Romantik

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Välvillig uppförsbacke

Personer i Oren Littles omgivning behöver inte leta länge för att hitta någonting att illa om hos honom. Det är precis så den prisbelönade fastighetsmäklaren vill ha det. Ett sista hus är allt han vill sälja - sedan är det dags för pension i en tyst liten stuga i Vermont. Från ingenstans dyker hans son, som han inte träffat på tio år, upp och lämnar över Orens barnbarn. Hela världen vänds upp och ner när Oren nu måste ta hand om en övergiven nioåring.

ASIG_02869.NEF

Till en början är Säg aldrig aldrig (originaltitel: And So It Goes) en märklig film. Vad som på pappret ska vara en komedi har en väldigt tung slöja av gravallvarlig drama över sig. Skämten är slentrianmässigt utspridda i ett i övrigt helt okej manus.

Dramat som vill sälja sig själv som en komedi utspelas för det mesta antingen i Orens vackra Mercedes cabriolet eller i Little Shangri'la; fyrfamiljshuset Oren bor i. Det är där lounge-sångerskan Leah som Orens barnbarn snabbt fäster sig vid. Ovanför dem bor de två barnfamiljerna som mest väsnas och bjuder in till tämligen onödiga och endast utfyllande biberättelser.

Längre in i berättelsen när Oren värmer upp och släpper sina höga murar och sin Gammal grinig gubbe-anlete värmer Säg aldrig aldrig upp och förvandlar sig själv till en trevlig filmupplevelse. Dialogerna blir mer rappa och humoristiska. Fotot mer öppet och inbjudande.

Säg aldrig aldrig är en film med personen i fokus. Personlig utveckling och en förändring av inställning till livet är ledordet i en komedi med en subtil röd tråd kring sorgearbete. Som det framgår av ovanstående text är inte Säg aldrig aldrig utan problem.

ASIG_02222.NEF

Kvaliteten av skådespel varierar. Något som kan förklaras av att se okända skådespelare ställas bredvid tunga och erfarna namn som Michael Douglas och Diane Keaton. Och problemet kring könsroller filmen lider av orkar jag inte ens gå in på. De är där och kommer inte försvinna fram till premiären.

Säg aldrig aldrig jobbar sig uppåt mot en bättre filmupplevelse med varje akt och slutar på en bra not. En komedi för en medelålderspublik. Premiär 3 oktober.

1 Kommentar

Pain demands to be felt

Hazel Grace Lanncaster är sjuk. Hon har cancer och den går inte att bota. Augustus Waters har varit sjuk. Han är inte det längre, men det kostade honom ett ben. De två möts bokstavligt talat i Jesus hjärta. De vet att deras tid är vad den är, och att Hazel är granaten som kan explodera när som helst. Ändå går det inte att stoppa dem och deras episka kärlek.

A Fault In Our Stars

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här filmen. Det är den första filmen sedan The Broken Circle Breakdown som jag inte är säker på om mina kinder varit fuktade av tårar längre tid än de varit torra.

Förr eller senare exploderar jag är baserad på boken med samma namn, skriven av John Green. Publicerad 2012 blev den minst sagt en hit. Speciellt med tanke på att filmen redan är här och redo att visas upp för hela världen.

Ändå sedan jag första gången för ungefär ett halvår sedan snubblade över trailern till Förr eller senare exploderar jag har jag längtat. När jag sedan fick möjligheten att hinna läsa boken innan jag fick se filmen har jag bara längtat ännu mer. Som jag sett fram emot den här berättelsen. Så pass mycket att jag innan filmen började rulla satt nervöst i biografen och var rädd för att den inte skulle möta mina hajpade förväntningar.

Och vet du vad, Förr eller senare exploderar jag mötte mina förväntningar, och mer därtill. Jag kan i skrivande stund inte bestämma mig, men jag tror nog att ha läst boken innan filmversionen faktiskt hjälper filmen. Det gör ingenting att veta vad det är som kommer att hända. Det gör ingenting att vänta på de glada och de sorgsna stunderna. Det gör ingenting att få följa med i en berättelse du vet kommer få dig att gråta. Och gråta igen, och igen. Och igen.

Någonting som fick mig att dra på smilbanden är hur nära och troget berättelsen följer boken. Visst, det är saker som saknas och har lämnats ute ur filmen. Det är också detaljer och scener som ändrats gentemot sin motsvarighet i boken. Och vet du vad? Det gör ingenting.

Förr eller senare exploderar jag är en film som borde komma med en varningsetikett. Varningen vore beröra det faktum att inte ett öga kommer att vara torrt och att fylla på med vätska innan visningen vore att rekommendera.

