Musik

Stig in i den kreativa grottsjälen

Stig in i Nick Caves värld när verklighet blandas samman med fiktiva händelser under tjugofyra kreativa och insiktsfulla timmar. Baserad från Nicks hemstad Brighton utforskar han den kreativa process och konstnärliga kraft som drivit honom, och oss, under alla år och dagar vi hittills spenderat på denna jord. En av vår tids mest mytomspunna kultikon överraskar med sin öppenhet och presenterar ett minst sagt dynamiskt personporträtt.

20000daysonearth2

Ett nära på hemligt foto söker sig in under huden på Nick Cave. Tjugofyra timmar har vi blivit tilldelade honom. Mörka kontraster avlöser varandra och det är en tyngd som fyller 20 000 Days On Earth. Det är mystiskt. Den konstnärliga kraften etsar sig fast i scenografin på ett skrämmande sätt.

Det är svårt att veta om Nick Cave hållit sig mentalt stabil genom de tusentals kreativa åtaganden han gjort genom åren. I 20 000 Days On Earth lär du och jag att känna Nick. En inblick i uppväxten med familjen. En glimt in i ungdomsåren. Och så klart en gedigen genomgång av klara år såväl som de mer drogdimmiga.

Livets verklighet är vad den är och Nick har absolut fallit för kärleken. I dag är han gift. Tidigare i sitt liv även med en annan kvinna. I 20 000 Days On Earth får du chansen att uppleva en kärleksförklaring utan dess like. Den slår hårt och fast. Ett emotionellt tal vi alla önskar någon gång under livets gång få ta emot.

20 000 Days On Earth är fylld av härlig musik, även om jag personligen gärna skulle ha velat hört fler låtar från albumet Murder Ballads. Vi kan inte få allt vi vill här i livet, och den musik Nick Cave visar upp i den här filmen duger, med råge, gott och väl.

Se klipp från filmen här

20 000 Days On Earth har premiär 26 september. En dramadokumentär med tydliga David Attenborough-vibbar.

Det går inte att inte lyssna på Afzelius hädanefter

Han som sällan uttalade sig i tal var desto mer öppen och pratsam i sina låttexter. Björn Afzelius var älskad av publiken och en artist mediakåren älskade att hata. Med en fri tillgång till ett enormt arkiv har nu en aldrig tidigare öppnad dörr öppnats in i livet till en av Sveriges mest älskade artister.

TusenBitar1

Det här är en omsorgsfullt skapad dokumentär om en av vårt lands mest älskade artister och personligheter. Han var den blyga killen med det stora hjärtat. Speciellt inför kulturen i Sydamerika.

Tusen bitar är filmen om Björn Afzelius. Tillsammans med stora mängder arkivmaterial i form av videoklipp och fotografier varvar berättelsen fram genom hans liv. Allt från det första bandet med Mikael Wiehe hela vägen till de sista inspelningarna i Björns egna kök.

Med basen som del av band fick inte Björn det utrymme han ville ha, speciella inte i Hoola Bandoola Band där censuren var så hård att gitarristen och sångaren skrev musik "bakom ryggen" på sina kollegor.

Respektfulla och välklippta intervjuer med människor ur Afzelius liv sjunker in och etsas fast tillsammans med musik de allra flesta av oss antingen växt upp med eller lärt känna allteftersom. De Geer lockar till skratt och hans döttrar gräver fram tårar.

Tusen bitar är en dokumentär även för den publik som inte känner till honom och hans musik. De flesta har hört låten Sång för friheten. Den öppnade upp för en mer liberal och bredare publik. Precis som den låten lyckas Tusen bitar med att öppna upp en värld av musik och poesi för de som ännu inte tagit sig tid att lyssna.

Låtarna skapar ett djup och emotionellt band när arkivklippen slänger oss från funkislägenheter i Sverige och tiden i Italien.

