Mysterium

Överraskande bra och sevärd

Thomas vaknar inuti en enorm labyrint. Han är inte ensam fångad av de höga betongväggarna. Nej, han har blivit inkastad i ett litet samhälle av pojkar och män, som precis som Thomas inte vet varför de är där, och vem det är som skickat dit dem. Deras enda chans till flykt och överlevnad är att samarbeta i den dödliga labyrinten.

TheMazeRunner1

När jag satte mig ner i biostolen för att se actionthrillern regisserad av Wes Ball var jag lika delar skeptisk som spänd. Skepsisen kom från känslan av att The Maze Runner bara skulle bli en ny The Hunger Games-/Twilight-serie vars enda mål är och var att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Och visst, The Maze Runner drar in mycket pengar, och den första sekvensen i filmen osar The Hunger Games, men den tar sig vidare och ställer sig på egna ben.

Vi får sakta men säkert lära känna Thomas när han försöker att anpassa sig till det semi-primala samhället de andra byinvånarna skapat i mitten av den enorma labyrinten. Det står snabbt klart att det är farligt utanför porten - ingen som blivit utelåst om natten har överlevt. En ondska passlurar i skuggorna om natten och fyller den stjärnfyllda himlen med rysande skrik.

The Maze Runner är i första hand en visuell upplevelse med snabba och stressiga scener inuti labyrinten som varvas med lugna scener där medföljande manus presenterar sig som mer solitt och genomarbetat än jag hade förväntat mig av den här sortens film.

Färgtonerna går mycket i grått och avmätt. The Maze Runner lyckas förmedla känslan av instängdhet och hopplöshet på ett smidigt sätt. Det är en spännande och underhållande film som absolut är en upplevelse att ta del av på den stora duken.

MAZE RUNNER

Förändringens tid kommer för byinvånarna. Särskilt när den allra sista skickats upp i hissen - en tjej. Jag rekommenderar att gå och se The Maze Runner, men tag i beaktning att arachnofober kan få det lite lätt jobbigt from time to time.

Premiär för The Maze Runner är 19 september - tonårsblockbustern som tagit världen med storm.

Högintensiv faktualitet

Parkland1

Peter Landesman skrev manus till det här thrillerdramat. Det är också hans regidebut i en långfilm. Ett väl utfört arbete, säger jag till dig Landesman. Väl utfört. Parkland utspelar sig kring de fyra dagarna kring mordet på John F. Kennedy.

Via ett flertal trådar sugs du och jag i publiken in i en modern berättelse de allra flesta känner till men aldrig har fått uppleva. I Parkland får du chansen att uppleva paniken hos det amerikanska folket när deras president skoningslöst blir skjuten till döds. Du får chansen att likt en fluga på väggen bygga upp ett konstigt hat mot Lee H Oswalds "underliga" mor, utmärkt porträtterad av Jacki Weaver.

Det handhållna arbetet i Parkland befäster den okontrollerbara känslan av hjälplöshet världens mest viktiga person i hast rullar in i operationsrummet på det lilla sjukhuset i Dallas och ingen annan än den unga oerfarna läkaren Charles 'Jim' Carrico finns tillgänglig. Att få se hur Zac Efron i en roll där han inte behöver ta av sig tröjan för att få folk att lyssna utan istället få visa upp sin dugliga talang är en välkommen vindskiftning.

Parkland känns dokumentär och äkta. De olika människoödena och deras liv får tar plats i berättelsen om en person. Kennedy-paret hålls undan i berättelsen så gott det går och de allra flesta bilder på John och Jackie kommer från väl genomtänkt placerade arkivbilder och -klipp på tv och radio.

Parkland2

Kombinerat med snygg scendekor och kostym får vi följa med i ett enormt högintensivt thrillerdrama i gult och cyan. Ett avmätt foto tar oss tillbaka till en av USAs mörkaste dagar i modern tid.

Parkland, som nu finns tillgänglig på DVD och Blu Ray, för oss med i jakten på sanning och rättvisa - utan att glorifiera USA otroligt mycket. Och faktiskt smita in en gnutta samhällskritik emellanåt också.

