Filmfestivaler

Om lite mer än tre timmar drar den första av fem filmer igång i Rålambshovsparken. Ja, nu är veckan äntligen här. Den veckan med film ute i det fria under en förhoppningsvis klar himmel med bra film i gott sällskap.

SthlmSommarbio1bildcredd: Stockholm filmfestival

Stockholm filmfestivals sommarbio börjar ikväll. Först ut är klassiskern Pulp Fiction. En kultklassiker från allas vår Tarantino. Eller ja, nästan allas i alla fall. Första, och enda, gången jag har kollat på Travolta och gänget i Pulp Fiction var jag inte imponerad. Det var en bra film, men inte mer än så. Sen så har jag svårt överlag för Tarantino, han och jag går helt enkelt inte ihop.


Jag kommer att vara där med ett mindre gäng vänner. Kom ner till parken du också. Kom och hälsa! Eller varför inte slå dig ner och kolla på filmen tillsammans med oss.

Hur det blir med resten av filmer får vi se. Men Rust & Bone kommer nog att avnjutas på det gröna gräset. Mer exakt kommer jag att ta dag för dag.

De kompletta listan av filmer som kommer att visas är:

  • Pulp Fiction (13/8)
  • The Darjeeling Limited (14/8)
  • Rust & Bone (15/8)
  • 12 Years A Slave (16/8)
  • Palo Alto (17/8)

Vi ses där!

1 Kommentar

Woody får ett brev på posten. Ett brev som alla vill få, och har fått, men lika snabbt kastat bort igen. Brevet berättar att Woody är vinnaren av en miljon dollar. För att få pengarna måste han korsa kontinenten till företagets konton i Nebraska. Hans son David hjälper honom att ta sig dig. Resan blir till ett äventyr som hjälper dem att inte bara hitta något inom sig själv, utan också hos varandra.

NEBRASKAÅren kommer och åren går. För Woody har de flesta redan kommit. Och gått. I brevlådan kom brevet, från marknadsbyrån, som sa till honom att han vunnit en miljon dollar. Allt Woody vill är att få sina utlovade pengar för att köpa en ny bil. Och en luftkompressor.

Om livets gyllene postludium är den amerikanska drömmen för Woody att göra det han inte gjort under hela sitt liv, nämligen att äga den där fabriksnya bilen och ändå ha pengar kvar på banken. Nebraska tar oss med på resan som kommer att bli det nostalgiska äventyret genom fyra stater i dagens ekonomiskt lamslagna USA.

Alexander Payne står för regin i det avmätta och nästan dammiga dramat om Woody, hans son David, frun Kate och resten av släkten Grant. Desperationen och längtan hos den gamla mannen förstärks av fotot när det växlas mellan halvbild och landskap. Vi får försöka oss på att förstå hur några få människor i den undre halvan av den amerikanska medelklassen håller hårt om hoppet till bättre tider.

Jobben är få, kontot på banken visa låga värden. Det är ett land i kris efter ekonomiska krascher. Bilfärden med sonen David blir mer än den, till en början beräknat snabba, resa till insikt vi och våra karaktärer tror.

Nebraska utvecklas till en livsberättelse när far och son återvänder till den lilla småstaden Woody växte upp i. Gamla vänner, bekanta, och flammor uppenbarar sig när David får höra om sidor av sin pappa han aldrig hört om tidigare.

Det ypperligt skrivna manuset förverkligad av en ensemble övertygande skådespelarinsatser ställer sig i kontrast till sitt svartvita foto och lyser upp med färger via humor och hjärtgripande dialoger. Inte minst från frun Kate, spelad av June Squibb. Rollen som den cyniska och pigga frun som tröttnat på sin makes gaggia utspel höjer de komiska utspelen i Nebraska till oväntade höjder med sin rappa och träffsäkra käft.

NEBRASKALivet fortsätter och alla behöver någonting att leva för. Nebraska får mig att tänka på Ayn Rands citat "The Question Isn’t Who Is Going to Let Me, It’s Who Is Going to Stop Me" efter hur Woody sprider värme och glädje i mitt hjärta kring hur han, trots de sköra benen och den trötta kroppen gör precis det han vill, gör allt i sin makt för att följa sin egna fria vilja och övertygelse.

Nebraska ger mig hoppet om en ålderdom där hälsan kanske inte är som den är nu, när jag är i mina tidiga 20, men att mitt hjärta fortfarande är lika inställd på att ta för mig och göra det som gör mig lycklig.

