Kriminal

Frank Millers universum är tillbaka. Och det är lika utbänt och inrutat som tidigare. Men det är stora skillnader från föregångaren. Den största av dem är att Sin City 2 - A Dame To Kill For (Sin City 2) är bättre. Enklare än så går det inte att beskriva.

SinCity21

Ett mörkt och kontrastrikt foto gifter sig med de animerade sekvenserna och den gastkramande narratativa berättelsen. Sin City 2 vägleder med utvalda färger á la Schindler's List när vitt spridda och lösa trådar långsamt och osynligt vävs samman. Filmen är blodigare än förlagan. Våldet ligger på i var och varje scen utan att skyla med dolda vinklar och förgrundsskräp.

Sin City 2 är rå. Brutalt och öppet kapas huvuden och artärer. Filmen är mer vågad. Det är mer naket än förut och det framställs som starkt och självsäkert. Sex handlar mer om att kontrollera korrumperade poliser och politiker än om kroppar som omsluter varandra.

Ett exceptionellt personregi över vana och duktiga talanger skapar den värld som förkroppsligar skillnaden mellan serietidningsfilmer och grafiska novell-filmer. Kända ansikten och namn avlöser varandra utan att sätta sig över någon annan.

Sin City 2 har en balans av dialog och handling som tar berättelsen fram utan att tråka ut. Det är en film som är två i en. Miller släpper inte in den oinvigda enkelt. Karaktärsnamnen är få och kan du inte storyn bakom från böckerna är filmen mer av ett vackert och blodigt konstverk som utspelar sig över två timmar. För den som vet vilka som existerar i den mörka staden och deras relationer och roller är Sin City 2 en djupdykning in bland sönderskjuten betong, komplexa ångestattacker och sylvassa katanas.

SinCity22

Jag tyckte inte mycket om den första filmen. Men med tanke på den glada överraskning Sin City 2 gav mig gör mig nyfiken på att efter alla dessa år gå tillbaka och se om det är dags att ge Sin City 1 en ny chans.

Sin City 2 - A Dame To Kill For har blodig och vulgär premiär 29 augusti.

Djävulskt bra trailer

Någonting uråldrigt och ondskefullt följer med tillbaka till Bronx från kriget i Irak. Kriminalkommisarie Sarchie jobbar som vanligt nattetid när alltfler ovanliga och brutala mord utlöser varandra. I sin jakt på den som ligger bakom illdåden, samtidigt som han försöker tacklas med personliga problem, träffar han på en ondska som går förbi vad som är mänskligt.

Eric Bana

Deliver Us From Evil är det tydligt att regissör Scott Derrickson letat efter inspiration hos tyngre namn såsom James Wan och Guillermo Del Toro. Det kommer ett par jump scares här och där, men annars är filmen överlag platt och intetsägande.

Vilket är väldigt synd. För det här var en film jag hade höga förväntningar på. Personen, eller personerna, som har haft i ansvar att skapa och klippa ihop trailern till Deliver Us From Evil är de som ska ha den största applåden. För berättelsen, som enligt utsago bottnar från verkliga händelser, sätter rysningar genom benen hemma framför datorn. Väl i salongen blir det bara konstigt.

Derrickson, som tidigare gjort helt drägliga, och ibland också bra, skräckfilmer lyckas inte hålla ihop den här skapelsen. Det mörka och alltid så regniga Bronx visas upp genom tillbakadraget foto som tillåtit skådespelarna friare händer. Något som känns tydligt och slappt. Deliver Us From Evil lider av en tråkig personregi med ett manus som drar stora likheter med tv-spel.

Det är inte heller bara manus som känns tv-spelsaktigt. Nej, på det hela stora var det ett spel. Det betraktande och mörka kontrastrika fotot försöker att växla i tempo med hjälp av gälla stråkar och mastig ljudbild. Några få jump scares får kroppen att vakna till så att du och jag får se hur duktigt smink- och rekvisita-team som arbetat med Deliver Us From Evil.

Det är brutalt, äckligt och övertygande när kroppar ramlar ner och ut ur alla möjliga ställen. Det är ganska fasansfullt när infekterade tänder och kött hoppar fram och tillbaka ur ficklampors begränsade synfält.