1 Kommentar

När trycket stiger i kabinen

Bill Marks har en historia inom flygvapnet. I dag är han fortfarande i luften, men inte som förut. Med en tuff bakgrund i livet fyllt med alkohol och söndertrasade familjerelationer ser han på jobbet som flygplanspolis mer som ett skrivbordsjobb. Det här flyget kommer inte att bli som andra turer. Snart efter att planet lämnat New York på sin resa på London blir Bill kontaktad om att överföra 150 miljoner dollar till ett hemligt bankkonto, annars kommer en passagerare att dö - var tjugonde minut.

Non-Stop

Liam Neeson och Julianne Moore tillsammans i en gastkramande thriller utspelad på tio tusen meters höjd med mordgalen utpressare - vad kan gå fel? Inte så värst mycket, ändå är inte Non-Stop en fullträff.

Låga vida vinklar följer med den alltmer paranoida Bill när minuterna tickar på och de "utlovade" morden väntar runt hörnet. Non-Stop lyckas att fånga paniken och den klaustrofobiska en flygplanskabin kan skapa. Även om man sitter i business. Fotot fortsätter att imponera utan att ta plats i berättelsen som inte kan arbeta med mer än vad som finns ombord. Färgsättningen är kontrastrik och med en industriell och anonym blå-grå ton.

Valet av färger känns väldigt medvetet och passagerarna, mer miss tänkte än nästa, sticker ut med personligheter lika bred som färgspektrat själv.

Non-Stop är tung och rapp med underliggande trådar som får det att klia under huden. Har man problem med flygplan och flygrädsla är Non-Stop närmare en skräckfilm än thriller när vapen viftas med och rykten om terrorister med bomber börjar vandra runt.

Det är tydligt hur regissör Jaume Collet-Serra vill ge en känga till den säkerhetshetsiga kulturen som uppkommit efter attacken mot World Trade Center och vidare. Fördomar kastas ut flera gånger mot läkaren med ursprung från Mellanöstern. Fördomar som möts på bra, smarta, och roliga sätt. Non-Stop kittlar likt en tyst komedi som lockar till att inte tröttna på berättelsen.

För det är det som tyvärr är filmens största svaghet. Det blir ganska snabbt samma sak, om och om igen. Tjugo minuter går. Sen går tjugo minuter till och som publik är det ganska, om inte väldigt, enkelt att förutspå vad som kommer hända längre fram i berättelsen.

 

Non-Stop är en film med otaliga porträttbilder som stänger in oss tillsammans med en skarp ljudbild och musik som för berättelsen framåt dansant, i 800 km/h.
Non-Stop

Oväntade plot twists finns ändå kvar att hitta och längta efter, så låt inte det hindra dig från att hålla andan och krama om biostolens armstöd lite extra hårt när jaktflygplan lägger sig bredvid det stora passagerarplanet.

Följ med i spänningen att hitta den rätta av 146 misstänkta passagerare i Non-Stop från och med 11 april.

Med sitt förflutna inom militären i kombination med en kärlek till siffror och analys sätter den unga Jack Ryan tänderna i att hjälpa sin regering att förhindra terroristattacker. Jack hittar en grupp misstänksamma kontonummer vars hemlighetsfulla ägare bor i Ryssland. Nu måste Jack själv ta reda på vad det är som är i görningen.

jack ryan

Jack Ryan: Shadow Recruit är den senaste installationen av Tom Clancy's moderna underrättelsetjänstsagent. Den här gången spelas Jack av Chris Pine. Sist vi såg honom hade han på sig guldtröjan och hade epitetet kapten. Nu har han blivit kommendör och jobbar för inofficiella arbetsgivare i jakt på terrorister.

När Jack upptäcker en rad hemliga konton från ett företag i Moskva skickas han dit för att ta reda på vad det är som händer och ordna saken, vad det än är.

Jack Ryan: Shadow Recruit är en action-rulle av dess renaste slag. Med en motivation för Jack som bottnar i attacken mot World Trade Center 2001 blir han en pjäs i ett globalt politiskt spel om överlevnad och hämnd. Filmen är snygg med ett foto brett och fylligt med en mäktigt mörk scenografi. Jack Ryan: Shadow Recruit är spänning utan komplexitet i en neomodernistisk miljö.

