Science fiction

Christopher Nolan kommer tillsammans med Matthew McConaughey och Anne Hatheway med det största science fiction-äventyret sedan A Space Odyssey. Människan har torterat sin planet tillräckligt, det går inte längre att leva här. En grupp noga utvalda får chansen och möjligheten att rädda mänskligheten. Men för att göra det måste de åka dit ingen annan tidigare satt sin fot.

INTERSTELLAR

Interstellar öppnar härligt med en dokumentärkänsla. Någonting som blir mer förståeligt och genomtänkt desto längre filmen får spela. Det är en fantastisk känsla att få sitta i biofåtöljen och bara följa med. Att inte kalla Interstellar en episk film vore dumdristigt, mest därför att den är just det; episk.

Vi får följa med in i den nära framtiden där allting är slut och jorden kippar efter andan. Det är en dammig postapokalyptisk känsla som svajar mellan framtid och åttiotal. Balansen finns närvarande och... ja, den fungerar.

Det är ett otroligt snyggt foto med jaw dropping effekter. Inte till största del i kvaliteten, även om den är hundra procent. Nej, det är konceptet. Det är tänket bakom det visuella som vävs samman och skapar en helhet som få filmer i den här genren har lyckats med genom åren.

Interstellar behandlar naturligt nog en hel del avancerad vetenskap. Du och jag får den förklaras för oss utan att dumma ner eller trycka ner vårt eget intellekt. Kontrasten mellan vetenskapen och våra huvudrollskaraktärer som dras sönder av familjeband och en lojalitet till artens fortsatta överlevnad skapar den gripande berättelse som filmer är.

Har du inte en faiblesse för relativitetsteori innan du går och ser Interstellar är chansen stor att du kommer ha det när eftertexterna börjar att rulla.

INTERSTELLAR

Häpnadsväckande. Det är ett ord som kom till mig medan jag lämnade salongen. Det är svårt att inte bli tagen av Interstellar. Gå och se den, det finns inga tvivel är frågetecken. En film som kommer återfinnas i min filmhylla när det beger sig. Men bli inte förvånad om du hittar mig i biosalongen i alla fall en gång till innan dess. Interstellar är en bioupplevelse, punkt slut.

Interstellar har premiär i hela galaxen 7 november.

Vi är äntligen inne på den sista boken i trilogin om Katniss Everdeen och den översittande huvudstaden Capitol med dess korrupta och ondskefulla ledare. Det är äntligen dags för The Hunger Games: Mockingjay - part 1.

MockingJayPartOne1

Först och främst. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är, precis som Catching Fire, bättre än den första filmen. Så enkelt är det. Huruvida den är bättre än just sin föregångare, det är svårare att säga. Vissa delar - ja. Andra delar - nej.

Filmen hoppar direkt in i berättelsen. För den som inte sett den andra filmen nyligen och inte läst böckerna kan det därför bli lite raskt in i händelserna utan någon förklaring till varför det händer. Jag gillar det. Varför dalta med publiken när de flesta ändå kommer störa sig på att behöva höra samma saker igen och igen. Jag störde mig dock på det av den enkla anledningen att jag inte kollat på Hunger Games sedan tvåan kom på bio.

Vi är i District 13, det försvunna distriktet som aldrig avslutade sitt krig. Katniss måste axla rollen som talesperson för kampen mot Capitol. Det är inte ett enkelt beslut för den ännu unga kvinnan som blivit utsatt för spelen inte bara en, utan två gånger. Mardrömmar hemsöker hennes nattro och nerverna är inte som de en gång var.

Intressant är det att se hur mycket Jennifer Lawrence utvecklats professionellt över de senaste åren. För det kan inte bara ha att göra med bra skrivna tal som rycker tag i hjärtat och kniper åt gång på gång. Nej, hennes insats i rollen som Katniss har utvecklats. Till det bättre. Däremot, och jag säger det med olust, skarvar insatsen från en riktigt, riktigt bra sådan mot ett par scener där det spelas över alldeles för tydligt.

Det är ändock en parantes i en annars två timmar och tre minuter lång väldigt underhållande film.

