Fantasy

Om Dracula skulle vara med i Game of Thrones

År 1462 i Transylvanien. Den ökända krigslegenden Vlad III har styrt över sitt kungadöme under fred över en längre tid. Vlad och hans fru har kämpat hårt för att behålla freden och skapa trygghet för sina medborgare. Allt omkullkastas när sultanen Mehmed II kräver tusen pojkar till sin egen här. Tusen pojkar och en till, nämligen Vlads son. Ska Vlad ge efter och behålla den utlovade freden, eller kommer han stå upp för sitt folk och besegra turkarna?

DraculaUntold1

Dracula Untold börjar i mångt och mycket som en historielektion. Produktionen kräver av dig och mig som publik att lära dig om Vlad Pålspetsaren. För utan den informationen kan vi inte på riktigt förstå den inre kamp han utkämpar vid sidan om högarna av lik som lämnas kvar bakom honom i sin kamp för folket.

Vlad är en kärleksfull far, omsorgsfull make, och rättvis härskare över sitt land. Dessa tre huvuddrag hos huvudkaraktären drabbas samman när sultanen Mehmed II kräver honom på tusen pojkar. Ett svårt beslut att ta, särskilt när sultanen därutöver kräver honom på hans enda son.

Dracula Untold är en film som tänker någorlunda nytt kring den mytomspunna legenden. Aldrig tidigare har jag sett en berättelse om det blodsugande monstret där han istället för att med en gång porträtteras som berättelsens onda antagonist istället får vara den goda. Den hjälten som folket behöver. Hjälten som tar rollen som anti-hjälte när styrkan tryter och hjälp från en uråldrig vampyrförbannelse blir ett måste.

Filmen är som en blandning av Game of Thrones och valfri Dracula-film. Bitvis skulle vi kunna tolka in inspiration från filmer såsom 300.

Den ojämna ljudbilden skapar dynamik och dramatisk effekt genom svepande stridsscener fyllda av skrik, blod, och svängande svärd. En hel del saker i Dracula Untold håller måttet, men inte allt. Något som särskilt störde mig när jag satt i fåtöljen var inkonsekvensen i karaktärernas accenter. En bagatell månde, men det är de små sakerna som gör en någorlunda bra film mycket bättre.

Dracula Untold är en helt okej film. Visuellt är den inspirerande och slående. Tyvärr håller inte en film enbart på sina effekter. Dracula Untold klarar av mer, mycket på grund av den nya hållningen som anti-hjälte.

DraculaUntold2

Rekommenderar jag Dracula Untold? Ja, det gör jag. Inte för att det är en fullträff utan för att den underhåller. Filmen är visuellt snygg och den nya tappningen där Dracula är en anti-hjälte istället för antagonist gör mig glad.

Dracula Untold har premiär 10 oktober.

1 Kommentar

 Sparsam action och upprepande underhållning

När två öden flätas samman till ett och samman måste X-Men-ensemblen arbeta tillsammans för att vinna. Problemet är att det är femtio år mellan dem. För att rädda framtiden måste de tillsammans med sina yngre, mer naiva, och mer prestigefyllda jag ändra historien. XMenDaysOfFuturePast1 Logan (Wolverine) är den enda som fysiskt sätt kan klara av den enorma påfrestning tidsresor utsätter kroppen och speciellt hjärnan för. X-Men - Days of Future Past (X-Men) börjar i ett högt tempo som sätter hjärtat halv upp i halsgropen.

Sen lugnar Bryan Singer ner sig och regisserar sedan vidare en berättelse med flera dimensioner. För många dimensioner. X-Men letar sig fram och tillbaka i ett manus som försöker hålla samman spridda trådar i dubbel tidsdimension.

Filmen blir spretig och långsam. Den mjuka biofåtölj du och jag sitter i blir bara hårdare och hårdare varje gång någon karaktär måste berätta för de andra vad vi redan sett, hört, eller upplevt bara en minut tidigare - bara för att den personen var på... typ toaletten.

X-Men står alltså och stampar. Manus hamnar en halvtimme efter publiken i sitt berättande och det mörka underexponerade fotot får ingen bildälskare att sitta på nålar. Audiofilen däremot, hen har något att se fram emot.

För kring de snygga och påkostade visuella effekterna i X-Men ljuder det härliga toner från John Ottman (Superman Returns, Non-Stop, Jack: The Giant Slayer, The Orphan). X-Men underhåller.