TusenBitar2 Är Tusen bitar en uppföljare av den svenska dokumentären Searching For Sugar Man? Nej, det är det inte. Men den är i samma klass. En dokumentär alla borde se, och kommer att vilja se igen när eftertexterna börjar och den bästa covern av låten Tusen bitar börjar ljuda ur högtalarna. Tusen bitar står på egna den. väldigt stabila och sevärda sådana.

Tusen bitar står på egna ben. Väldigt stabila och sevärda sådana. Biopremiär 5 september.

Den megastora trion Swedish House Mafia proklamerar för världen att de är färdiga. Turnén de sätter ihop, One Last Tour, kommer att bli den sista innan Axwell, Steve Angelo, och Sebastian Ingrosso går sina egna vägar som soloartister. Turnén är stor, pressen är större och förväntningarna störst. Femtio spelningar ska köras och med dem kommer allt från lyckliga nostalgitripper till mörka bråk och bitter hämndlystenhet.

LeaveTheWorldBehind2

Leave the World Behind är dokumentärfilmen om början av slutet kring en trio som kom, rejvade, och älskade. Det är så klart inga andra än Swedish House Mafia filmen handlar om. Dokumentären som först var bestämd att visas under en dag, och en dag endast, har nu efter stort tryck och efterfrågan fått en extra dag. Det är inte svårt att förstå varför.

Christian Larsson, som också regisserade den förra dokumentären Take One: A Documentary Film About Swedish House Mafia, står nu vid rodret igen när vi börjar i slutet av en era inom EDM-scenen, om inte musiken som helhet. Under den tid SHM varit tillsammans och skapat hitlåtar på hitlåtar har marknaden Electronic Dance Music mognat och tagit sig en nivå långt över alla förväntningar.

Leave the World Behind börjar som sagt i slutet. På en båt utanför Miamis kust kastas du och jag in i en värld en tunga beats, enorma publiksiffror och en eufori bara tre svenska DJs kan uppbåda. Vi presenteras för de tre grabbarna Axwell, Steve Angello, och Sebastian Ingrosso. Snabbt står det klart hur rolig upplevelse den här dokumentären kommer att bra. För det är något speciellt med den här filmen.

"Precis som deras konserterna: det måste upplevas, att prata om den räcker inte."

Det är en smärre detalj, men att filmen är inspelad och visas i super wide-format hjälper Leave the World Behind att visa storleken på deras framgång. Den dråpliga humorn som närmast kan beskrivas som en reell slapstick-humor lockar till skratt om och om igen för att låta håret på din kropp lugna sig och för en kort stund vila mot din hud för att sedan snabbt ställa sig på ända igen.

Dokumentären ger en inblick i trions liv och det faktum att de inte längre är de unga festprissarna längre. Hemma väntar både fru och barn. De är familjefädrer. Leave the World Behind följer med och öppnar en baksida av eran som är Swedish House Mafia. Vi får det visat för oss att allt inte bara är en dans på rosor. Mycket jobb ligger bakom allting vi ser och hör på konserterna. Det går inte alltid att vara glad och tre stora kreativa sinnen som ska arbeta tillsammans dukar upp för stora bråk. Leave the World Behind är en behind the scenes-dokumentär och bakom scenen får du och jag en inblick i tre mäns liv vi aldrig tidigare har fått se.

LeaveTheWorldBehind1

Dokumentären som under sina 95 minuter aldrig blir tråkig har sitt tempo att tacka. Precis som väntat består filmen till stor del av klipp från turnékonserterna som bygger upp dansglädjen i kroppen. Och precis som i en SHM-låt växlas euforin med lugnare bryggor. Det är i de här bryggorna som biopubliken, vilket i det här läget är i en form av trans, får komma in under skinnet på SHM. Sedan tar det fart igen och vi tar oss ännu ett steg närmare avslutningen som väntar den 24 mars 2013 i Miami på Ultra Music Festival.

Leave the World Behind var planerad att bara visas under en dag, måndagen 17 mars. Den enorma skaran fans har fått dokumentären att fördubbla sin livslängd på silverduken. Tycker du om musiken kommer du tycka om filmen; tycker du om SHM kommer du att älska filmen; var du på One Last Tour kommer du att älska den. Rysningarna avlöser varandra, så enkelt är det!