Att The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är just en första del av två är tydligt. Stora delar av filmen är påbyggnad av tidigare filmer som måste pålas ner och utvecklas till den sista avgörande delen. Under de mindre fartfyllda delarna var jag rädd för att bli uttråkad och trött. Jag hade fel. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 blir inte tråkig.

MockingJayPartOne2

Dramaturgin håller genom alla akter och fotot är genomgående snyggt och visuellt slående. Effekterna är felfria i min mening. En subtil fotnot i det visuella arbetet kring The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är att färgerna och känslan är dystopisk och blek. Men porträtteringen av vår hjältinna är att hon är stor och stark, även när det tar emot. Kameran står nära och tränger in bland publikens känslor. Vinkeln är ofta tagen underifrån och hjälper oss i biosalongen att förstå att Katniss - hon är en kraft att räkna med.

The Hunger Games: Mockingjay - part 1 har premiär 19 november över hela landet. Nu börjar kampen för en värld fri från förtryck och korrupta ledare. Ett nytt Panem. Ett bättre Panem.

Datorspelet du bara behöver kolla på

Deunan och hennes partner, cyborgen Briareos, tar sig fram i livet ett jobb i taget. Världen runtomkring dem är förfallen och trasig efter det stora Tredje världskriget. Mänsklighetens sista hopp ligger i den mytomspunna staden Olympus. Deunan och Briareos gör allt de kan för att nå dit helskinnade.

AppleseedAlpha1

Det datoranimerade actionäventyret Appleseed Alpha från IGN är intressant ur flera aspekter. Från ena sidan är det ett tekniskt avancerat projekt som krävt en enorm insats från alla inblandade. Till exempel har särskild mjukvara utvecklats för att skapa så naturlika rörelser i karaktärernas ansikte som möjligt.

Filmen är närpå fotorealistiskt skapad. Rörelserna är naturliga och väntade. Tyvärr har produktionen inte nått hela vägen fram. Det tränade och vana ögat hos publiken kommer att känna av The Uncanny Valley.

Synd på en berättelse som tar plats i ett dystopiskt post-apokalyptiskt New York. Handlingen känns solid visuellt och dramaturgiskt. Dialoger och den generella kvaliteten på Appleseed Aplhas manus lämnar utrymme till förbättring. Inte så mycket att orden skadar filmen som helhet. Men nästan.

Briareos är filmens comical relief. En roll som emellanåt känns lika malplacerad som valet av musik. Dubstep är soundtrackets ledord. Bra musik, tycker många, men fungerar inte hundra procent till filmen. Musiken lyckas inte, precis som Briareos kvicka repliker, att väva sig samman med berättelsen sömlöst och naturligt.

AppleseedAlpha2

Allt som allt är Appleseed Alpha fortfarande en sevärd film. Särskilt om du, precis som jag, gärna sitter vid datorn och spelar datorspel. Filmen är tydligt skapad för den växande spelvärlden och dess beundrare. Så ge Appleseed Alpha en chans.

Appleseed Alpha släpps på DVD och Blu-Ray 15 oktober!

Missa heller inte det här globalt exklusiva klippet från filmen!

Överraskande bra och sevärd

Thomas vaknar inuti en enorm labyrint. Han är inte ensam fångad av de höga betongväggarna. Nej, han har blivit inkastad i ett litet samhälle av pojkar och män, som precis som Thomas inte vet varför de är där, och vem det är som skickat dit dem. Deras enda chans till flykt och överlevnad är att samarbeta i den dödliga labyrinten.

TheMazeRunner1

När jag satte mig ner i biostolen för att se actionthrillern regisserad av Wes Ball var jag lika delar skeptisk som spänd. Skepsisen kom från känslan av att The Maze Runner bara skulle bli en ny The Hunger Games-/Twilight-serie vars enda mål är och var att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Och visst, The Maze Runner drar in mycket pengar, och den första sekvensen i filmen osar The Hunger Games, men den tar sig vidare och ställer sig på egna ben.