Keira Knightley spelar Jacks flickvän Cathy. Rollen som Cathy porträtteras olyckligt nog väldigt illa där hon visas upp som osäker, ovetande och dum. Med munnen lätt öppen ser hon frågande ut genom berättelsen som tar från USA över till Ryssland och tillbaka igen.

Victor Cheverin

Jag trodde att vi var klara med stereotypa actionfilmer där USA är den obestridda hjälten som bara gör det de gör för att rädda sig själva (ergo: världen) och där Ryssland är den stora ondskefulla makten som inte vill någonting annat än förstöra USA och sjukdomen de spridit över världen (kapitalism/konsumtionssamhälle). Jag trodde att vi var förbi den här formen av enkla filmer som saknar genom- eller eftertanke. Jack Ryan: Shadow Recruit underhåller för stunden som "dagen efter-film", inte mycket mer.

Jack Ryan: Shadow Recruit har premiär 17 januari över hela landet och kommer att ge dig ett äventyr med spänning och action i ett kallt, mörkt och farligt Moskva.

Ray Bresling jobbar med att bryta sig ut ur fängelser för att testa deras säkerhet. När han ska testa den nya rymningssäkra anstalten går allting fel. Ray är fängslad på riktigt på ett ställe där ingen kan ta sig ut ifrån. Med hjälp av sin nya vän gör de två allt i sin makt för att ändra på detta och återta sin rättmätiga frihet.

EscapePlan1

Välkomna stå legender tillbaka till rutan. Den ena har figurerat som guvernör ett tag och den andra har de senaste åren sett sig själv som förbrukningsbar. Två gånger om. Nu står de tillsammans i Escape Plan. Under 115 minuter skapar de en actionrulle med klassiska vibbar. Det är hårt, rått, höga nivåer av testosteron och de onda skulle inte kunna träffa en fastbunden laduvägg om så världens undergång stod på spel. Allt är i sin ordning alltså.

Sylvester Stallone spelar mannen som testar landets säkerhetsanstalter. Han har skrivit en bok om det. En bok som andra använt för att förbättra sina verksamheter. Något som Ray, Stallones karaktär, snart får lära känna.

Inne i fängelset ställer sig hopplösheten på alla axlar. Det är tydligt för publiken att läsa av hos fångarna att här, här är man inte värd någonting. Våld är vardagsmat och inga rutiner sker rutinmässigt. Ingenting är omöjligt, som en svensk profil skulle säga. Bara man vill något tillräckligt mycket (och har kunskapen att lyckas) går det att uppnå.

Scenografin, kostymerna och egentligen hela filmen ligger i en grå dal. Allting från scendekoren till kläderna och skådespelarnas hår går i gråtoner. Det förstärker känslan av hopplöshet och den instängda känslan av fängelse men gör fotot i Escape Plan ganska platt och tråkigt. Mikael Håfström har regisserat en actionfilm med två legender vars trailer är bättre än filmen själv. Ändock är Escape Plan underhållande och full av små one-liners som gör mig som publik glad och nöjd!

EscapePlan2

Arnold och Sylvester underhåller mig, det kan jag inte ta ifrån dem. Escape Plan är en actionrulle i den bemärkelse den eftersträvar att vara. Jag gillar också att Faran Tahir, som jag intervjuade i och med sin roll i filmen Elysium, hade en större och mer betydande roll den här gången.

6 december kommer Arnold och Sly att göra allt i sin makt att bryta sig ut ur den rymningssäkra anstalten. Trånga rum och testosteronfighter väntar runt hörnet i Escape Plan.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/CI4EjV_x_PQ[/youtube]

Julia har aldrig förlåtit sin pappa för vad som hände alla de där åren sedan när sonen Jens försvann. Utan att vilja ta på sig skulden har Gerlof bedrivit sin egna undersökning om vad som hände den där dimmiga dagen på Öland. Nils Kant, den ökända mördaren som spårlöst försvann skulle enligt legenden ha återvänt till ön just den sommaren. När Julia får reda på vad hennes pappa hållit på med alla dessa år bryter hon ut i vredesmod. I samma veva anländer en sandal i posten. Den sandalen Jens hade på sig dagen han försvann. En resa genom dimma och över hav tar vid som kommer att chockera alla inblandade.

