SFF12

När mörkret faller över det tysta lilla bostadsområdet börjar udda saker hända runtomkring Leon och hans hus. Han är en antikhandlare som ärvt huset av sin nyligen bortgångna mor. Dörrar utan nycklar är låsta, saker i huset verkar flytta på sig och märkliga ljud sätter Leon på spänn.

Han misstänker att den troende modern försöker kontakta honom från den andra sidan genom objekt i huset. Särskilt genom de oräkneligt många änglastatyerna utplacerade i hemmet. Leo får kontakt med någonting. Men är det hans mamma eller någonting annat?

Kan Leon lista ut vad det är hans mor försöker berätta för honom innan paniken tar överhanden? Den underliga grannen varnar för ett skadat djur som springer omkring i områdets skogar. Frågan är nog mest om huruvida Leon är mer rädd för sig själv eller tingestar från den här världen eller nästa.

Rodrigo Gudiño långfilmsdebut The Last Will and Testament of Rosalind Leigh är inte den vanliga skräckfilmen vi är så vana vid. Rodrigo lyfter fram mer av den psykologiska aspekten hos det ockulta och ger publiken subtila anledningar till obehag med hjälp av små, nästan obemärkta detaljer.

The Last Will and Testament of Rosalind Leigh var inte riktigt den typ av skräckfilm jag kan uppskatta helhjärtat. Den stora fokusen på konstnärligt svepande kamerarörelser där kameran själv blir till en karaktär tog för stort fokus från spänningen. Ändå passade det bra ihop den lugna rösten från Rosalind själv när hon mjukt försöker prata med Leon.

Kanada är inte den första nationen jag tänker mig när det diskuteras skräckfilm. Men det är inte en dålig första långfilm från långfilmsdebutanten. Absolut inte.

I de mer kriminellt angripna områdena i New Orleans ett par veckor från det historiska presidentvalet i USA 2008 har två småtjuvar, amatörer, nybörjare planerat att råna en pokerverksamhet vilken står under skydd av den lokala maffian. Gruppen har blivit rånad tidigare av en av deras egna. Planen är att låta denna någon ta på sig skulden igen. Den perfekta planen.

När allting inte riktigt går som planerat och deras till synes perfekta plan går i stöpet kliver Jackie Cogan in för att rensa upp den röran som växer fram. Det är alldeles för många frågor utan svar som cirkulerar om rånet. Cogan är lugn och metodisk, han skapar den lugna stämningen de kriminella översittarna behöver.

 

Andrew Dominik regisserar Killing Them Softly med en finkänslig taktpinne. Dominiks tidigare film The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford blev år 2000 nominerad för ett pris på Stockholm Filmfestival.

Killing Them Softly är inte bara en intelligent skildring av det politiska klimatet i USA strax före valet, det är också en smygande komedi där de smutsiga karaktärerna lander replik på replik som inbjuder till skratt.

Filmen är utan tvekan en av de bättre filmerna i festivalprogrammet. En film som inte bara är ett skickligt utfört konstverk, utan också är kvalitetsunderhållning med en allvarsam underton.

 

Bara segment av den timmeslånga intervjun med Apples VD Steve Jobs användes till programserien ”Triumph of the Nerds” som sändes 1995. När intervjun spelades in ägde och drev Steve Jobs NeXT; datorföretaget han startade efter att han mer eller mindre tvingades att lämna Apple. Redan året efter kommer Jobs tillbaka till sitt gamla skötebarn och räddar varumärket som bara var veckor från total bankrutt.

Intervjun försvann och förmodades vara för evigt borta när bandet spårlöst försvann när tv-bolagets arkiv flyttades. Det var inte förrän regissören för tv-serien hittade ett gammalt VHS-band i sitt garage, som visade sig vara en kopia av den oklippta versionen av intervjun, som den här dokumentärfilmen skulle vara möjlig.

Jobs pratar fritt och ledigt som sin tid hos Apple, svårigheterna med ledningen och de misstag och framgångar han mött i sitt arbete. Intervjun är en unik inblick i mannen som av många idag porträtteras som geni, och i vissa kretsar, också som gud. Han pratar och spekulerar om datorns framtid likväl som potentialen internet kommer att ha längre fram i historien.

Det är nära på läskigt hur nära nutiden ligger i spekulationer yttrade flera år i förväg.

Det var svårt för mig att vara objektiv under visningen av filmen. Jag håller Steve Jobs väldigt nära hjärtat att få se en visning av aldrig tidigare visat material med honom får mina nörd-gener att blixtra till. Tycker du, som jag, om Apple och Steve Jobs måste du se till att njuta av den här intervjun. Den är en pärla.

