Krig

Gastkramande från början till slut

Under ett upplopp separeras Gary Hook från sin enhet och lämnas kvar ensam i ett konfliktdrabbat Belfast där det inte går att skilja fiende från vän. Hook tvingas spendera natten i ovisshet om sin fortsatta överlevnad.

712

Nyutexaminerade och redo att ta sig an rikets fiender skickas Gary Hook och hans förband till Nordirland och Belfast. Konflikten där är ett faktum och de två sidorna går på varandra med mer och mer ödeläggande kraft. Hook har blivit tränad till att vara hård och obeveklig med sitt gevär, ändå är hans förhållande med lillebror lika ömsint och full av kärlek.

'71 är lika mycket ett porträtt av konflikten mellan det katolska och protestantiska samhället som det är en berättelse om den rädsla och det helvete som unga soldater kastas in i med ett vapen i handen.

Det finns ingen rast och ro. Inget utrymme för att känna lugn och trygghet. '71 fångar stressen, ångesten och rädslan genom Gary Hook som jagas genom trånga gränder med pistolkulor vinande förbi huvudet. Ett skakigt springande och handhållet fotografi befäster osäkerheten i att bli övergiven bakom fiendens hatiska linjer.

Om du letar efter en film som inte snålar på innovativa svordomar, gärna från öldrickande tioåringar, ja då är '71 din film. Filmen presenterar ett manus utan att skala bort ett språk belamrat av förolämpande slangord.

Hook springer in i natten, jagad av religiöst övertygad rebellstyrka. Behovet av att, trots risken, lita på fullkomliga främlingar kommer inte lätt för Hook. Unga som gamla kan vara ett hot. Men när det blöder ur buken försvinner många av de mer önskvärda alternativen till hjälp.

'71 är något av en blandning mellan Oscars-vinnaren Argo och den klassiska krigsfilmen Black Hawk Down. Två filmer av klass som regissör Yann Demange snärjt ihop tillsammans med en egen idé och ett unikt genomförande. '71 trollbinder och håller intresset uppe utan problem från första till sista scen. Är det här verkligen fiktion, eller är det baserat på verkliga händelser?

711

När allt är sagt och gjort lämnar '71 kvar ett par lösa trådar. Frågor som aldrig får några konkreta svar. Du och jag får bära med oss en undran — en undran som gör att du inte glömmer bort filmen du precis avnjutit.

Gastkramande intensitet från början till slut. Årets starkaste brittiska film '71 har premiär 10 oktober.

General Themistokles vill och måste förena grekerna. Gudakungen Xerxes anfaller grekerna i ett försök att ta över landet, och världen. När de modiga 300 stupat i krig är det upp till Themistokles och alla svärddugliga att stå upp mot den enorma flotta persierna, ledda av den hämndlystna drottningen Artemisia skickar mot dem.300: RISE OF AN EMPIRE

Är det här en 300-film eller är det. Första scenen i 300: Rise of an Empire visar stolt upp samma visuella stil som för nu åtta år sedan slog omkull världen med nyskapande teknik och design. Nu är stilen alltså tillbaka. Likaså Xerxes. Med sig har han med sig drottning Artemisia som inte vill någonting annat än hämnas sin far (som Themistokles dödade flera år tidigare).

300: Rise of an Empire kommer i 3D - någon som absolut förstärker de många, och blodiga, slow motion-sekvenserna alla actionfilmsälskande hjärtan gärna hoppar över ett slag för. Dialogen kanske inte är lika viktig att hänga upp i julgranen. Den är en svamlig hög av kliché och den makabra proteinshaken med extra testosteron alla inblandade i filmen verkar gå på hjälper inte känslan av douche-ighet.

Ändock är 300: Rise of an Empire underhållande att se på. Speciellt om du, precis som jag, ändå tyckte om föregångaren. För den här upplagan ger inte oss bara en ny cool fight att följa. Nej, vi får också bakgrundsinformation och andra små gottigheter om första filmen ingen av oss tidigare hört om. Smaskiga detaljer och nervkittlande faktoider.