Skumtimmen1 Titeln väver in berättelsen i ett dunkel den aldrig orkar ta sig ur. På ett underexponerat Öland är Lena Endre och resten av gänget och flänger omkring. Visst, vi tar en sväng förbi till Kuba också, även om den lilla semesterturen från kalla, blåsiga Öland skulle ha kunnat komma från arbetsmiljöverket.

Nej, okej. Skumtimmen är inte så illa som det verkar. Det är en tvättäkta svensk film med mysterium som ska lösas. Problemet är att berättelsen inte tar sig någonstans. Alldeles för lång tid hinner gå innan jag som publik får något grepp om vad det är filmen tillslut ska gå ut på. Det är ett hitta ett spöke och dess offer, om du inte orkar vänta en timme in i filmen.

Fotot. Ja, fotot är på storyboards riktigt snyggt. Jag ser hur Daniel Alfredson försökt att fånga mystiken som sveper över alvaret, över Atlanten hela vägen till Havanna i jakten på ortens ökända mördare. Men som jag nämnt känns hela filmen underexponerad. Färgskalan går i gråskala med vilken Skumtimmen blir kall och samtidigt väldigt otydlig. Det går inte att bestämma vilket tid på året det är. Vissa scener skulle det gissningsvis kunna vara sensommar, nästa skulle lika gärna kunna vara i sen oktober.

Skumtimmen2

För att knyta ihop säcken är Skumtimmen långsam, tråkig, grå. En klapp i ryggen ändå till en berättelse som inkluderar händelser i berättelsen jag inte såg komma!

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/kZo7tjT0mds[/youtube]

Skumtimmen har premiär på ett femtotal orter över hela landet 27 september. Det här är ett drama för dig som älskar den svenska deckarindustrin!

incendies_05

Nawals hamlighet, eller Incendies som originaltiteln lyder är franska för ‘brand’. Att den heter brand är så mycket mer än så. När eftertexterna börjar rulla förstår jag så mycket mer.

Det här är en vacker, sorglig och otroligt rörande berättelse om Nawal. Berättelsen börjar när hennes två barn får hennes testamente uppläst för dem av moderns chef och advokat. En resa börjar. En resa bakåt i tiden. Ett äventyr genom det förflutna. Vem var egentligen modern? Vad gjorde hon, hur hamnade hon där hon hamnade och vilka lösa trådar har hon lämnat bakom sig?

Det här är ett mästerverk utan dess like. Jag vet inte hur jag har missat denna. Det är en historia som visar hur film skall produceras, hur mycket arbete det krävs med ett manus för att skapa en historia som lever genom varje sekund av skärmens flackande ljus.

Jag sitter alltid, som ett spån, i eftertextens början likt ett kolli, omöjlig till rörelse efter en film av denna kvalitet. Jag förstår hur många timmar jag slösar bort framför slarvigt producerade filmer utan budskap eller eftertanke. Jag vet, tyvärr, att jag kommer kolla på så ofantligt många fler filmer av förödande kvalitet. Men det är också därför dessa filmer är så viktiga. För det är när man hittar dessa som man inser varför ens kärlek till film är så livsbejakande.

Skådespeleriet är, om inte perfekt, så ändå väldigt nära. Det är skådespelare jag aldrig sett på duken förut. (Troligtvis för att jag inte är insatt i fransk film). Ljussättningen, kamerans rörelser, de mjuka men ändå så råa bilderna rör vid mig. De tar sig in under huden, får mig att följa med likt ett löv i flodens hämningslösa forsar en kall eftermiddag i Oktober.

Historien är inte enkel. Det är ett måste att kolla aktivt. Det du tror kommer hända kommer att hända, men också kommer du vändas upp och ner i samma takt som historien ändrar riktning.

Tänka igenom vad som händer.

Följer du inte upp varje sekund av filmen med fem sekunders värde av tankar tappar du bort dig. Det är emellanåt ett arbete. Ett svårt arbete, slå inte ner dig själv om du tappar bort dig eller inte förstår allting. Det är endast mänskligt. Människor felar, människor gör misstag.

Du kommer förstå.

Resan i tid och rum du kommer uppleva under dessa 130 minuter är några av de mest välinvesterade jag till dags dato kan be dig att avvara. Jag hade inte hört talas om filmen, den kom som från ovan. Det är en känsla av lycka jag känner när jag tänker på att jag nu sett detta underbara tillskott till filmvärldens guldkorn.