Pressen Calvin Weir-Fields sätter på sig själv efter den stora succén med sin debutroman han publicerade vid sin ringa ålder av nitton år ger nu konsekvenser. Han sitter fast. Skrivkrampen är sitter hårt i huvudet och inte ett ord tillåts lämna fantasin.

I ett försök att råda bot på skrivkampen besöker Calvin en psykriatiker regelbundet. Frågor och svarar studsar fram och tillbaka mellan de två. Men det är inte förrän Calvin ombeds skriva en sida, ett enda ark av meningar. Hur bra texten är spelar ingen roll, den ska vara usel.

Calvin skriver om kvinnan från hans drömmar, Ruby från Dayton, Ohio. Någonting med henne får skrivkrampen att försvinna. Han skriver sida efter sida, det går inte att sluta.

En dag står Ruby mitt framför ögonen på Calvin. Livs levande, fullt synlig. Han vägrar först att tro på det. Men snart visar det sig att universum har låtit Calvin göra någonting ingen tidigare har gjort. Han har manifesterat en kvinna från ren fantasi.

Regissörduon Jonathan Dayton och Valerie Faris som tidigare levererat Little Miss Sunshine är nu tillbaka med den intelligenta romantiska komedin Ruby Sparks.

Zoe Kazan (Revolutionary Road, It’s Complicated) spelar den sockersöta Ruby som kommer från ingenstans in i Calvins liv. Men hon spelar inte bara i filmen, det är också Zoe som skrivit manuset. I rollen som författaren Calvin ser vi Paul Dano (Little Miss Sunshine, Looper, There Will Be Blood).

Helt ärligt kan Ruby Sparks vara den filmen jag väljer som favorit från hela festivalen. Redan när jag satt och planerade veckan tog filmen platsen som ”högst förväntad”. Och jag tycker att den håller måttet. Med en liten fallenhet för de romantiska komedierna kniper filmen extra hårt om hjärtat. Oväntade moment och scener får mig att aldrig släppa koncentrationen. Ruby Sparks är filmen som tar över rollen som bästa feel good-film efter 500 Days of Summer.

Åtta år i fängelse. Det är domen Rubys man har att vänta. Villkorlig dom efter fem år, om han sköter sig exemplariskt.

Kärlek är en urstark kraft till motivation och Ruby vill göra allt hon kan för att göra livet lättare för sin dömda älskling. Hon ger upp sina läkarstudier för honom även fast han motsäger sig valet. ”baby, don’t give up your studies for me.” ”Yes, I will. You are ’me’ ”.

Det är inte utan svårigheter att vara fängelsehustru. Skam, skuld och sorg står att finna vid varje gatuhörn. Inte ens hemma hos sin mamma kan Ruby hitta det totala stödet hon så påtagligt behöver.

Hemligheter från fängelsets inre kommer upp till ytan och slår bilden av den perfekta mönsterfången i bitar. Ruby lär känna den unga trevliga busschauffören Brian. En ny, spännande vänskap tar form.

Middle of Nowhere är en utsökt delikatess av indie-film av Ava Duverney (tidigare I will follow, My Mic Sounds Nice). Ett välbalanserat triangeldrama fyllt av hopp, sorg, glädje, ilska och värme.

I rollerna ser vi den vackra Emayatzy Corinealdi (Makt & Begär, Wednesday Again, The Nanny Express) i rollen som Ruby, David Oyelowo (Last King of Scotland, Planet of the Apes: (r)Evolution, Niceville) som den charmiga gentlemannen bakom ratten på stadens bussar. Och i rollen som den dömda äkta mannen, tillika hunken Derek ser vi Omari Hardwick (The A-Team, The Guardian, Dark Blue).

En slöja av allvar ligger tät i Middle of Nowhere. Den utmärkt spelade filmen om kvinnan som upptäcker och utvecklar sig själv lämnar ingen oberörd. Fotots blåa toner häftar fast den kalla stämningen innanför fängelsets välbevakade stängsel och står i kontrast mot de varma tonerna och avspända musiken när Ruby träffar Brian.

Jag satt kvar ett par minuter efter filmen var slut och kunde inte släppa frågan filmen lämnade mig: är det okej att vara otrogen om ens partner först bedragit dig? Jag kan inte släppa frågan även fast jag vet svaret. Ändå sparar jag filmen i mitt hjärta och lämnar biografen med ett leende.

Frank är en kämpande författare med en längtan och ett hopp om det stora genombrottet. Bosatt i en liten husvagn mitt öde i det öde Death Valley har han tagit skydd från sin familj och distraktioner.

Hans bror Bruce har under syskonparets uppväxt skojat med sin kära bror, och ofta fångat detta på film. Tortyr, om du frågar deras pappa; syskonkärlek, om du frågar deras mamma. Med åren växte avståndet mellan de två bröderna allt större i och med ett större förstånd och psyke hos Frank.