Det är en bra film - men för att vara en actionfilm saknar den något. I ett kortare samtal med Mats från Moviezine satte fingret på problemet i en film som ändå är över två timmar lång: "helt klart den actionfilm med minst action, om man säger så".

Humor finns det gott om. En film från Marvel utan en bit situationsbaserad humor i form av ordvitsar och smarta kommentarer är inte en Marvel-film. Och ingen Marvel utan 3D, även om det i X-Men kändes fullkomligt överflödigt och... onödigt.

Missförstå mig inte nu - ja, det kanske låter som att X-Men är en överhajpad film som alla väntat på lite för länge. Och det är delvis sant. Men det är en bra film. Filmen underhåller och är en bioupplevelse. En storbudgetfilm med duktiga skådespelare och häftiga effekter.

X-Men - Days of Future Past har premiär 23 maj över hela landet. Det är ingen besvikelse - det kunde bara blivit otroligt mycket bättre!

Med masken på är livet som Spider-Man de allra flesta stunder underbart. Livet leker och stadens höga skyskrapor och breda gator står öppna för honom och hans agila luftakrobatik. Priset: det är bara han som kan skydda staden och sin kärlek Gwen. Men vem är det som skyddar honom från sig själv och de hjärnspöken en traumatisk och mystisk uppväxt givit honom? Speciellt när New York stöter ihop med en ny skurk: Electro. Harry Osborn återvänder samtidigt och stadens hjälte inser snart att alla hans fiender har en sak gemensamt. Och det är: OsCorp.

The Amazing Spider-Man 2

När The Amazing Spider-Man 2 börjar sin 152 minuter långa historia är det inte utan att först städa undan frågetecken och lösa trådar från sin föregångare. På tio minuter blir den första filmen av rebooten mycket tydligare och jag tackar ödmjukt.

Därifrån tar filmen ett nytt studs upp i världen och in i raden av storproduktioner från Marvel. Peter Parker är tillbaka och han trivs med sitt öde som New Yorks främsta hjälte och räddare i nöden. Trots att ett motstånd inför hans närvaro finns bland stadens invånare.

Filmen är direkt mycket roligare än jag väntade mig och jag upptäcker mig själv skratta till och näs-skratta om vartannat när Parker och hans arbete tillsammans med rättvisans tunna spindeltrådar nätar ordvits med ordlekar om vartannat. Det är en humor synonymt med en actionfilm från Marvel och det värmer i hjärtat.

Serietidningarna kanske inte är lika populära i dag som för tjugo, trettio, år sedan. Men den obehindrade, närapå barnsliga humorn som står för sig själv och ingen annan är ett inslag jag gärna tar del av om och om igen när det varvas med maffiga effekter och explosioner.

För att kalla The Amazing Spider-Man 2 som effekt- eller explosionslös vore en lögn. Filmen fullkomligt sprudlar av datoranimation. Snygg sådan. Berättelsen snabba start ser bara till att öka för att för en stund låta oss vila. Och sen up igen. Ja, jag tror att du förstår.

Electros utseende och hans attackers visuella utseende chockerade mig. Det är en blandning av el, eld och vatten. Den osynliga teknikern med fanboy-mania tar verkligen ett steg upp till att bli superskurken knappt Spider-Man själv kan rå på.

Jag gillar Electro över huvud taget. Kombinationen med krafterna, utseendet, och rösten gör honom till en perfekt superskurk för en biofilm.

Tillsammans med ett rysligt medryckande soundtrack och score från Hans Zimmer är The Amazing Spider-Man 2 definitionen av ordet bioupplevelse. Ljudbilden fyller utrymmet mellan väggar, golv och tak på ett sätt få filmer gör. Det är tydligt hur väl tonerna utformats och utvecklats tillsammans med sekvenserna på silverduken. Ett samarbete värt att lyssna på och uppleva.

På väg in mot mitten av den långe berättelsen blev jag rädd för att The Amazing Spider-Man 2 försökte för mycket. Ville de få med verkligen allt? Varför inte dela upp på fler titlar? Det är superskurkar till höger och vänster samtidigt som Peter bråkar med egna hjärnspöken och vill veta mer om sin familj och barndom. Kärleken mellan honom själv och Gwen studsar upp och ner tillsammans med skuldkänslor inför löftet att hålla sig undan henne. Samtidigt, och jag vet att jag skrivit det ett par gånger nu, som det osar uppbyggnad och karaktärsutveckling som ska förbereda inför nästa film.