FörrEllerSenare1

Pain demands to be felt, säger Hazel och Gus favoritbok. Och det är så sant som det bara går att beskriva. Förr eller senare exploderar jag är smärtsam att se. Den är en energikrävande film att se.

Men det är värt det. För porträtteringen av Hazel är precis så som jag såg henne i filmen. Agustus likaså. Självklart finns det små saker som kunde blivit bättre. Visst fanns det tillfällen där skådespelarna inte riktigt lyckade fånga en replik till hundra procent. Det gör ingenting, för du kommer ändå knappt att se något på grund av tårar i ögonen och du kommer ha svårt att höra något genom horden av snyftningar.

Nej, jag är absolut inte alls partisk till den här filmen. Just den här typen av filmer går hem hos mig lika lätt majonäs till pommes! Jag har fallit pladask för Förr eller senare exploderar jag. Nu är det din tur. Premiär 22 juni.

2 Kommentarer

I en dystopisk framtid måste varje sextonåring en dag välja vilken samhällsgrupp de vill tillhöra. Ett test hjälper dem att veta var de allra bäst hör hemma. För Beatrice Prior står valet att stanna hos sin familj eller försöka följa den hon är. Testet misslyckades henne. Hon är en divergent. Under extreme former måste hon nu upptäcka vilka som är hennes verkliga vänner och överleva konflikter med döden som sista mål.

DIVERGENT

Det går inte att skapa ett mer tydligt klassamhälle än det som visas upp i Divergent. Alla föds in i en falang och växer upp med denna. Sexton år gammal måste et val tas. De flesta väljer sina föräldrars falang, några få går sin egen väg och väljer en annan. Ett antal unika klarar testet inte av. Det går inte att sätta dem i något fack, de är Divergent.

Som en fluga på väggen följer vi med Beatrice (Tris) när hon kämpar med sig själv och nya vänner såväl som fiender. Ett hårt träningsprogram för att bli accepterad in hos De Okuvliga. Divergent dyker in i en berättelse med känsla och förväntan.

En berättelse som en liten bit in stannar upp och tar ett sidospår. Ett spår som ska komma att bli hela filmen. Flera gånger, jag tog mig inte energi till att räkna dem, frågade jag mig själv när vi skulle komma tillbaka till filmen och föra berättelsen vidare. Det kom inte förrän en halvtimme innan eftertexterna.

Det är Divergents största svaghet. Jag kan inte förstå varför jag ska behöva kolla på ett gediget och utdraget träningsprogram där Tris lär känna nya kompisar. Jag vill veta vad det innebär att vara divergent och hur Tris kan använda det till sin fördel. Jag får vänta och vänta.

Även i sitt monumentala sidospår rår inte Divergent på att skapa en jämn historia. Scenerna känns väldigt uppspaltade och enkla. Tänk tv-spel. Det är det stressiga klippet som förstör den flytande rörelsen. Det är stressigt, även för att vara handhållen kamera, och det finns inget lugn att luta sig mot.

Det skriker tonårsfilm om Divergent. Berättelsen har jämförts med The Hunger Games, även om jag skulle vilja blanda in små, men avgörande "godbitar" från Twilight. Musiken är bra, ny och passar överraskande bra in i dess plats under historiens gång. Trycket är där och håren på mina armar reser sig upp ofrivilligt.

För att hoppa så mycket i sin progression är Divergent ändå dräglig. Det är tråkigt emellanåt och berättelsen tappar fart som följd av sin brist på dynamiskt flytande dramaturgi. Någonting håller mig kvar och jag är underhållen i mer än två timmar.

DIVERGENT

Divergent är värd att gå och se. Det finns mycket att önska kring filmen. Som ett starkare manus och mer erfaret personregi. Tre filmer till är bekräftade för boktrilogin. Så det är väl bara att hålla tummarna för att det bara går att öka härifrån.

30 april har Divergent premiär i Sverige. Ett sci fi-äventyr på jakt för att upptäcka sig själv och också inse värdet av att ensam klarar ingen någonting, och kärlek övervinner allt.

Glädje på burk

Miljontals människor trängs i den enorma och myllrande staden Mumbai. Varje morgon lagar Ila lunch till sin make. En lunchlåda som hämtas upp varje morgon och levereras till jobbet. När hennes matlåda en dag hamnar hos fel person möter två personer varandra, ett brev i taget.