Vi får sakta men säkert lära känna Thomas när han försöker att anpassa sig till det semi-primala samhället de andra byinvånarna skapat i mitten av den enorma labyrinten. Det står snabbt klart att det är farligt utanför porten - ingen som blivit utelåst om natten har överlevt. En ondska passlurar i skuggorna om natten och fyller den stjärnfyllda himlen med rysande skrik.

The Maze Runner är i första hand en visuell upplevelse med snabba och stressiga scener inuti labyrinten som varvas med lugna scener där medföljande manus presenterar sig som mer solitt och genomarbetat än jag hade förväntat mig av den här sortens film.

Färgtonerna går mycket i grått och avmätt. The Maze Runner lyckas förmedla känslan av instängdhet och hopplöshet på ett smidigt sätt. Det är en spännande och underhållande film som absolut är en upplevelse att ta del av på den stora duken.

MAZE RUNNER

Förändringens tid kommer för byinvånarna. Särskilt när den allra sista skickats upp i hissen - en tjej. Jag rekommenderar att gå och se The Maze Runner, men tag i beaktning att arachnofober kan få det lite lätt jobbigt from time to time.

Premiär för The Maze Runner är 19 september - tonårsblockbustern som tagit världen med storm.

Ett, och endast ett fokuserat mål i sikte

När Lucy luras in i Singapores mörka och kriminella undervärld förändras hennes liv helt och hållet. När hennes kropp tar emot enorma mängder av ett okänt preparat förvandlas hon sig själv till en elitmördare med ingenting annat än hämnd på hjärnan. Allt är möjligt och mer därtill.

Lucy2

Lucy är modern i sitt utförande. Det är en snygg film som levererar inte bara först och främst en stark kvinnlig hjälte utan också ett tungt och modernt utseende som är väldigt lätt och uppskattat att se på.

Luc Besson är alltså tillbaka. Den här gången tillsammans med Scarlett Johansson. Lucy handlar om när Lucy fångas in den kriminella världen och blir transformerad till mulåsna. En mulåsna som inte lyder sin herre. När påsen går sönder förändras allting. De tio procenten av hjärnan som filmen berättar för oss att vi använder (vilket är en myt, läs mer här) blir snabbt tjugo procent, sen trettio. Och så vidare. Ju mer Lucy låser upp av sin kapacitet, desto mer kan hon göra.

Hon blir övermänsklig och kan se allt möjligt. ATt hämta information ur någon annan persons hjärna är enkelt som en plätt och ta över tv-, radio-, och telefonsändningar är barnlek.

Lucy är som en blandning av två: en modern maffiafilm där fotot är massivt, stilla och fyllt med djupa färger och tydliga kontraster. Den andra är rätt och slätt tv-serien CSI. Snygga effekter zoomar in på molekylär nivå och vi flyger fram i rasande takt genom hennes blodsystem och organ.

Berättelsen väljer att inte berätta tydligt vad det är som händer eller varför Lucy gör det hon gör. Hämndlystnaden må vara där, men något djupare nät för filmen att falla tillbaka på finns inte. Lucy blir en underhållningskarusell utan köpvärt motiv. Och delar ur filmen känns mer som en uppvisning av stor budget istället för tillbud kring berättelsen själv.

I koncept och utförande är Lucy riktigt snygg. Effekterna är väl gjorda och även om det inte känns tillräckligt verklighetsförankrat är Lucy en film som lätt väcker tankar till liv. Tankar om vad som kanske är möjligt längre fram i tiden.

Lucy1

Jag gillar Lucy. Filmen får mig att tänka på vad som känns omöjligt i dag men som nog går att föreställa sig tjugo år från nu. Filmen sprider vidare en redan motbevisad myt om hjärnan, men den är också överraskande edukativ kring mänsklighetens historia och utveckling.

Luc Bessons nya actionthriller har premiär 22 augusti.

Tillsammans kan de rädda evigheten

Ett gäng av totala motsatser strålar samman för ett gemensamt mål. Ronan vill ha sfären som Peter Quill (Star-lord) stulit till sig. Skottpengar sätts på hans huvud och när sfären tillslut stjäls tillbaka till Ronan och det nyformade gänget bryter sig ut ur ett fängelse måste de kämpa tillsammans för att rädda sig själva, och universum.