Eric Bana;Edgar Ramirez

Deliver Us From Evil är en blandning mellan tv-spelet Watch Dogs och valfri exorsist-film. Visst, den sista upplösande scenen hade förvisso ett bra tryck över sig med en bra dos spänning. Men transportsträckan dit var så gott som bara ett ända stort antiklimax.

De kanske säger att de är en skräck, men det är mer av en kriminalthriller med en dos av katolsk kyrka. Deliver Us From Evil har premiär 2 juli.

Några år framåt i tiden - ett Detroit fyllt av brottslighet har den kriminella delen av befolkningen koncentrerats i det tidigare fina området; nu nedgånget, förstört, och omringat av höga murar och skarpladdade vapen. Brick mansions är området belamrat av gangsters, vapen, korruption, och droger. Tremaine styr stadsdelen med en järnhand och när polisen Damien slås ihop med mördaren Lino för att rädda staden och Linos flickvän från en säker död.

BrickMansions1

Med en happig dialog, i den dialog som Brick Mansions erbjuder tar Paul Walker och David Belle med oss på ett fartfyllt och flängande äventyr för att rädda...alla.

Manuset till filmen vars franska original-berättelse innehåller samma huvudrollsinnehavare (David Belle) är svagt. Vilket i och för sig är att vänta av en film där det visuella i slagsmålen och jakterna är av vikt. Men en film gynnas aldrig av att höljas i en tunn dimma av B-filmsmaterial.

Rörelsen och dynamiken i urbansporten parkour kommer fram mer än väl. Knappt en minut av speltid hinner gå innan första jakten med hopp, snurr, sparkar, och annat svincoolt visas upp på den stora duken. Koreografin är välplanerad. För välplanerad. Det blir enkelt att se var nästa hopp kommer att landa. Att fienderna bara råkar ställa sig på precis rätt ställe för Lino att kasta sig genom luften och smidigt sparka in bröstkorgen på dem kommer i alltför tät följd för att kännas "naturligt".

Slow motion och föhöjda ljudbilder hjälper absolut Brick Mansion till att nå den nivå av berättelse författare Luc Besson (som också skrivit den franska versionen) och regissör Camille Delamarre strävar efter.

Istället för att ge utrymme för en berättelse värd att kolla på och följa med i blir Brick Mansions en film som handlar om att springa snabbt och undvika att bli skjuten. Kameran följer på ett bra sätt som håller ihop berättelsen utan att skapa ett nittio minuter långt virrvarr av ljud och suddiga bildrutor.

BrickMansions2

Brick Mansions är långtifrån den bästa film jag någonsin sett. Men det är en film som underhåller på sitt speciella sätt. Och det är inte meningen att den ska göra mer än så. Ta Brick Mansions för vad det är och avundas istället David Belle och Paul Walkers coola stunt.

Det är också Paul Walkers sista film. Fasansfullt annorlunda mot Hours som han också hann med att avsluta innan den tragiska olyckan som kostade honom livet.

Brick Mansions har premiär 30 april mest varstans i Sverige. Se den för att undslippa verkligheten en stund och istället låta två atleter göra sitt bästa för att rädda hela deras världsbild.

När Nick blir mördad i tjänsten som polis under en razzia får han veta att även livet efter döden behöver hjälp med rättvisan. Under uppdrag med Rest In Peace Department måste Nick tillsammans med sin färgstarka kollega och partner Roy rädda den levande världen från en säker undergång.

RIPD1

Det här var en sådan film vars trailer jag snubblade över för längesen och faktiskt bygga upp lite hajp kring i mitt huvud. Sen kommer som alltid en miljon andra saker i vägen och jag glömde bort R.I.P.D.. Med vetskapen om att den släpptes direkt på DVD/BD har jag nu fått se den och även om filmen underhöll och faktiskt kan klassas som bra var den inte riktigt det jag hade väntat mig.

Synd, men samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag tycker saknas i filmen. Den underhåller som sagt och är en perfekt fredagsfilm med vännerna, en skål chips och något gott i handen. R.I.P.D. är tyvärr inte mycket än så.

Baserad på serietidning står den svag mot storproduktionerna som rullar ut var och varannan månad. Vad som däremot står emot de stora produktionerna är ändå effekterna. Filmen står på sina ben tillsammans med två duktiga skådespelare som var för sig har en bra, tung och stabil ryggsäck av erfarenheter.