Greenwich Village, 1961. Vintern är hård och kall. Arbetstillfällen för en ung folksångsartist är få och sällan bra betalt. Llewyn kämpar för att slå genom som solo-artist efter den någorlunda framgångsrika duon oplanerat bröts upp efter ett hopp från en lokal bro. Att slå igenom som artist är inte enkelt och Llewyn måste inte bara tampas och överkomma problem han stöter på; han måste också lösa sina egna problem.

InsideLlewynDavis1

Inside Llewyn Davis är filmen för publiken med en förkärlek till den akustiska musikens spartanska drömvärld. Oscar Isaac spelar den kämpande folksångsmusikanten med gyllene röst och flinka gitarrfingrar. Musiken som tonsätter historien är bra, men också vacker och fängslande.

Joel och Ethan Cohen, flerfaldigt Oscars-belönade och hyllade inom industrin har stått bakom kameran till Inside Llewyn Davis och lyckats regissera ett musikaliskt drama. Ett nedstämt och kallt drama där alla visar på att hopp finns även i de mörkaste av tider. Alla förutom Llewyn själv.

Med sina privata problem efter den tragiska händelsen med sin före detta bandmedlem har de ekonomiska problemen sprungit ikapp och Llewyn hoppar från soffa till soffa hos vänner i Greenwich Village. Trots den enorma mängder motgångar och hinder ger Llewyn inte upp på sin dröm om pengarna för sin musik. Han är artist, att sjunga är hans jobb.

Jean, Llewyns vän, tillika flickvän till Jim är fylld till bredden av förlåtande empati inför Llewyns situation och beteende. Men inte utan att han får kräla lite och be om förlåtelse. Jean spelas av Carey Mulligan som tolkar rollen som en godtrogna men lika självständiga kvinnan i sextiotalets smutsiga New York. En insats som i mina ögon var och är värd en Oscarsnominering.

Inside Llewyn Davis visar inte bara upp en liten samling vacker musik. Nej, berättelsen tar oss samtidigt genom vackert kalla miljöer och en varm och mäktigt mörk interiör. Fotot som visar Inside Llewyn Davis sjunger lika mycket som Llewyn själv.

InsideLlewynDavis2

Det finns problem med Inside Llewyn Davis, men de ligger varken i skådespelet, scenografin, eller manus. Problemen jag har med den här berättelsen är hur jag lockas in i en världen hos en musiker för en vecka och får lyssna på så få låtar från honom. De andra problemen är att klippningen också kapar farten på berättelsen och hugger dramatiken kring bitar av berättelsen. Kattens roll och relation till Llewyn i synnerlighet.

Inside Llewyn Davis är en resa. En resa som tar vid i svenska biografer från och med 7 febrari. Resan som visar vad ihärdighet, kärlek och empati kan skapa och åstadkomma.

Följ med den alkoholiserade baskettränaren som tar med sig den drömmande assistenten till en nedlagd ungdomsanstalt för att svetsa samman en grupp av hormonstinna och aggressiva grabbar som alla vill dansa för sig själva tillsammans i ett lag i Frankrike.

BattleoftheYear1

Manuset i Battle of the Year vill mer än vad skådespelarna kan frammana. Och ja, i många fall brukar det tyda på att manus har en styrka inom sig och en kvalitet att luta sig mot. Så är tyvärr inte fallet. Battle of the Year har ett manus fullt av klichéer och pinsamheter. Det är dialoger jag inte längre trodde att förstaårsstudenter på filmakademierna fick godkänt för. Och skådespelarna ger liv till orden på ett sätt som inte alls övertyger mig.

Battle of the Year är en dansfilm. En dansfilm som gör mig besviken. Jag älskar dans och dess filmer gör mig varm i hjärtat och alldeles glad. Förstå då min besvikelse när filmen istället blir en svag PR-kampanj för en dansstil som inte längre är väldigt populär, men fortfarande tillräckligt färsk i minnet för att bli pinsam i försöket till en revival. USA kom på dansstilen, nu vill de ta tillbaka titeln som bäst i världen.