GuardiansOfTheGalaxy1

Återigen står vi inför en Marvel-film av stora proportioner. Det är obestridligt att deras produktioner lyckas med att fånga publikens hjärta. Och plånbok. The Guardians of the Galaxy (The Guardians) är lika stor, fast ändå så mycket större än alla tidigare filmer.

Och det inte bara för att vi nu tar steget ut i rymden. Nej, The Guardians känns på en gång som ett engagerat projekt där fem udda och motsatta typer ska slås samman för att inte bara rädda jorden, utan hela universum.

Du som är införstådd och såld på serieversionen av The Guardians, och alla andra karaktärer i universat för övrigt, kommer att bli nöjd. För filmens foto drar sig mer åt serierutornas ton än vad tidigare.

Känner du igen historien? Ja, det förvånar mig inte. för det är tyvärr precis samma berättelse som alla andra Marvel-filmer. Men hav förtröstan. Trots att alla som sitter bredvid dig i biosalongen vet precis hur lyckligt slutet kommer att bli så är det en hejdundrans snygg resa dit.

The Guardians är mer lättsam än tidigare och den självironiska humorn duggar tätare än någonsin tidigare. Star-lord som tar den naturliga ledarrollen i gruppen är den klassiska hjälten; nämligen den som inte kan ta rollen om inte någonting traumatiskt hänt med dennes föräldrar i tidiga år. Visserligen har alla Beskyddarna tunga ryggsäckar, men det gör sig mest tydligt genom Star-lord och hans blandband med åttiotalsmusik.

Soundtracket till The Guardians är glad och lättsam. Sköna dängor från musikvärldens hitskapande årtionde. Filmens score är av kvalitet, inte för att det sticker ut på något märkvärdigt vis, utan för att det rätt och slätt är där och ger det nödvändiga djupet till galaxens vida sträckor och smutsiga planeter.

The Guardians är en snygg film. Den är större än någonsin och av superb kvalitet. Varje bildruta är fylld av utmärkta specialeffekter med en stor rymd. Det går att förstå vilket arbete som har gått in i att skapa The Guardians universum när du sitter kvar under eftertexterna för att vänta på den extra scenen som brukar komma därefter. Då kommer du att se den överväldigande stora avdelningen av animatörer.

Nu kommer det i och för sig ingen post credit-scen, men det är värt att stanna kvar bara för att se den ovan nämnda avdelningen av eftertexten.

Filmen kommer med en snygg konceptidé som drar minnen till smutsiga 90-talsfilmer och framförallt kultklassikern Firefly. en trevlig och välkomnande anspelning på att all teknik inte behöver vara klinisk ren och Apple-esque.

GuardiansOfTheGalaxy2

Jag gillar The Guardians, det gör jag verkligen. Ja, det är precis samma film som vi sett komma från produktionsbolaget och deras Avengers-universa. Men det fungerar. Det är så snyggt. Och trots förutsägbarheten lyckas ändå regissör James Gunn att hålla intresset vid liv i två hela timmar och få mig och resten av publiken brista ut i skratt vid fler än ett tillfälle. 

Filmen må vara det senaste i leden av framgångsrika kassakor, och det gör mig inte ett dyft, för jag kommer att kolla på The Guardians mer än en gång till.

The Guardians of the Galaxy går upp på biografer världen runt 1 augusti!

Apornas planet: uppgörelsen

I ett postapokalyptiskt San Fransisco lever Ceasar tillsammans med en allt större, och också växande, grupp apor. Det var flera år sedan sist de såg en människa. Alla har försvunnit genom Simianinfluensan. Den stora skaran apor står med civilisationen vagga i sina händer. Apor ska inte döda varandra och en gemenskap byggd på tillit är av ytterst vikt. När Malcolm och en grupp andra människor stöter på dem i sin jakt på att få igång det lokala vattenkraftverket ställt två samhällen mot varandra där den ena bara ser den själv som rättmätig arvtagare till jorden.