När Frank övertalas, med hjälp av ‘dåligt samvete-kortet’, av sin mamma att komma och fira broderns hemkomst från en tid på rehabilitering för sitt djupa drogberoende är stämningen minst sagt spänd mellan de två.

På väg hem från festligheterna träffar han med en smäll den unga kvinnan Lassie. Det ena leder till det andra. Ett uns ridderlighet slutar med att hon följer med Frank hem till föräldrarnas hem.

Med solljuset kommer en ny dag, Lassie är har smugit iväg innan Frank vaknat. Allt är i sin ordning och världsbilden är helt okej fram tills Bruce erkänner för Frank att han filmade sin bror och sällskap under deras natt mellan lakanen. Istället för att ladda upp klippet på internet har Bruce lämnat filmen hans vän Jack från rehabiliteringen, en före detta TV-stjärna i hopp om hjälp att komma in i branschen.

När det uppdagas att Lassie är dotter till Jack bryter helvetet lös. Jack är inte, enligt samhällets oskrivna regler och normer, en mönstermedborgare. Uttrycket "skjut först, fråga sen" summerar honom perfekt.

Jordan Roberts står bakom kärlekskomedin Frankie Go Boom. Efter sin långfilmsdebut med Around The Bend där Roberts baserade handlingen efter förhållandet med den frånvarande fadern.

Med Chris O’Howd (Bridesmaids, The Boat That Rocked) och Charlie Hunnam (Green Street Hooligans, Sons of Anarchy) som Bruce, respektive Frankie i huvudrollerna. Tillsammans med dem får vi se Lizzy Caplan (Cloverfield, 127 Hours) som den sockersöta dottern Lassie.

Frankie Go Boom är en kärlekskomedi där jag får känslan att någon faktiskt tänkt till. Den är bättre än många andra filmer i samma genre. Ändå får temat och de återkommande halvtorra skämten mig att sammanfatta filmen som resultatet om Zack and Miri Makes a Porno och American Pie skulle skaffa barn tillsammans.

Underhållningsvärdet genomsyrar filmen och den passar perfekt till en kväll när du bara vill kolla på en film och ha en trevlig stund.

Den en och en halv timmen långa dokumentären som skildrar konstgruppen Voina och deras kamp mot den stängda och maktberusade staten Ryssland, enligt dem, har kommit att bli är svår att lämna någon oberörd.

Det är en revolutionär kamp mot dem med makten. Samtidigt måste grundarna av gruppen sköta om och uppfostra sitt två år gamla barn, Kasper.

Jag blev tagen av realismen i dokumentären. Kanske just därför att den skildrar ett sådant omtalat ämne. Mediabilden har idag låtit dammet skingra sig efter den ihärdiga rapporteringen om Pussy Riot, gruppen som växte fram efter de provokativa metoderna Voina utagerade för att visa missnöje.

Det är den råa ärligheten och den fattiga tillvaron som nyper tag i mitt medvetande. Ändå stör jag mig på det faktum att jag inte vet vad det är i filmen som faktiskt är sant eller inte. För det skyltas det med tydligt innan den första bildrutan dyker upp; allt som händer i vad som skall komma att visas upp kan ha hänt, eller så har det inte hänt.

Och det stör mig, jag vill veta vad som är på riktigt och vad som är fiktivt. Det skär i mitt hjärta när jag ser hur den kärleksfulla modern och den orädda pappan utsätter sig för risker som kan, inte bara innebära risker och påföljder för dem själva, utan också för deras lilla son.

Tomorrow är dokumentären som verkligen står rätt i tiden. Den skildrar ekonomiska, sociala och politiska problem och missbruk.

David Martel är neurokirurg, en dag på väg hem från sitt jobb kraschar han med bilen. Mirakulöst överlever han det hela, men till ett pris. När sjukhuspersonalen gör allt de kan för att rädda hans liv upptäcker de att David har cancer, elakartad sådan.

Det enda som kan ge honom en chans till överlevnad är en benmärgstransplantation. Benmärgen måste komma från någon av Davids föräldrar. Problematik uppstår när de vägrar ge David vad han behöver för att stå pall mot den långt framskridna sjukdomen.

I sin jakt på svar till varför hans föräldrar förvägrar honom den här möjligheten söker han sig djupare och djupare i sitt egna förflutna. För varje genombrott och uppdagad sanning blir hans upptäckter allt mer grymma och vridna.

En grupp barn med en okänd sjukdom förs till ett sanatorium ute på landsbygden. Det spanska inbördeskriget är i sina startgropar. Barnen anses vara en fara, inte bara för sig själva utan också för samhället. De har fötts utan möjligheten att känna fysisk smärta. Isolerade var för sig i vadderade celler hålls barnen inspärrade utan ett sista datum.