Nebraska smeker ömt och längtande den gyllene åldern och har med sex stycken Oscarsnomineringar premiär i Sverige 28 februari.

En levande själYpsilon vaknar upp någonstans hans inte vet var det är. Fylld av rädsla och förvirring inser medvetandet att det är ett laboratorium han är i. Fast han är inte sig själv, det är något annorlunda. Ypsilon hålls vid liv på konstgjord väg och är inget annat än hjärna, öron och ett öga.

Det blir snabbt tydligt i En levande själ att Yspilon är rädd. Han vaknar upp och vet inte vad det är som händer. Allt från den stressade kameraföringen från hans öga sätt tillsammans med rädslan och ångesten i rösten.

Det fuktigt mörka grönsticket som ligger likt en hinna över kon halvtimmeslånga berättelsen sveper in En levande själ i en förstärkt klinisk känsla. Vi får lära känna Ypsilon samtidigt som han lär känna sig själv. En personlighet utvecklas samtidigt som en telepatisk förmåga upptäcks.

En levande själ handlar om att upptäcka sig själv. Att kunna hålla sig lugn och när ångesten kommer knackandes på dörren förstå möjligheten att andas och återvända till verkligheten. Berättelsen visar oss att kunskap innebär möjligheten att kunna påverka och influera, men också att pengar är vad som driver det mesta om inte allt. Allt kan börja om från början när resultaten inte är tillfredsställande.

DSCF0770 - Version 2Till en redan underlig titel får vi följa med på en annorlunda berättelse om kärlek. När tvåsamheten skyndar sig till en brådsam och surrealistisk död. När sugfiskar krockar följer med när mannen ska flytta in till kvinnan. Genom ett avklippt och "sugande" foto lär vi känna dem genom dess egenheter. Det är svårt att förstå hur två så lika personer kan vara så olika varandra. Tvångssyndromen är många och allvarliga. Det tar inte lång tid innan även de minsta saker irriterar den andra.

När sugfiskar krockar går inte att spärra in i en bestämd kategori. Den fantasiska scenografin skiftar form när vi kastas från den stora eftermiddagen till den mörka, trasiga och kaosartade brottsplatsen där kriminalaren och hennes assistent försöker luska fram sanningen bakom de livlösa kropparna.

Berättelsen är otroligt rolig samtidigt som allvarsamheten ligger tung över tragikomiken. Leken med färger och form lägger novellfilmen i en rang av klass där Cecilia Frode framför sin roll som kvinnan med bravur.

När sugfiskar krockar är svår att beskriva med ord. Det är en berättelse som måste ses, och då med ett öppet sinne. En film som inspirerades av Hästens-sängars absurda pris.

Pressbild BatterBatter berättar med inspiration av verkliga händelser om två bröder. Efter att ha blivit attackerade av mannen som för ett par år sedan härjade i Malmö hamnar den yngre brodern i rullstol som följd av en kula i ryggraden. Nu måste brödraparet flytta till en handikappanpassad fastighet i ett lugnare område.

I ett försök att komma undan det gamla livet lyckas de få ett banklån för att köpa en lägenhet och börja om på nytt. Men efter en sammandrabbning med korrupta poliser är de tillbaka på noll och de måste gå till extrema metoder för att få kontanter till lägenheten.

Batter handlar om att stå utanför ett samhälle stampandes på samma ställe, hur gärna man än vill komma in och leva sitt liv tillsammans med alla andra. Fördomar och normer tycks tvinga bröderna att vara stora, farliga och macho inför världen. Varför skulle de göra någonting annat? De har försökt det redan, och ändå blivit nedtryckta och bortprioriterade.

Utspelad i regissörens barndomstrakter skildrar Batter ett Malmö i kris.

filmen 2 ho݈gupplo݈stAnkan och Monkan har kämpat länge och väl. Äntligen har de chansen. Det ända de behöver göra för att säkra chansen på lyan är att övertala sin chef om fast anställning. Efter lite tjat, charm och krokodiltårar lyckas de övertala honom att få nämnd anställning, med motkravet att sälja ett visst antal mobilabbonemang innan dagen är slut.