Erfarenheter som visar sig med glädje bredvid explosioner och animerade monster och döda tingestar.

RIPD2

Jag gillade R.I.P.D., inte för att det var grym film. Och inte heller för att det inte var den film jag väntade mig. Nej, jag gillar filmen därför att den gör precis det den ska. Det ska vara en film som underhåller hemma i soffan en enkel fredagskväll. R.I.P.D. är just den filmen.

R.I.P.D. finns tillgänglig på DVD och BD i butik nu. Det är lite nytt, lite gammalt och rätt så underhållande. En lagom blandning av serietidning och Hollywood, helt enkelt.

Tobey Marshall har alltid varit vass bakom ratten. Allt han behövt är en tillräckligt bra bil för att ha en chans att vinna ära och en massa dyra bilar. Efter att Tobey oskyldigt döms för ett mord en rival till honom var ansvarig för slösar han inte en minut efter att ha kommit ut i det fria. En utförlig plan för att återta äran som den bästa streetracing-föraren och samtidigt få den skydliga att skaka galler för Tobey och hans gäng på en fartfylld resa över USA med bilkrascher, tunga fötter på gaspedalen och en och annan polisbil.

NEED FOR SPEED

När du kollar på Need For Speed måste du någonstans komma ihåg att det här är en film som är baserad på en älskad och långvarig serie av tv-spel. Det är med den lilla tanken långt bak i huvudet som du kommer att kunna underhållas av vad som visas uppe på den stora duken. För det här är inte en film som eftersträvar någon form av Oscars. Det är en berättelse om att skapa rättvisa i 250 km/h.

Har du spelat något eller några av spelen kommer du att känna igen de där små sakerna som kanske ingen annan tänker på. Vill du ha lite hjälp ändå så kan jag väl tipsa om att hålla koll på grafiken på intrumentbrädor och på vilket sätt hastigheten visas för Tobey i alla bilar. Det är små guldkorn av nostalgisk typ.

Fotot är svepande pö om pö med extremt låga kameror och korta klipp. Need For Speed är full av fart och fläkt. Kamera-arbetet håller måttet för att få fram det här. Och du, även här kommer den uppmärksamma att återupptäcka välkända vinklar bilarna porträtteras genom.

Need For Speed är inte som de streetracing-filmer du och jag är vana vid efter sju upplagor av The Fast & The Furious. Och visst är väl det en god nyhet; för nu slipper vi (till viss del i alla fall) trimmade symaskiner och framförallt så slipper på lustgasfyllda race. Need For Speed behöver inga tillsatser för att jag ska sitta i biostolen och hålla andan när hastigheterna går förbi 250km/h. Berättelsen ligger och flyter på en behaglig nivå med hjälp av de avgaser som den faktiskt riktigt mustiga ljuddesignen lyckats skapa.

Ja, det finns klichéer att peka ut till höger och vänster. Men vem bryr sig? Egentligen? Need For Speed handlar om snabba bilar och att få minnas alla de stunder med kontrollen i händerna och en snabb bil som dundrade ner längs trånga gator på tv-rutan framför oss. För att fungera som film har en berättelse lagts till. Det handlar om hämnd, absolut. Och varför inte hitta lite romans medan rätten kyls ner till rätt temperatur.

NeedForSpeed1

Det är trevligt att se Aaron Paul i något nytt. Den enda rollen som jag innan kan komma ihåg honom som är Jesse i Breaking Bad. I Need For Speed tillåts han vara vuxen och använda en större del av sin talang än tidigare, även om filmen också visar oss var hans gräns är.

Need For Speed kommer som en frisk, och väldigt snabb, fläkt över genren en liknande franchise som tidigare dominerat marknaden. Vackra bilar och mustiga motorljud kombinerar en nostalgitripp för oss som spelet spelen. Biopremiär 14 mars.

1 Kommentar

Året är 2028 och det ledande bolaget in robot-teknologi tar till vara på det unika och gyllene tillfället att få runt anti-robotlagarna i USA genom att sätta polisen Alex Murphy i en avancerad typ av dräkt där människa och maskin möts på ett helt nytt vis. Tekniken räddar Murphys liv, men har den räddat hans sinne? Girighetens långa fingrar kryper fram över staden och Murphy måste göra allt i sin makt för att rädda staden och samtidigt lösa sitt eget brott. Hans mord.