Tillsammans med bland andra Tom Hanks, Halley Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant får vi följa sex olika berättelser från en vidd av olika tidsepoker. På ett mycket skickligt sätt vävs dessa vitt skilda men ändå så lika berättelserna som spänner ut sig över flera århundraden samman av regissörduon Andy och Lana Wachowski (The Matrix) tillsammans med Tom Tykwer (Spring Lola).

Cloud Atlas är inte bara en film. Det är en skapelse som tar med dig som åskådare på en resa du aldrig tidigare fått möjlighet att avnjuta. En maximerad upplevelse där alla skådespelare visar upp den diversitet de besitter genom att bemästra ett flertal rollar var. Det är ett vansinnigt arbete med smink och specieleffekter som möjliggör för skådespelarna att korsa kön såväl som etnicitet med sina roller.

Följ med några av Hollywoods stora namn från en storsint seglats i Söderhavet till San Fransisco på 1970-talet. Bara för att hoppa vidare in i framtiden och mer precist till Neo Seoul där kloner används friskt som slavar för billig arbetskraft vidare till världen efter den stora katastrofen.

Fotot är välplanerat och passar sig perfekt till tempot i handlingarna. Handlingens fortskridande håller sig på avstånd och eggar dig som åskådare att leka med de lösa trådarna själv. ”Vad är det som händer?”, ”Men vänta nu, det där nästan samma sak som...” är frågor som utan problem växer fram. Detta samtidigt som den personliga leken att lista ut vem som är vem i varje berättelse håller tankeverksamheten igång och din uppmärksamhet på alerten.

Cloud Atlas är inte som någonting du tidigare lagt ögonen på. Det är en fräsch idé och den håller, vilket håll du än granskar den från.

Filmen tar sin tid att ta sig igenom med sina 172 minuter men alla dessa minuter behövs för att väva samman det du ack så gärna vill veta. Cloud Atlas har premiär den 22 februari för dig att beundra och uppleva.

David Martel är neurokirurg, en dag på väg hem från sitt jobb kraschar han med bilen. Mirakulöst överlever han det hela, men till ett pris. När sjukhuspersonalen gör allt de kan för att rädda hans liv upptäcker de att David har cancer, elakartad sådan.

Det enda som kan ge honom en chans till överlevnad är en benmärgstransplantation. Benmärgen måste komma från någon av Davids föräldrar. Problematik uppstår när de vägrar ge David vad han behöver för att stå pall mot den långt framskridna sjukdomen.

I sin jakt på svar till varför hans föräldrar förvägrar honom den här möjligheten söker han sig djupare och djupare i sitt egna förflutna. För varje genombrott och uppdagad sanning blir hans upptäckter allt mer grymma och vridna.

En grupp barn med en okänd sjukdom förs till ett sanatorium ute på landsbygden. Det spanska inbördeskriget är i sina startgropar. Barnen anses vara en fara, inte bara för sig själva utan också för samhället. De har fötts utan möjligheten att känna fysisk smärta. Isolerade var för sig i vadderade celler hålls barnen inspärrade utan ett sista datum.

Inrättningens överläkare tar tids nog hjälp av en krigsflykting från Tyskland. De upprättar ett rehabiliteringsprogram för barnen i hopp om att lära dem vad smärta är, och hur man undviker det. Det är inte alla som svarar på rehabiliteringen och det ger livslånga konsekvenser för den unga pojken.

Regissören Juan Carlos Medina har tidigare producerat kortfilmer men thrillern Painless är hans debut som långfilm.

Painless är en film du inte riktigt vet var du har den. Handlingen är tät och greppbar och ändå fumlar du som publik i ett rysligt mörker. Det skär i hjärtat och kalla kårar kittlar mig i nacken när glasbitar dras ut ur djupa skärsår; när det frasande ljudet av hud i brand når mina öron; rysningar tvingar bort min blick från filmen när naglar plockas av fingrar bakom ljudet av två små barns oskyldiga fnitter.

Är du på jakt efter en innovativ thriller med rysartendenser är Painless din film. Du kommer tro dig veta var filmen kommer sluta, men tro mig vid mina ord: resan dit lämnar dig hänförd.