Koreografin i Battle of the Year var vad jag såg fram emot mest. Även om skådespeleriet i dessa filmen gång på gång faller kort brukar de fantastiska dansscenerna väga tungt. Och upp. Ledsamt nog tröttnar jag snabbt på den upprepande koreografin som inte imponerar och bara gör om samma sak gång på gång. Det, tillsammans med ett soundtrack under all förväntan... jag är ledsen, Battle of the Year är inte en bra film.

BattleoftheYear2

Som det framgår och som jag tidigare nämnt: Battle of the Year var en film jag såg fram emot väldigt mycket och hade förhoppningar om att bli nästa bra dansfilm. Världen är en orättvis plats och jag kan inte vara ledsen länge för att det inte blev som jag hade hoppats.. Tycker du om B-boying kommer du säkert hitta coola saker! Jag gör inte det och gjorde det inte heller.

Battle of the Year har premiär 6 december här hemma i Sverige och visas i vanlig 2D. En matt dansfilm med klichéer och halvhjärtade insatser.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/4sOXQgYA9qw[/youtube]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ABCDAnyBodyCanDance1

Den som säger att dansfilmen nådde sin pik under 1980-talet är bara inte väldigt dåligt informerad utan också helt fel. Det har alltid kommit dansfilmer och i början av 2000-talet kom det en smärre uppsving från USAs håll. I år kommer den första 3D-filmen från landet som producerar mer film än någon annan. Dansfilmen ABCD Any Body Can Dance är ett lycko- och skrattpiller från första stund.

Koreografen och nationella superstjärnan Vishnu säger upp sig och får sparken från sitt jobb som tränare för den starka dansgruppen JDC. Med ingenting kvar hamnar han hos sin vän Gopi där han genom ödets vingslag träffar två gäng, drivna av hämnd och rivalitet. De två kan dansa och har potential att bli bäst. Det är Vishnus jobb att lyckas föra dem samman och skapa magi på dansgolvet.

ABCD är en fantastiskt rolig film och får hela publikhavet att stämma i kör och skratta gång på gång. Med en speltid på nära 2,5 timmar är det överraskande hur lätt det är att sitta stilla i stolen. Förmodligen mest på grund av att det inte går att sitta stilla. De vackra färgerna och den glada musiken gör det omöjligt att inte, mer eller mindre försiktigt, dansa med i varje låt.

Dansfilmen om gänget från slummen som ger sig på den stora, rika dansgruppen är Bollywoods första 3D-film och det märks tydligt hur Remo D'souza vill visa publiken den nya tekniken. Koreografin i ABCD är ett lyckopiller i sig själv och den stora ensemblen av dansare sätter sina rörelser utan anmärkning.

Dansfilmen har dramatiska inslag som skulle sitta ännu hårdare om skådespeleriet legat ett eller två snäpp högre än vad det gör. Men det spelar ingen roll, för ABCD är så underhållande och gripande att det inte gör någonting. Faktiskt!

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/qLZC67-NfOI[/youtube]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köpbiljetter här

JimiAllIsByMySide1Året är 1966 och på scenen i en klubb står det en ung man med en gitarr på magen och fingrar snabbare än blixten själv. Det är Jimi Hendrix som står på scenen och det är Linda Keith som ser honom där uppe på scenen. Jimi är inte den enklaste personen att arbeta med och det tar tid innan saker släpper och han hittar sig själv i London för att spela in sitt debutalbum. Året som leder upp till den stora spelningen i Monterey, Kalifornien kantas av nya vänner, droger, kärlek, svek och underbar gitarrmusik.

Jimi: All Is By My Side skildrar året som rocklegenden hittar sig själv samtidigt som världen upptäcker honom. Outkast-medlemmen André 3000 är det som axlar rollen som gitarrvirtuosen Jimi Hendrix och så fort det går att koppla bort Ms. Jackson ur huvudet är han en duktig skådespelare som lyckas skapa en bra form och karaktär. Självfallet är det hjälpt av ett gediget och genomarbetat manus skrivet av John Ridley som också regisserat filmen.