DAWN OF THE PLANET OF THE APES

I den djupa Muirskogen lever de. Ceasar med sin partner och med sina söner. Tillsammans med dem bor hundratals andra apor i symbios. De jagar tillsammans, de tar hand om de unga. De utbildar och lär barnen att skriva och läsa simpel på en simpel nivå.

The Dawn of the Planet of the Apes utspelar sig tio år efter att Ceasar lärt sig att prata och agera på egen hand. Människan verkar till synes vara borta. De är lyckliga och de vet vad de vill göra med sina liv. Himlen må vara grå mest hela tiden och regnfallen så regelbundna att skogen aldrig riktigt hinner torka, men en grupp människor har överlevt. De är immuna och ovetande.

Fortsättningen på filmen som tog biopubliken tillbaka till före kultfilmen är långtifrån dålig. The Dawn of the Planet of the Apes imponera. Engagemanget, kärleken, och tiden som lagts ner på att göra den här filmen så snygg som den är går inte att ta miste på. Inte någonstans har det sparats. Den person som någon gång, mot bättre vetande, under de två timmar och tio minuter som The Dawn of the Planet of the Apes rullar frågar sig själv om de ändå inte använt levande djur vill jag träffa. De är simpelt sagt makalösa.

Bakom den vackra fasaden händer det faktiskt saker också. De två samhällena ställs mot varandra. Och även om de med all sannolikhet kan bo bredvid varandra ska det alltid vara någon som förstör och skapar friktion. The Dawn of the Planet of the Apes är inget undantag.

De sammandrabbningar som blir är fartfyllda, eftertänksamt koreograferade, och framförallt väldigt underhållande att kolla på. Berättelsen tar oss från den ena striden till den andra med en förhöjd intensitet rakt igenom. Det ökade tempot fungerar bra för att bryta mot de annars taffat skrivna replikerna de mänskliga rollerna fått framför sig. Att aporna pratar sällan, och när de gör det använder ett stötigt och kortfattat tal fungerar superbt. Inte alls lika kul blir det när personregi bara är ett fint ord som aldrig använts i arbetet med människorna. Även där känns det stötigt och dagisbarn-aktigt.

The Dawn of the Planet of the Apes behöver inte alls ses med 3D. Filmen är ännu en film i ledet som kommer att håva in extra miljoner till höger och vänster bara för att skapa ett ganska platt djup i bilden.

Filmen svingar sig fram mellan höga träd och högljudda explosioner. Soundtrack och score till The Dawn of the Planet of the Apes är tyvärr inte mycket att prata om. Inte för att det är dåligt, utan för att de inte gör sig hörda. Ett bra foto med växling mellan kallt blågrått och en hoppets gyllene sepiatoner dukar fram en gedigen ljuddesign som skulle må bättre av en mer erfaren mixare, för ljudbilden är från gång till gång skev.

DawnOfThePlanetOfTheApes2

The Dawn of the Planet of the Apes är en bra film. En perfekt sommar-blockbuster som lever upp till sina förväntningar. Jag vet med mig hos mig själv att jag inte skulle må dåligt att sätta mig ner en gång till och bara njuta av det datorgenererade mästerverket, satt i ett övervuxet och söndertrasat San Fransisco.

The Dawn of the Planet of the Apes har premiär 18 juli över hela landet. Sätt dig i en mjuk biostol och följ med när sista chansen att skapa fred ställs fram på bordet.

Explosioner..och fler explosioner

När en nystart för en andra trilogi äntligen drar igång är det större än någonsin. Optimus Prime och de andra Autobots gömmer sig för människan. De är jagade. Efter den stora attacken mot Chicago har det mänskliga samhället vänt dem ryggen och behandlas nu som fiender. När ett nytt hot står för dörren är det upp till några få att än en gång rädda världen. Och de behöver hjälp från de enorma maskinerna.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Ett postapokalyptiskt samhälle har skapats efter den förödande attacken mot Chicago. Attityden mot de enorma maskinerna har slagit bakut. De är i dag fiender, dödliga varelser som inte vill någonting annat än att döda och lemlästa människor.