Joel Kinnaman

Människan har tagit stora steg inom utvecklingen av robotar. I den nära framtiden 2028 tar robotar över från polisstyrkor och militär för att hålla ordning på folkmassor och bibehålla freden. Tekniken utvecklas och härstammar från det enda landet som inte tillåter dem, USA. Hemma i de frias land dör och skadas fortfarande onödigt många poliser, allt på grund av en lag - The Dreyfus Act.

Korruptionen i RoboCop är fortfarande ett stort problem i en framtid som annars visas upp till en bättre version av dagens samhälle. En korruption som nära på dödar Alex Murphy en kväll i sitt hem. I försöken att rädda hans liv kommer han att bli den första maskingen med ett samvete. Den maskin och polis det amerikanska folket vill ha.

RoboCop är, precis som, sin åttiotals-föregångare ett porträtt över samhället runt oss. I nystarten med svenska Joel Kinnaman i huvudrollen får vi chansen att förstå hur känslan av frihet är och kan vara så skör och falsk. De få som sitter på all makt styr efter eget behag och plånbok. RoboCop visar att det går att vinna så länge individen är beredd att göra allt och mer därtill för att störta översittarna.

RoboCop möter vi polismannen Alex Murphy som efter mordförsöket i sin jakt på kartelledaren Antoine Vallon hamnar i och blir dräkten som tillsammans med hans medvetande kallas för Robocop.

RoboCop är en upphottad version från sin föregångare, men det är en smakfull nylansering där mycket finns att känna igen, inte minst på masken som täcker Kinnamans ansikte ute på gatorna. Detaljerna är för många för att rabbla fram och i slutändan är det ändå det stora berättelsen som för filmen mot sina eftertexter. Den berättelsen skiljer sig från åttiotalet på ett sätt som jag verkligen gillar. Istället för att slösa på ammunition för jag, och du, se en man som förlorar allt och kämpar för att sätta världen på sin rätta ända igen för att få behålla sin familj och person.

Joel Kinnaman;Abbie Cornish

Genom stridsscener där mer fokus läggs på berättelsen istället för på explosioner och antal döda blir RoboCop för mig en film som är den sortens visuella berättelse regissörer och filmskapare på åttiotalet ville visa sin publik, men kunde inte på grund av tekniken. RoboCop är den film jag velat se alla gångar jag kollat på originalet.

Och trots prematur skepsis till Kinnaman är jag mer än nöjd med filmen. Det är en lagom balans mellan action, sci fi, och starka samhällskritiserande undertoner. Jag gillar RoboCop. Det kommer du också att göra.

RoboCop har premiär över hela landet 7 februari. Joel Kinnaman tar sig an en klassiker i storproduktion från andra sidan pölen, och han blir inte ens blöt.

3 Kommentarer

Irving Rosenfeld är en bedragare till yrket. Med sig i sina affärsrörelser och invecklade komplotter i hopp om den största penningsumman har han Sydney Prosser; partner i affärs- såväl som privatlivet. De två tvingas till ett samarbete med FBI efter en deal med agenten Richie DiMaso. När Irving vill göra vad som var sagt tvingar DiMaso in dem allt djupare i en värld av korrupta politiker och beväpnade gangstrar.
AmericanHustle1

American Hustle underhåller och bygger upp spänning med sitt genomtänkte trelagersmanus Aldrig är det en tråkig stund när någon berättar för oss genom den fjärde väggen vad det är som händer när de välskrivna dialogerna tystnad och ingen av rollerna tänker högt.

Utspelad i USAs glada sjuttiotal visar American Hustle sig till att vara en dansant Bonnie & Clyde-komedi i Hollywoods oförglömliga romans och skarpladdade handelvapen. Sjuttiotalet bär med sig ett stort gäng av mustiga, men ack så snygga, kostymer för herrarna och slinka klänningar för damerna. Aldrig under filmens 138 minuter skymtas jag en klänning buren av Amy Adams vars urringnings främsta mål inte varit att visa naveln.