London bubblar av energi och det är staden vars hjärta varje artist måste vinna för att ha en chans att bli någon någonstans. Med en fri kamera får vi följa med Jimi i hans jakt på det stora genombrottet sida vid sida av flickvännen Kathy och hjärnspöken. Jimi: All Is By My Side är ett vackert porträtt om legenden som rycktes bort från världen i alldeles för ung ålder.

Ett måste för alla som uppskattar hans musik, musikhistoria eller gärna lutar sig tillbaka och blundar till fräna gitarrsolon.

[Trailer ännu ej publicerad]

I över trettio år har Metallica släppt låt på låt som blivit minst lika välkända och gjutna i historien som stentavlorna med de tio buden. Under en kväll av tung odödlig rock måste den unge roadien Trips lämna den smockfulla arenan för att hämta något bandet behöver. Väskan finns i en lastbil med soppatorsk. Väl utanför arenan upptäcker Trips att allt inte är som det brukar vara. Någonting har hänt och händer fortfarande, nu har han hamnat mitt i smeten.

MetallicaThroughTheNever1Metallica Through The Never är inte som alla andra filmer. Sedan den 25 september har det fysiska soundtracket funnits på marknaden för dig att köpa. I morgon, och på onsdag kommer du att kunna se filmen med 31 år av odödliga klassiker genom ljudsystem i samma kvalitetsnivå som konserten själv. Följ med Trips på hans jakt efter den mystiska väskan samtidigt som Lars och hans vänner rockar loss på scen till ett publikhav av dedikerade fans.

Det är nämligen så att samtidigt som vi följer Trips på hans äventyr får du och jag som publik också njuta av ett live-framträdande som aldrig tidigare sett dagens ljus. Okej, ska vi dra det hårt kommer konserten aldrig göra det. Biosalonger har få fönster och avstängda lampor. Men du förstår vad det är jag försöker att berätta.

Såg du det där jag lite snabbt nosade förbi för ett par stycken sedan? Precis, det där om i morgon och på onsdag. Det är nämligen så att Metallica Through The Never inte är som alla filmer. Konserten och det surrealistiska äventyret kommer till landets 33 största biografer, en dag per stad. Inte mer, inte mindre.MetallicaThroughTheNeve2Är musik någonting för dig? Är rock någonting för dig? Älskar du Metallica? Då är Metallica Through The Never vad du ska gå och se efter jobbet eller skolan i morgon här i Stockholm. Eller på onsdag om du bor i Göteborg eller Malmö. I väldigt uppskattad 3D!

 [youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/N4IhWJ8r7_4[/youtube]

En dag, nästan två timmar. MetallicaThroughTheNever är en stund av tung musik som får hela salongen att småsjunga och sittdansa i biosalongens mörker. Som sagt, 7 och 9 oktober. Missa inte det här! Surrealismen ligger tät och tung untanför arenan, men inuti är det rentut sagt surrealistiskt bra.

Stone Roses: Made of Stone är dokumentären om den brittiska gruppen Stone Roses. Dokumentären är recenserad av Shane Meadows (This Is England) och berättar historien om Manchesterbandets återförening och dess historia. Det är ett porträtt om grabbgänget som inte lyckades hålla sig över ytan på åttiotalet och vill försöka igen.StoneRoses1

Säg och tyck vad du vill om gruppen och deras musik. Stone Roses: Made of Stone är inte en musikdokumentär som går till historien som en av de bästa. Nej, det är en feg dokumentär som känns felriktad med en sovande regissör. Vi får springa genom en rockpunkgrupps uppgång och fall utan att lära känna någon av bandmedlemmarna. Vi får veta att de hittade varandra genom musiken och inte genom skolan. De byggde skotrar och blev lurade av sin manager och sitt skivbolag. Sen har det gått tjugo år och det är dags att fylla på bankkontot.