TheLunchbox2

Båda två saknar någonting i sina liv. Båda behöver någonting i sina liv. The Lunchbox tar dig med på en resa där det inte behövs mycket för att skapa lycka. Ibland är det bara några vänliga ord med en främling som behövs för att se det ljusa i ens eget liv.

Det lyckas The Lunchbox riktigt bra med att förmedla. Det ljusa fotot med ett os av damm över duken tar ett steg tillbaka för att låta ett manus ta plats på scen, och i hjärtat. När Ila och Saajan hittar varandra genom ödet är det omöjligt att inte längta efter nästa lunch.

De kommunicerar med varandra genom ingenting annat än korta brev och ljuvliga måltider. Jag vet inte vem det är som vill öppna de rostfria matlådorna först - jag eller Saajan. Det är svårt att koncentrera sig på hans tråkiga jobb och stängda personlighet.

För det är där i matsalen som Saajan får leva. Det är där han inte längre är en eremit som helst av allt vill vara ifred. Det är där han släpper in en ny vän i sitt liv. Det är där han får chansen att inse var lyckan i sitt liv är.

The Lunchbox är inget annat än en riktigt bra feelgood-film. Ritesh Batra lyckas regissera en romantiskt drama med lagom stora nypor av humor och komedi. Om det ändå fanns något att önska är det, vad jag bara kan anta, ett slarvigt och stressigt klippt slut.

TheLunchbox1

The Lunchbox faller mig precis i smaken och är en ny film från landet med störst filmproduktion i världen som jag gärna går och ser igen.

Premiär 25 april. The Lunchbox är en frisk vind som blåser in bredvid de kalla vårvindarna i Sverige.

1 Kommentar

I en nära framtid i Los Angeles stapplar Theodore fram långsamt i livet som brevskrivare. På jobbet skriver han prisbelönade brev åt främlingar. Själv känner han att texterna inte är lika, inte sedan hans fru försvann. Överrumplad av sitt nyinstallerade operativsystem faller Theodore pladask för Samantha där bakom skärmen. Den nya vänskapsrelationen utvecklas snart till något mer, något oortodox.

Her1

I en framtid som inte alls behöver vara långt från oss lär vi känna den skygga, tillbakadragna Theodore. Han har inte alltid varit såhär. För ungefär ett år sedan var han en glad, utåtgående och lycklig person. Då var han fortfarande tillsammans med sin fru.

Los Angeles är staden. Det är människor överallt och idén att prata högt med sig själv har blivit norm. Samhället pratar inte med varandra så länge de inte är vänner. Istället pratar samhället i Her med sina operativsystem som svarar dem i små hörsnäckor. Det nya operativsystemet OS 1 lanseras som det första med artificiell intelligens. En intelligens som Theodore blir vän med, charmas av och blir undansvept om fötterna tillsammans med.

Her imponerar med att hålla sig borta från flygande bilar och annat "vanligt" när det handlar om futuristiska filmer där tekniken tagit sig fram med stormsteg. Istället får vi se de här systemen, vi ser hur bra röstigenkänningssystem och andra hjälpsystem blivit. Något som skulle bäva gott för de individer med syn-/hörselnedsättning. Scenografin är sådär bra så att det tar från berättelsen själv när det ändå ger den dubbelt mycket tillbaka.

Filmen ger oss två personer, varav en vi inte får se. Samantha, röstgiven av Scarlett Johansson upptäcket sig själv genom Theodore och deras relation. Begären väcks till liv och Theodore, ensam och mottaglig känner gnistorna dem emellan. Gnistor som kommer att bli den ovanliga relationsformen. En form som ännu inte arbetat sig in i normen, men ändå finns och accepteras av många. Her inspireras mer än jag först tror av sjuttiotalet. Det är genomsyrat överallt genom scenografin, kostymerna och om inte allra tydligast gömt i det öppna - den fria kärleken.

Her2

Siri i iPhones och liknande tekniker i andra telefoner, Googleglass, och massa annat. Det finns ingenting som säger att Her inte kan bli verklighet. Cybersex existerar också i dag, att ha sex med sin personliga dator vore bara att ta det ett steg längre.

Jag gillar verkligen den här berättelsen. Den är tillräckligt nutida i sin futuristiska miljö för att jag ska köpa miljön. Jag hänförs av skådespeleriet och inte minst kostym- och scenografiarbetet. Jag känner igen delar ur mitt eget liv och jag får skratta tillsammans med Theodore lika många gånger som jag gråter tillsammans med honom.

Spike Jonze har skrivit manus såväl som regisserat Her som har premiär 14 februari. En ovanlig film som utan tvivel letar sig in i den ljusaste och mörkare hörn av livet.