300: Rise of an Empire kanske inte siktar på att kamma hem några större priser inom filmindustrin, men den underhåller likväl för det. Och jag vet att jag tyckte om den (trots avundsjukan på att jag inte kan få magrutor påmålade varje morgon).

Uppföljaren till den visuellt banbrytande 300 har utkämpat sina slag ute på havet sedan 7 mars och står fortfarande redo för dig att ta del av. gillar du den första kommer du inte att bli besviken, inte alls. 300: Rise of an Empire är bra på det sättet!

2 Kommentarer

Med ingen mindre än Döden som berättare till historien lär vi känna den unga flickan vars bror hostar för sista gången strax utanför en stad utan ett namn. Den unga flickan plockar upp den tappade boken invid sin brors grav. Vid resans slut i staden Molching i ett ännu fredligt Tyskland får flickan en ny familj. Det är pappa Hans Hubermann och mamma Rosa Hubermann. Flickan lär sig läsa från sin fosterpappa i en kall källare som, när kriget kommer, ska gömma en ensam och undernärd jude. Hitler jagar och krigar över hela Europa. Flickan, hon vill bara läsa. Flickan heter Liesel. Liesel stjäl böcker.

Liesel och Max i Boktjuven

Döden förklarar för oss var vi är och vem han är. Vi träffar den unga flickan som på ett tåg i ett snötäckt och vintertyst landskap ser sin yngre bror hosta en sista gång och sedan bli tyst. Och förbli tyst.

Väl hos sina nya fosterföräldrar känner sig Liesel redan utanför. Hon är utan sin bror, och mor. Utan dem är hon rädd och nervös för världen runtomkring henne. Hon har inte gått i skolan och de äldre pratar om saker och ord hon inte förstår. Vad är en kommunist? frågar hon sin nya pappa gång på gång.

Pojken med det citrongula håret, de trasiga skorna och idoliseringen av världen snabbaste man, Jesse Owens, heter Rudy. Han och Liesel blir snabbt vänner. Som lera och långhalm spelar de fotboll, går i skolan, bråkar, och stjäl frukt tillsammans. En ung pojke och flicka som leker medan Europa går i krig mot mannen de tvingas sjunga om i skolan var dag.

Boktjuven är vacker. En scenografi som i vissa fall kan kännas trång och instängd håller en kvalitet och autenticitet när tankarna snurrat ett extra varv. Familjen Hubermann var inte rika. De bodde trångt. De bodde i en gammal stad med små gator belagda med uråldrig kullersten kantad av små butiker och, inte särskilt, bombsäkra bostäder. De bodde på den fattiga Himmel Straße (Strasse).

Med stormsteg lär Liesel sig att läsa och Storbritannien förklarar krig mot landet. Boktjuven tar lång tid på sig att på riktigt visa att landet är i krig och hur grov förföljelsen av judar (och andra folkgrupper, inte att förglömma) var. Arbetet med att få scenografin verklighetstrogen backas upp av ett kostymarbete som inte går att säga ett ord illa om. Varje litet klädesplagg osar 1930-tal.

Berättelsen i Boktjuven tågar på med stora hål och ett djup skapas, utan att gå på djupet hos den vi verkligen vill lära känna. Liesel hamnar tyvärr på villovägar för regissör Brian Percival och alldeles för länge tittar på vi en film om den tyska familjen som håller ett gammalt löfte och gömmer en stackars jude. En jude som med egna ord, för de har han, övergav sin familj den kaosartade Kristallnatten i staden Stuttgart.

Vår berättelse återges med ett foto som återger, återigen, med sin nyanserade och välplanerade scenografi och kostym ett Tyskland före och under kriget. De effekter vi behöver kommer med ett långt över godkänt betyg och färgtonerna Boktjuven igenom väcker ett lugn hos sin publik och vaggar in oss i säkerheten vi önskar Liesel.