Grabbarna, som nu är i övre medelåldern, återförenas och annonserar sin kommande världsturné för presskåren. Deras fans, som är en riktigt trogen skara människor, sluter upp utan tvekan när bandet värmer upp inför sin uppvärmningsturné med en liten gratisspelning. Personer springer för att få en av de tusen platserna, de överger jobb, barn och ljuger för sina chefer. Bara för att få se bandet spela för första gången på många, många år.

Det är fansen jag vill se mer av i Stone Roses: Made of Stone. Nu är dokumentären en lam och missriktad berättelse om en liten grupp män som vill få in lite pengar och minnas sina livs glansdagar. Publikhavet känner en eufori de aldrig trott sig kunna känna, artisterna lunkar runt på scen. När jag får se dedikationen och kärleken deras fans sitter, står och dansar med inser jag att filmen är missriktad. Det här ska inte vara en dokumentär om Stone Roses. Det här ska vara en dokumentär om deras publik. Det är de, och inge andra som ser till att fylla varje konsert med glädje, svett och tårar.

Regissören Shane Meadows står bakom dokumentären, men inte mycket mer. När saker utvecklas och ändrar ton under uppvärmningsturnén ger han upp. Han vill inte inkräkta på privatliv eller vara i vägen när saker tar emot. Det var sista spiken i kistan för mig. Hur ska jag; hur ska någon ta Stone Roses: Made of Stone när inte regissören vågar göra en dokumentär om återföreningen av ett av Englands mest hyllade band?

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/2oMZkW0RjE4[/youtube]

Den efterlängtade dokumentären Stone Roses: Made of Stone har premiär den 6 september. En musikfylld film för redan insatta fans.

1D3D_S_07Berättelsen om det brittiska popbandet färd från ingenting till globala pseudogudar är vad One Direction: This Is Us handlar. Vi får följa med pojkarna på sin "Take Me Home"-turné som avslutas i den kända arenan O2 i London. Det är kring den här spelningen som filmen sluter sig kring och det är härifrån som vi får följa med tillbaka till tiden under X Factor när de alla var solo-artister. Vi får också en inblick i vardera medlems familjeliv tillsammans med en fullkomligt oöverraskande porträttering av deras fans.

Jag har svårt att ta den här dokumentären seriöst av flera anledningar. Den första för att jag inte tycker om deras musik, jag har aldrig gjort det och jag vet inte om jag kan säga att jag någonsin kommer att göra det. Därför är det svårt för mig att ställa mig i något hörn förutom skeptikerns när det kommer till This Is Us. Jag behöver inte höra musiken och jag har svårt att få någon koppling till grabbarna i pojkbandet.

This Is Us är en harmlös liten dokumentär som förvånar mig och det har till största del att göra med att Morgan Spurlock (Supersize Me) har stått bakom kameran och försökt styra upp det här skeppet. Det, tillsammans med att filmen har sina stunder av snygga men minst lika kliché-aktiga 3D-effekter gör This Is Us till någonting harmlöst. Det är en film som kunde blivit mycket sämre men som med hjälp av duktiga filmskapare bakom kulisserna styrt upp projektet till någonting som faktiskt går att lägga över mot.

Det är en dokumentär som kommer dra in stora pengar. Det är en dokumentär som kommer flyga upp till biotoppar över hela världen. Men det är inte på grund av att det är en givande, fantastisk dokumentär. Nej, det är för att pojkbandsgruppen har bland de mest hängivna fansen som finns att få tag på och de kommer att gå och se den här igen, och igen, och igen, och igen.

För att avsluta på en god not tyckte jag om valet att spela in This Is Us i 3D. Först var jag skeptiskt, men en bit in i filmen insåg jag vilket härligt djup det gav när kameran pekade ut över det skrikande publikhavet. Mindre trevligt var det däremot att få deras mikrofoner upptryckta i ansiktet gång på gång.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/C0I9ikjQtuI[/youtube]

One Direction: This Is Us har premiär i dag, den 28 augusti lite varstans i landet för dig att gå och se. En dokumentär om fem killar som inte vann ett TV-program utan istället vann hela världens hjärta.