Cade Jaeger försöker att hålla huvudet ovanför ytan ekonomiskt genom sina uppfinningar och reparationer. Hans dotter har dejtförbud. Först måste skolan klaras av. En dag när Cade släpar hem en gammal lastbil förändras deras liv fullkomligt. Den rostiga metallhögen är ingen annan än Optimus Prime själv.

Pappan och dottern har tidigare överlevt genom och tack vare varandra. Det står snabbt klart att federala agenter nu vill se dem döda. Ett nytt hot, starkare än någonsin, har återvänt till jorden. De har inte varit här sedan de sist utplånade dinosaurierna. De vill fånga Optimus, men varför?

Skumma regeringsaffärer avlöser varandra bakom stängde mötesdörrar. Cade dotter Tessa har skaffat pojkvän utan lov. Transformers utvecklar sig till ingenting annat än ren underhållning. Kärleken mellan de unga skapar en klassisk komedi när Cade försöker att skrämma rallyföraren Shane.

Vidare är Transformers en nästan tre timmar lång film om explosioner och deformerad metall och fallna byggnaden. För filmen har knappt någon handling. Vad det är de vill göra är lite luddigt. Rädda världen är ett självklart mål, men vägen dit. Den är fylld av explosioner, på explosion, på explosioner.

En detalj med Transformers är tydlig, och det är att Autobots och Galvatron är mer mänskliga. Ansiktsdetaljer är mer utsnitslade och "kläder" beter mer klädlikt. Jag gillar det, men det känns inte helt rätt. Visst, det är en ny trilogi som vi jobbar med. Men förändring är läskigt, även om Michael Bay spränger upp den tiotals, om inte hundratals gånger om.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Transformers är en mansdominerad film. De ytterst få kvinnliga karaktärer kan inte klara av någonting själv. Antingen lyssnar de på sin chef eller så ropar hon efter pappa/pojkvän. Synd, absolut. Men vad kunde vi ha väntat oss från herr Michael Bay?

Premiär 10 juli. Se den inte för filmhistorien som skapas under dessa 2 timmar och 45 minuter. Se den för tusentals explosioner och testosteronfyllda actionsekvenser!

Gojira är tillbaka - snyggare än någonsin

Misstag, över ett halvt sekel gamla, kommer tillbaka för att hemsöka människorna. Tillsammans med misstaget återvänder alfarovdjuret Godzilla. Med målet att återställa en naturliga balansen i världen måste en del byggnader som råkar stå i vägen jämnas med marken.

_KF14095.DNG

Den klassiska berättelsen börjar med att på ett överraskande genomtänkt sätt binda samman den fiktiva berättelsen med faktiska verkligheter från en svunnen modern tid. När Joe Brody, ansvarig för kärnkraftverket som en morgon oväntat går sönder och ödelägger en hel japansk stad inom ett föbjudet karantänområde, sedan kastas ut ur samhället som en galning och konspirationsteoretiker vet om den sanning alla andra blundar för väntar katastrofen som är Godzilla runt hörnet.

Passningen mot kärnkraftverk och den risk de medför känns allt annat än tillfällig. Godzilla plockar upp toner av samhällskritik som den uppmärksamma ser, lägger märke till och bär med sig. Dock är det inte det Godzilla är, nej snarare tvärtom. Actionrullen är fortfarande en underbart stor och episk berättelse om rovdjur i förhistoriska mått som inte vill annat än döda varandra.

Godzilla är vansinnigt snygg. En berättelse motiverad av klassisk Hollywood-romantik i alla hörn och skrymslen levereras i ett mer än felfritt och högkvalitativt paket där, för att citera John Hammondno expenses has been spared.

Miljöerna i Godzilla övertygar och att bara femton år har gått sedan den tragiska bortgången av Joes fru har omgivningen i den nu övergivna staden försvunnit in i naturens oförlåtliga grepp. Filmen omger sig av en scenografi som fungerar där den behövs. Och med det menar jag att vi allt som oftast inte bryr oss om vad som finns i ett rum - det viktiga är de stora striderna i öppna miljöer.

Och även här lyckas Godzilla med en fullträff. Effekterna och animeringen lämnar noll, absolut noll, utrymme till förbättring och berättelsen tar sig fram med stormsteg där strider med tillhörande massiv allmän förstörelse hör till kommer med lagom jämna mellanrum.