Mycket saknas i den här berättelsen som mer än gärna kunde ha fått beprydas med orden "baserad på verkliga händelser". Roller är ned- och snedskrivna. Liesel får inte chansen att utveckla de relationer på den djupa nivån jag vet att hon vill göra. Och gör i boken. Men det är i boken och film rymmer inte all den magi pappersarken kan hålla. Med den tanken med mig i bröstet är Boktjuven vacker, medryckande, hjärtgripande, och underhållande.

Liesel, Rosa, och Hans i Boktjuven

Det är svårt att koppla bort boken som filmen är baserad på när det var så närapå jag läste den. Speciellt när jag tycker att det verkligen fanns problem dem emellan. Och trots att jag flera gånger rynkade på näsan och suckade tungt var och är Boktjuven en fantastisk film jag önskar alla att se. Berättelsen är viktig och djup, dock om än djupare i boken.

Hur som helst, Boktjuven berättar om mer än den visar och går du in med ett gott humör och en vilja att lära känna en ung tysk flicka med stora korkskruvslockar vet jag att du kommer att älska filmen på det sättet jag säkert skulle gjort om jag inte hade läst boken innan.

Berättelsen, skriven av Markus Zusac är den mest gripande berättelsen du kan hitta om en ung flicka som gör allt - och hittar kraften, makten i ordet. Boktjuven har premiär 28 februari. En film du inte vill, kan, eller bör hoppa över.

incendies_05

Nawals hamlighet, eller Incendies som originaltiteln lyder är franska för ‘brand’. Att den heter brand är så mycket mer än så. När eftertexterna börjar rulla förstår jag så mycket mer.

Det här är en vacker, sorglig och otroligt rörande berättelse om Nawal. Berättelsen börjar när hennes två barn får hennes testamente uppläst för dem av moderns chef och advokat. En resa börjar. En resa bakåt i tiden. Ett äventyr genom det förflutna. Vem var egentligen modern? Vad gjorde hon, hur hamnade hon där hon hamnade och vilka lösa trådar har hon lämnat bakom sig?

Det här är ett mästerverk utan dess like. Jag vet inte hur jag har missat denna. Det är en historia som visar hur film skall produceras, hur mycket arbete det krävs med ett manus för att skapa en historia som lever genom varje sekund av skärmens flackande ljus.

Jag sitter alltid, som ett spån, i eftertextens början likt ett kolli, omöjlig till rörelse efter en film av denna kvalitet. Jag förstår hur många timmar jag slösar bort framför slarvigt producerade filmer utan budskap eller eftertanke. Jag vet, tyvärr, att jag kommer kolla på så ofantligt många fler filmer av förödande kvalitet. Men det är också därför dessa filmer är så viktiga. För det är när man hittar dessa som man inser varför ens kärlek till film är så livsbejakande.

Skådespeleriet är, om inte perfekt, så ändå väldigt nära. Det är skådespelare jag aldrig sett på duken förut. (Troligtvis för att jag inte är insatt i fransk film). Ljussättningen, kamerans rörelser, de mjuka men ändå så råa bilderna rör vid mig. De tar sig in under huden, får mig att följa med likt ett löv i flodens hämningslösa forsar en kall eftermiddag i Oktober.

Historien är inte enkel. Det är ett måste att kolla aktivt. Det du tror kommer hända kommer att hända, men också kommer du vändas upp och ner i samma takt som historien ändrar riktning.

Tänka igenom vad som händer.

Följer du inte upp varje sekund av filmen med fem sekunders värde av tankar tappar du bort dig. Det är emellanåt ett arbete. Ett svårt arbete, slå inte ner dig själv om du tappar bort dig eller inte förstår allting. Det är endast mänskligt. Människor felar, människor gör misstag.

Du kommer förstå.

Resan i tid och rum du kommer uppleva under dessa 130 minuter är några av de mest välinvesterade jag till dags dato kan be dig att avvara. Jag hade inte hört talas om filmen, den kom som från ovan. Det är en känsla av lycka jag känner när jag tänker på att jag nu sett detta underbara tillskott till filmvärldens guldkorn.