Det bleknade och avmättade fotot i Två tar oss med och låter oss lära känna de två unga kvinnorna. Vi får följa med dem och deras emellanåt råbarkade relation som tillslut låter dem få en chans på den där lilla lägenheten. Mellan Malmö och Köpenhamn får vi som tittare en örfil om bostadsmarknaden i dagens samhälle vars bästa vän arbetsmarknaden gör sitt allra bästa för att stänga ute de unga och deras förhoppningar om att starka sitt eget liv utan intrång från nyfikna föräldrar och jobbiga syskon.

Två är en rolig och tankeväckande film med en kvinnlig duo i huvudrollen. Något som är en trevlig omväxling till de vanliga bromance-filmerna.

Vännerna

Att bli bortglömd är nog för många det värsta som kan hända. Att dö hemma i sin ensamhet och inte hittas förrän ens kropp stinker så mycket att någon ringer polisen eller att det samlas så mycket post innanför dörren att brevbäraren slår larm. Precis det här är vad som händer i Vännerna. Boutredarna Annika och Samir kopplas in för att hitta nära och kära till Karen, med föga resultat. Ingen dyker upp till begravningen och de kremerade kvarlevorna grävs ner för att snabbt glömmas bort.

Vännerna är en berättelse om ensamhet och om döden. Masken och sminket är utomordentligt snyggt och välgjort. Ingen docka användes för att visa upp den halvt förmultnade Karen där på golvet bredvid sin svältdöda kakadua. Fotot i Vännerna talar om vänskap och hänsyn till de våra som gått vidare. Dialogen tar motpolen och visar liten till noll empati inför kroppen framför dem. Kroppen som en gång tillhörde en människa. En person.

Vännerna är vinnaren av årets Novellfilmspris som delas ut under Göteborgs filmfestival. Anna Bjelkerud som spelar boutredaren Annika lyckas fånga tragiken och ångesten i att inte hitta någon. Paniken i ensamheten som döljer sig bakom ett samhälle som kommunicerar mer än aldrig förr, men glömmer bort allt fler i processen.

SköterskanSköterskan Moa tar oss med i en handhållen resa på kornig film som berättar om behovet av närhet och trygghet. Moa känner sig inte hemma någonstans. På jobbet gillar ingen henne och vi får sällan se hennes ansikte. Även om hon inte springer bort från berättelsen och sig själv lika ihärdigt när hon väl kommer hem är det tydligt hur Moa inte känner sig hemma någonstans, förutom möjligtvis hemma hos sin hemliga kärlek.

Det blir tydligt i Sköterskan att det inte bara handlar om att inte passa in, att bli mobbad på sin arbetsplats där allt man vill är att göra sitt bästa och se till patienterna på bästa sätt. Även om det betyder att bryta på byråkrati-regler ibland. Sköterskan visar en människa under stor press och hennes reaktioner på nya, läskiga situationer.

Men främst av allt är Sköterskan är berättelse om kärlek. En kärlek till livet och dem i ens närhet.

OnlyLoversLeftAlive1

Den ensliga men ack så musikaliskt begåvade vampyren Adam bor i ett övergivet hus i ett öde Detroit. Hans kärlek Eve bor i staden Tangier i norra Marocko. Deras romans har pågått under århundraden och deras vägar flätas samman till en igen efter år av separation. De behöver varandra och vill undkomma människans begränsningar. När Eves lillasyster kraschar in i deras liv testas relationens sömmar ordentligt.

Only Lovers Left Alive med Tom Hiddleston i rollen som den introverta vampyren med en enorm inlåst ilska är en berättelse om två långa liv som förs samman. Det är inte tydligt från en början vilka de är eller vad filmen vill visa dig och mig. Kopplingarna till faktiskt historiska skeenden håller intresset vid liv och skapar en nyfikenhet till om deras namn är mer än bara namn.

Det finns två huvudsakliga ting i Only Lovers Left Alive som gör underbar att se på. Den första är de fantastiska rolltolkningarna Tom Hiddleston och Tilda Swinton tagit sig an och spelar ut. Den andra är filmens röriga scendekor; lägenheten i det skitiga och fallfärdiga huset är till synes en stor oreda av tusentals saker, men vid en närmare titt blir det tydligt hur genomtänkt och fängslande dekoren faktiskt är.

Ett lugnt, melankoliskt drama om vampyrer med premiär på Alla hjärtans dag, 14 februari. Grundkonceptet är där, men regissören Jim Jarmusch har tagit det här konceptet och gjort det till något nytt. Till något eget. Till något riktigt bra.