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg

Austenland1

Det finns de som gillar Jane Austens verk och sedan finns det de som är något större fans. Jane Husell är snäppet förbi det andra steget. Hon är förmodligen förbi de flesta steg. När hon får en chans att åka till på en tematisk resa till det enda stället i världen där någon kan få uppleva Austens värld på riktigt finns det ingenting som stoppar Jane att åka över Atlanten till Austenland.

Austenland är en hysteriskt rolig romantisk komedi med årets spretigaste manus. Den meningen sammanfattar på det stora hela hur jag känner inför filmen. Jag tycker inte illa om berättelsen eller är besviken på den. Visst, jag hade högre förväntningar på den. Men som verkligheten ser ut går det inte alltid att ha rätt.

Keri Russell gör en gemytlig roll som den fanatiska beundraren som väljer fel resepaket och hamnar med tjänstefolket. Hennes lugna, blyga stil sätter sig i kontrast med Jennifer Coolidge..ska vi säga..bryska stil? Allt som allt lockar Austenland till många skratt. Berättelsen är full av hål och i många lägen blir komedin nästan smärtsamt obekväm, men det är vad filmen är. Det är smärtsam humor och förlöjligande av den engelska accenten och dittendatten.

Helt klart en värd film att se hemma en trött söndagseftermiddag. Underhållande, men långt ifrån fulländad.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/efmD3rYM_0Y[/youtube]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köpbiljetter här

DrinkingBuddies1

Kate och Luke jobbar tillsammans på det lilla bryggeriet i Chicago där de spenderar dagarna åt att flirta med varandra och kvällarna till att dricka öl med de andra kollegorna såväl som deras respektive partner. När de fyra åker ut till Kates pojkvän Chris landställe för en helg skakar det i grundpelarna hos dem alla. När helgen är slut har allt blivit så många gånger om mer komplicerat.

Drinking Buddies är en avslappnad romantisk komedi fotad med en avslappnad handhållen kamera som fångar den vardag våra fyra roller lever i. Kate och Chris har ett förhållande trots sina stora skillnader till skillnad från Luke och Jill som lika gärna skulle kunna vara specialbeställda för varandra. Typ.

Ölen flödar och är med i så gott som varje litet hörn av berättelsen kring de två bästa vännerna vars relation just blev så mycket mer komplicerad. Joe Swanberg är tillbaka efter filmen Uncle Kent och regisserar nu den här romantiska komedin vars dialoger sitter som ett smäck och får dig att skratta, möjligtvis gråta och garanterat bli arg.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/vzgA8PSvACs[/youtube]

 

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

TheLifeguard1

När den 30-åriga, fast egentligen 29 år och 10 månader unga reportern Leigh bryter ihop efter en extremt jobbig artikel flyttar hon hem till sina föräldrar och tar upp det jobb hon hade i gymnasiet: livräddare i ett bostadsområdes pool. Kvar i den lilla staden bor hennes två bästa vänner med vilka hon tar upp vänskapen med. Vid poolen bor Little Jason och tillsammans med denna 16-år gamla manskroppen inleder hon en förbjuden romans.

The Lifeguard är en vaksam berättelse om att komma tillbaka till rötterna och hinna komma ikapp sig själv. Leigh flyttar tillbaka till sina föräldrar för att göra det alla vill göra under någon punkt i sina liv, nämligen att ta en paus och bara flyta med strömmen. När Leigh lär känna den unga Little Jason faller de pladask för varandra. Kärlek är blind brukar man säga, men inte inför lagen. Därför måste de hålla sin romans under bordet...vilket inte alltid är det enklaste.

Kristen Bell gör rollen som den vilsna Leigh övertygande och jag håller händerna framför ögonen när hon är dum nog att i lagmening agera pedofil med den sextonåriga Little Jason. Samtidigt kikar jag mellan fingrarna för allt jag vill är att få reda på om de kommer att klara sig; om hon kommer att hitta sig själv igen eller om Little Jason någonsin kommer att komma iväg till Vermont.

Det är en historia om att våga släppa allt för händerna och tillåta sig själv att låta livet hinna ikapp. The Lifeguard berättar med sin handhållna kamera i den pittoreskt vackra småstaden att det är okej att säga "fuck this, I'm outta here, I wanna be an atronaut!".

The Lifeguard är en feelgood-film med ett välskrivet manus som får samvetet att vrida sig i biostolen och är utan tvekan ett måste att se för dig som gillar drama.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/si-fz9XVo7Y[/youtube]