Att Amy Adams springer omkring i dessa kläder är för mig både synd och onödigt. Hennes roll som Sydney är inte bara en vackert spelad som en avvägd blandning av självsäker, driven kvinna, och en naiv osäker flicka vars högsta dröm är att bli sedd för den hon är och ingenting annat. Irving, ypperligt spelad av Christian Bale, är välnyanserad ner på minsta detaljnivå och är det bästa och det absolut allra sämsta Sydney kan komma att stöta på.

Finns det någonting att försöka klaga på i American Hustle är det hur berättelsen tappar i fart mot slutet av mellanakten. David O. Russell lyckas inte hålla mig kvar till hundra procent även om det fortfarande är intressant. Ett nedklipp om tio minuter skulle inte ha skadat varken filmen eller berättelsen.

AmericanHustle2Min pirrigaste tanke innan jag slog mig ner i salongen var den att få se Jennifer Lawrence och Bradley Cooper tillsammans på stora duken igen. Förra året gick det så ofantligt bra, så vad stoppar dem i år? Ingenting. Tyvärr är deras gemensamma tid på skärmen i det minst sagt minsta laget. Synd, absolut, men precis som en efterrätt vill man ha mer ju mindre man får.

American Hustle är inte sämre för det. De två gör sin grej och tillsammans har vi en film jag mer än gärna går och ser igen.

American Hustle är inte bara en stark kandidat till inte färre än tio priser i Oscarsgalan 2014. Filmen med premiär 21 februari är också en stark kandidat till att bli en topp 10-film för 2014. Vågat, men tämligen säkert.

 

3 Kommentarer

Jordan Belfort kommer från en familj utan mycket pengar. I ung ålder inser han att Wall Street är det ställe han måste till. Det är där pengarna finns. Efter en konkurs hittar Belfort pengar som ligger och väntar i kombinationen hos "de dödligas" plånböcker och frimärkesaktier. Härifrån bygger han ett företag som kommer att växa sig stora. Stora nog att kasta småväxta på pricktavlor och vara tvungna att införa knullförbud på kontoret mellan nio och fem.

TheWolfofWallstreet2

Inte på länge har det varit så svårt att sitta med datorn framför mig på skrivbordet och komma på ord att skriva. The Wolf of Wall Street är en film så många moment, scener, händelser, skeenden och saker som försiggår att jag har svårt att hålla reda på dem. Inte för att de blandar in sig i varandra, nej. Det är svårt att hålla reda på dem för att komma ihåg i vilken ordning de alla kom.

Martin Scorsese är tillbaka efter ett par år ur långfilmsscenen sedan Hugo från 2011. Ett sug efter långfilmsformatet verkar varit stort. The Wolf of Wall Street är tre timmar lång och innehåller allt från lyxiga kläder, snuskiga mängder pengar, kontorsfester, knark av alla slag du kan tänka dig och lika många till. Filmen tar oss med på resan hos Jordan Belfort som inte vill något annat än tjäna pengar. Det lyckas han med, och mer därtill.

Berättelsen är ett solitt block av marmor med vilken Scorsese, DiCaprio, Favreau och de andra skådespelarna mejslat fram till att bli ett intensivt och intressant konstverk. Tre timmar må låta som en lång tid. Men i The Wolf of Wall Street flyger tiden förbi. Det går alltid att hävda att filmer borde klippas ner. Jag tycker ofta gärna det, och under den sista timmen av filmen började jag tänka i dem banorna. Så glad jag ändå blir att jag får följa med på den sista etappen av Belforts resa hos USAs finansiella 1 %.

Korruption i det finansiella Amerika är vad The Wolf of Wall Street visar oss. Och som vi älskar det. Det är intensivt. Det är välskrivet. Scenografin är tidsenlig och välsmaklig; precis som bilarna, kostymerna. En produkt av en erfaren regissörs talangfulla händer. The World of Wall Street kommer tillsammans med det nya året och förlänger dess extas och känsla av geniun lycka och framgång.

TheWolfofWallstreet1

Filmen kräver lite planering från din och min sida. Den är lång. Sörj för god flyktväg om stora mängder dryck intas i början. Du vill inte missa något av filmen, speciellt inte när DiCaprio beklagar sig över hur lätt hans dotter får det att se ut när hon kryper på golvet. Det går nämligen inte lika bra för honom själv i sin cerebrala-festfas.