Att följa med i äventyret som är Godzilla hamnar om att vara den lilla flugan på väggen. Stora delar av berättelsen kommer med handhållen kamera. Det är tydligt att regissör Gareth Edwards vill fånga den dokumentära känslan föregående titlar snappat upp.

Finns det något som drar ner upplevelsen till sommarens största blockbuster? Ja. Tyvärr är valet av musik fel. Istället för att gå åt ett modernt håll med inspiration från, säg Steve Jablonsky och Hans Zimmer, har produktionen istället valt att gå med Alexander Desplat (Philomena, Monuments Men, Argo). För mycket strängar och "gammalmodig" orkester till en berättelse som tagit en klassisk monsterberättelse och skapat en modern variant.

Se Godzilla på bio. Det här är en 123 minuter lång bioupplevelse värd att lägga ner tid och pengar på. Premiär 14 maj.

2 Kommentarer

I en dystopisk framtid måste varje sextonåring en dag välja vilken samhällsgrupp de vill tillhöra. Ett test hjälper dem att veta var de allra bäst hör hemma. För Beatrice Prior står valet att stanna hos sin familj eller försöka följa den hon är. Testet misslyckades henne. Hon är en divergent. Under extreme former måste hon nu upptäcka vilka som är hennes verkliga vänner och överleva konflikter med döden som sista mål.

DIVERGENT

Det går inte att skapa ett mer tydligt klassamhälle än det som visas upp i Divergent. Alla föds in i en falang och växer upp med denna. Sexton år gammal måste et val tas. De flesta väljer sina föräldrars falang, några få går sin egen väg och väljer en annan. Ett antal unika klarar testet inte av. Det går inte att sätta dem i något fack, de är Divergent.

Som en fluga på väggen följer vi med Beatrice (Tris) när hon kämpar med sig själv och nya vänner såväl som fiender. Ett hårt träningsprogram för att bli accepterad in hos De Okuvliga. Divergent dyker in i en berättelse med känsla och förväntan.

En berättelse som en liten bit in stannar upp och tar ett sidospår. Ett spår som ska komma att bli hela filmen. Flera gånger, jag tog mig inte energi till att räkna dem, frågade jag mig själv när vi skulle komma tillbaka till filmen och föra berättelsen vidare. Det kom inte förrän en halvtimme innan eftertexterna.

Det är Divergents största svaghet. Jag kan inte förstå varför jag ska behöva kolla på ett gediget och utdraget träningsprogram där Tris lär känna nya kompisar. Jag vill veta vad det innebär att vara divergent och hur Tris kan använda det till sin fördel. Jag får vänta och vänta.

Även i sitt monumentala sidospår rår inte Divergent på att skapa en jämn historia. Scenerna känns väldigt uppspaltade och enkla. Tänk tv-spel. Det är det stressiga klippet som förstör den flytande rörelsen. Det är stressigt, även för att vara handhållen kamera, och det finns inget lugn att luta sig mot.

Det skriker tonårsfilm om Divergent. Berättelsen har jämförts med The Hunger Games, även om jag skulle vilja blanda in små, men avgörande "godbitar" från Twilight. Musiken är bra, ny och passar överraskande bra in i dess plats under historiens gång. Trycket är där och håren på mina armar reser sig upp ofrivilligt.

För att hoppa så mycket i sin progression är Divergent ändå dräglig. Det är tråkigt emellanåt och berättelsen tappar fart som följd av sin brist på dynamiskt flytande dramaturgi. Någonting håller mig kvar och jag är underhållen i mer än två timmar.

DIVERGENT

Divergent är värd att gå och se. Det finns mycket att önska kring filmen. Som ett starkare manus och mer erfaret personregi. Tre filmer till är bekräftade för boktrilogin. Så det är väl bara att hålla tummarna för att det bara går att öka härifrån.

30 april har Divergent premiär i Sverige. Ett sci fi-äventyr på jakt för att upptäcka sig själv och också inse värdet av att ensam klarar ingen någonting, och kärlek övervinner allt.