 

sff_logo_blackStockholm filmfestival hade i år ett program spetsat med lite drygt 180 filmer. Det är väldigt många titlar, fler än vad jag gissar att gemene man ser på ett år. De här filmerna visades flera gånger om under tolv dagar. Knappt 1 300 visningar om åtta salonger blev det i slutändan. Med så många visningar på så många olika biografer är det självfallet omöjligt att undvika oväntade tekniska problem. Det finns helt enkelt alldeles för mycket som kan (och kommer att) gå snett. Det är festivalens filmer och det däromkring jag kommer att blicka tillbaka på i den här miniserien i två delar.


Filmerna

Att ensam bevaka festivalen och dess filmer gör det fysiskt omöjligt att se alla 180 filmer. Jag gjorde dock mitt bästa att täcka den största möjliga ytan av programmet och samtidigt uppleva en sådan bred bild av filmer möjligt. När den sista eftertexten slutade rulla och jag skrivit den sista recensionen satt jag vid skrivbordet med 37 recensioner. 37 stycken på ungefär tre veckor. Högt tempo och långa dagar, absolut.

Besitter du lusten att vandra tillbaka i tiden och se vilka filmer jag sett, vad jag tyckte om dem och vilket betyg de finns gör du det lättast genom att klicka HÄR. För först och främst måste berättelsen The Selfish Giant få ett hedersomnämnande efter att ha vunnit juryns pris för årets bästa film på Stockholm filmfestival. Jag har sett den och gillade den starkt, helt klart en av mina favoriter från i år.

Vad gäller listan över de fem bästa, i min åsikt, filmer från i år är som följer, utan någon egentlig inbördes ordning:

  • The Selfish Giant - 8/10 - en berättelse om två unga pojkar som kastas ut från deras skola och snubblar in i ett kriminellt liv där de samlar in och stjäl koppar åt den lokala skrothandlaren. Premiär mars 2014
  • The Broken Circle Breakdown - 9,5/10 - en cowboy och en tatuerare hittar varandra i den vackraste kärleken. När deras barn blir sjuk sätts allt på prov. Premiär inom kort
  • Blackfish - 8,5/10 - dokumentären om Tilikum med fokus på händelserna efter hans tredje inblandning i en tränares död. Sätts i tårdrypande perspektiv på människans behov att fånga och spärra in vilda djur. I skrivande stund ingen svensk distributör
  • ABCD Any Body Can Dance - 9,5/10 - första 3D-filmen att lämna Bollywood. En koreograf tar två rivaliserande gatugäng och för dem samman för att visa resten av Indien att de är bäst på att dansa. I skrivande stund ingen svensk distributör
  • 12 Years A Slave - 9/10 - baserad på verkliga händelser om en fri svart man innan frigörelsen av slavarna i USA som kidnappas och säljs tillbaka in i bojornas land. Premiär 20 december

På det stora hela har kvaliteten på filmerna varit i de högre segmenten där det högsta betyget landade på 9,5 klockor och bottenskrapet gick hem med inte fler än 2 klockor. Jag vill inte komma här och hänga ut någon film, men jag kan inte förstå mig på filmen Luton. Har läst hos andra att de uppskattat filmen i ett par fall också landat som en favorit. Nej, jag förstår det bara inte. I genomsnitt fick festivalens filmer ett betyg på 6,82. I mina böcker är det ett bra genomgående betyg som visar på kvaliteten i festivalens program och därför också kan förklara varför den här festivalen har så gott rykte om sig globalt.

I programmets toppskikt ligger det filmer som i skrivande stund inte har skaffat sig en distributör i Sverige. Att detta kan komma att ändras på är självklart eftersom information för dessa filmer och vem som är kontaktperson vid att givet intresse finns att tillgå för distributörerna. Vi håller tummarna för att filmer som ABCD och Blackfish (för att nämna två) uppmärksammats tillräckligt och att det visade intresset under festivaldagarna varit tillräckligt för att få nå ut till en bredare publik Till SFs publik. Skjuter jag från höften uppskattar jag att hälften av de 180 filmerna har en svensk distributör och jag vill säga att hälften av de 90 filmerna är tillräckligt bra och breda för att håva in pengar runtom i landet via SF.

Det är svårt, till och med omöjligt att jämföra årets filmer med föregående års program. Det är av flera anledningar där den största och första är att jag skrev om så få och inte betygsatte dem. Men i generella termer är jag lika nöjd med årets upplaga och ser fram emot vad festivalproducenterna och de programansvariga kan dra fram ur sina rockärmar till nästa år!