Inrättningens överläkare tar tids nog hjälp av en krigsflykting från Tyskland. De upprättar ett rehabiliteringsprogram för barnen i hopp om att lära dem vad smärta är, och hur man undviker det. Det är inte alla som svarar på rehabiliteringen och det ger livslånga konsekvenser för den unga pojken.

Regissören Juan Carlos Medina har tidigare producerat kortfilmer men thrillern Painless är hans debut som långfilm.

Painless är en film du inte riktigt vet var du har den. Handlingen är tät och greppbar och ändå fumlar du som publik i ett rysligt mörker. Det skär i hjärtat och kalla kårar kittlar mig i nacken när glasbitar dras ut ur djupa skärsår; när det frasande ljudet av hud i brand når mina öron; rysningar tvingar bort min blick från filmen när naglar plockas av fingrar bakom ljudet av två små barns oskyldiga fnitter.

Är du på jakt efter en innovativ thriller med rysartendenser är Painless din film. Du kommer tro dig veta var filmen kommer sluta, men tro mig vid mina ord: resan dit lämnar dig hänförd.

1 Kommentar

Utan att veta var han har sig själv driver Freddie Quell runt i efterkrigstidens USA. Jobben kommer och jobben går. Relationen till spriten kostar honom de arbeten han lyckas knipa åt.

En blöt kväll snubblar de påtagligt runda fötterna under Quells kropp honom ombord en yacht. Morgonen efter möter han Lancaster Todd, en charmant och lagom udda personlighet. Med sin råa retorik övertalar den före detta flottisten Lancaster att ge honom ett jobb. Så länge han förser Lancaster med den utomordentligt goda groggen han blivit så berusad av kvällen innan.

Både en yttre och inre resa tar vid för Freddie. En resa som lärling, letande efter sin ledare.

Lancaster är ledare för en grupp som går under namnet The Cause. Freddie välkomnas in i gemenskapen självfinnande gruppen där allt handlar om att hitta en inre balans. Alla i världen lever, men de sover. Deras eminenta ledare väcker själen inom dig via hypnos.

En relation, byggd på genuin tillgivenhet och nyfikenhet, mellan Freddie och Lancaster, som medlemmarna i den lilla sekten kallar för The Master.

The Master är en film av Paul Thomas Anderson som tidigare stoltserat med titlar såsom Boogie Nights, Magnolia och There Will Be Blood. I The Master ser vi Joaquin Phoenix som den plågade och alkoholiserade själen vid namn Freddie Quell. I sin roll tar Phoenix in alla aspekter man kan förvänta sig av en trasig krigsveteran. Han är osäker, ensam och osäker. Det råa språket och känslan av att all form av empati förlorades i kriget.

Phillip Seymor Hoffman spelar Lancaster Todd, den självsäkra och vältaliga kultledaren gruppen tilltalar som The Master. Hoffman utstrålar en aura av tillit och ledarskap i sin roll. De dämpade tonerna i det annars totalt kontrollerade och lugna talspråket vittnar om kampen att växa som idé.

Även om den kändes på snäppet för lång rekommenderar jag The Master för den som vill uppleva ett välskrivet manus förkroppsligat tillsammans med skådespeleri och rolltolkning av hög klass.

Som sjuttonåring är Víctor fortfarande ung och oerfaren, men han har lärt sig vad den hårda och tävlingsinriktade arbetsmarknaden kräver. När han får chansen att tjäna bra med pengar snabbt, och till synes enkelt, tvekar han inte en sekund utan tar jobbet utan frågor.

Han ska leverera sju stycken lådor till en okänd destination. Färdmedlet att frakta den okända lasten genom den myllrande marknaden på är en sliten skottkärra av trä.

Intresset för lådornas innehåll är märkbart och hur mycket stryk och list de får utstå avslöjar de inte sitt mystiska innehåll. Fredagseftermiddagen tar fart på riktigt när Víctor blir jagad kors och tvärs genom stadens gator och torg.

7 Boxes är den första långfilmen från regissörparet Juan Carlos Maneglia och Tana Schémbori. Duon är välkända i Paraguay och har en rad kortfilmer, tv-serier och tv-filmer i sin ryggsäck.

Celso Franco spelar den unga budbäraren Víctor som med list, erfarenhet och en hel del tur undviker fallgrop efter fallgrop.

Utan några som helst förväntningar eller kännedom om filmen gick jag ut från filmen med ett leende på läpparna. Den hektiska klippningen och kamerans tv-spelsinfluerade rörelser passade mig perfekt och den aldrig tråkiga handlingen höll mig intresserad från den första minuten fram till eftertexterna började rulla på den stora bioduken. Den genomgående åtrån till teknik, och speciellt till mobiltelefoner gav berättelsen ett uns av oväntad humor.

7 Boxes innehåller allt från skjutningar och tarvliga missförstånd. Underbart, helt enkelt.