The Wolf of Wall Street kommer till biograferna 10 januari. Ett datum som inte kan komma snabbt nog. Det här är intensivt och efterlängtat. Det här är värt alla sina pengar.

Familjen flyttar till den lilla staden i den franska regionen Normandie, känd för landstigningen och Calvados. Det är FBI som gjort i ordning en bostad till den tysta staden Cholong-sur-Avre. Pappa Fred skriver en bok om landstigningen som egentligen handlar om något annat medan mamma Maggie ägnar sig åt välgörenhet. Barnen är fortfarande unga nog att börja i den lokala skolan. Fred heter egentligen Giovanni och gömmer sig undan maffian efter att ha tjallat på dem. När verkligheten kommer tillbaka inser de snart att det är svårt att bryta gamla konflikthanteringsmönster.

TheFamily1De lätta korallfärgade tonerna i fotot till Farväl till maffian skapar ett. för familjen, välbehövligt lugn med låga kontraster. Den nya starten har inte gjort det lättare för dem att vara öppna om sina liv när det knappt hinner gå en dag innan de börjar hålla mer eller mindre stora (olagliga) hemligheter från varandra.

Farväl till maffian är en nutida berättelse som äger rum runt millenieskiftet. Franska francs är fortfarande valutan, som sonen Warren tar beslag på genom diverse tjänster och räder. Dottern Belle försvinner in i musikens värld genom sin Walkman efter att upptäcka sig själv och kärlekens starka krafter. Och möjligtvis efter att ha tagit reda på hur många revbensslag ett tennisracket av trä klarar.

Filmen är en tvättäkta fredagsfilm där inte mycket tankekraft måste användas för att hänga med. Det finns action, skämt, cynism, kärlek, sex. Ja, det finns helt enkelt det mesta av det mesta. Det är Farväl till familjens styrka men också dess största svaghet.

Och den omöjliga gåtan om filmens namnbyten, den tänker jag inte gå in på. Däremot tänker jag berätta för dig att det här är en film vars originaltitel är Malavita men fick en amerikansk titel vid namn The Family som nu i Sverige går under namnet Farväl till maffian. Malavita är för övrigt namnet på familjens hund.

TheFamily2Det här känns som ett försök att slänga in stora namn med enorm erfarenhet kopplat till talang blandat med några nya element för att på det viset komma fram till någon magisk gryta där ett uttjatat koncept ska återupplivas och ta publiken med storm. Tyvärr blir det inte så. Istället blir Farväl till maffian en halvfjärs high school-romkom-gangsterfilm.

Med premiär 22 november är Farväl till maffian inte vad man hade hoppats på, men det är alltid kul att se Robert DeNiro spöa på folk med basebollträ.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/nwZNypYmPFE[/youtube]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetyg
BetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

ColdEyes1

När polisen står hjälplösa efter ett noga planerat och utfört bankrån kopplas ett högteknologiskt analysteam in för att hitta och fånga in de minitiösa brottslingarna. Little Piglet får chansen att visa framfötterna i sitt nya jobb i teamet. med Falcon, The Mole, Monkey och alla andra finkammar de staden på alla nivåer och ur alla otänkbara vinklar för att luska fram The Thirsty Hippo.

Cold Eyes är en rafflande actionthriller som börjar berättelsen med ena foten i actionkomedin. Den här lättsamma tonen kollegorna emellan och de lagom utspridda skämten ligger lagom och bryter mot den annars kalla färgtonen som går med ett grönstick med digitala känningar. Ju längre in i berättelsen vi får följa med och desto närmare teamet kommer rånarna, desto mer förvandlas Cold Eyes till en renodlad thriller med högt tempo fyllt av snabba klipp och biljakter.

Med The Departed i bakhuvudet får vi lära känna hjärnan bakom de laglösa och inser snart att även de med ett bredare samvete kan vilja lämna det farliga livet bakom sig. Att lämna brottsligheten bakom sig är svårare än man kan tro och mycket görs efter tvång, hot och våld.

Cold Eyes ackompanjeras av ett spännande score med, om vi ska använda stora och långa ord, asiatisk postmodern digital neoklassicism som kryper in under huden och springer upp och ner längs ryggraden på dig.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/rQM7Y4pgwB4[/youtube]