå hyfsad karriär som skådespelerska kan leverera en replik från det billiga manuset. Ian Ziering, före detta Beverly Hills-stjärna som nu gått och blivit strippa spelar sin roll som Fin precis på det sättet vi vill att han ska göra det; nämligen med klichéer på klichéer varvat med omotiverade insatser som inte hjälper storyn fram på något konkret vis alls.

Ser man på dessa omotiverade räddningsaktioner, krypskyttet med pistol eller motorsågsexperten är det bara kul. För det kan inte bli annat än humor när filmen har fler hål i handlingen än en sil.

Alltså måste jag säga att jag älskar Sharknado. Det är en underbar film med ett underhållningsvärde över många av de stora Hollywood-produktionerna. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade rakt ut och bokstavligen pekade mot TV-rutan för att jag inte riktigt visste vad jag ska ta mig till. Berätta gärna för mig vilken film som får dig att göra det?

Nej, Sharknado är inte en bra film. Men det är samtidigt en av de bästa filmer jag har sett på lång tid. Sharknado hamnar under en speciell genre jag inte riktigt kan sätta fingret på. En genre med filmer som Sandsharks, SuperXX vs. MegaYY, en genre som är full av guldkorn, eller kanske egentligen kattguldkorn, men ändå!

9h60Internet har tagit emot Sharknado med öppna armar och när filmen sändes på amerikansk TV sågs den av miljontals personer. Sharknado är en publiksuccé, det går inte att ta ifrån den. Men att den har blivit så pass populär att en uppföljare redan nu är i planeringsstadium med trolig premiär nästa år, det är stort. Väldigt stort! Om Oscarsgalan skulle "tillåta" sådana här filmer skulle jag be till alla gudar tillgängliga för att regissören Anthony C. Ferrante skulle gå hem med ett par, tre statyetter!

Som nämnt i ett tidigare inlägg ser det inte i nuläget ut som att Sharknado kommer att ta sig över atlanten. Men vi ska inte ge upp hoppet, det är säkert någon kanal där ute som är smarta nog att nappa!