Andrew Garfield

Utan att avslöja någonting om slutet kom min rädsla inte att infrias. The Amazing Spider-Man 2 gör sitt jobb och underhåller på hög nivå i 2,5 timmar. Det är maffigt, snyggt, och roligt. När får jag gå och se den igen? Det alltid höga men växlande tempot fungerar bra på en dramaturgisk nivå och jag känner mig aldrig uttråkad.

Avslutningsvis: en eloge till Sally Field. En sådan kvinna. En sådan insats. Tack Ms. Field.

På fredag 18 april har den maffiga bioupplevelsen The Amazing Spider-Man 2 premiär. visste du för övrigt att filmen är den första officiella ambassadören för Earth Hour? Nu vet du.

Zarina vaktar till vardags stoftet tills den dag då hon fått nog av all missförståelse kring henne och hennes sätt att lösa saker. När Zarina rymmer från älvdalen och tar med sig allt blått stoft måste Tingeling och hennes vänner flyga efter för att hämta tillbaka det. Blandat stoft gör att deras olika talanger byts ut mot varandra och kampen att hämta hem stoftet från Zarina och hennes piratband blir så många gånger svårare.

THE PIRATE FAIRY

Tingeling och piratfen möter vi den magiska världen av älvor och féer än en gång. Den här gången rymmer den kritiskt lagda Zarina från älvdalen och ger sig ut för att överleva på egen hand.

Zarina drar från älvdalen just därför att hon är kritisk. Hon ifrågasätter och tänjer på gränser. Gränser som bryts och ibland förstör mer än vad de utvecklar. Med ett korn av det kraftfulla blå stoftet lär hon sig att blanda till nya magiska kombinationer och färger. Tingeling och piratfen tar fart när Zarina återvänder till dalen för att stjäla resten av stoftet - då i form av piratkapten.

Tingeling sätter efter Zarina för att hämta tillbaka stoftet och Tingeling och piratfen växlar upp i ett trevligt fartfyllt tempo barn av alla åldrar kan uppskatta. Berättelsen brer ut sig med goda intentioner av självrespekt och systraskap. Att arbeta tillsammans för att överkomma det onda och felaktiga. Att ingen bara är bra på en sak; alla kan massor av saker och hjälps man åt går det att lära sig ännu mer. Det älskar jag med filmen, det är en underbar film med så gott som bara kvinnliga karaktärer, starka såväl som mindre framträdande.

Men måste klänningarna vara så korta? Måste den klassiska älvkroppen á la timglas verkligen leva kvar i alla karaktärer? Tingeling och piratfen blir en berättelse som gasar och bromsar samtidigt. Och det är synd, för utan de i mina ögon onödiga elementen är filmen en sådan berättelse många små barn skulle kunna ta till sig och faktiskt få ut något vettigt av.

Speciellt när Tingeling och priatfen bäddar upp sig som en prequel till den klassiska sagan Peter Pan.

THE PIRATE FAIRY

Tingeling och piratfen är, trots sina svagheter, en film som underhåller och växlar i sitt tempo på det sätt barn av den yngre karaktären behöver för att vara intresserad i 78 minuter. En berättelse fylld av musik alla, vuxna som barn, grips tag av och följer med i.

Vad som händer före Peter Pan när Zarina tröttnar och bryter från normen visas bara på svenska. Och visas från och med 26 februari i 2D såväl som 3D.

Dr. Frankenstein har varit död i 200 år, men hans skapelse vandrar fortfarande jorden. Adam, mannen och monstret hamnar i mitten av ett uråldrigt krig mellan demoner och skyddshelgon. I ett försök att hålla sig på sin kant inser Adam att han håller i nyckeln som kan rädda mänskligheten.

IFrankenstein1

I, Frankenstein handlar om hur Dr. Frankensteins ohyggliga skapelse överlevt sin skapare med 200 år. Det är med en sådan storyline vi förs in i nutiden och Väktarna, de goda, har givit honom namnet Adam. Om det är ironiskt eller inte, kan jag verkligen inte avläsa.

Adam är beviset på att det inte bara är Gud som längre kan skapa liv. Det gör honom farlig för Väktarna, och fruktansvärt värdefull för demonerna. Med sitt nya namn och därmed också det självproklamerade existensberättigandet väljer Adam att ta avstånd från båda sidor och göra sin egen grej.

Demonerna vill, och försöker med någorlunda lyckat resultat, att efterlikna Frankensteins lyckade experiment. Men de behöver Adam. De måste lösa hemligheten. I, Frankenstein tar fart som en actionfilm av den här sorten bör göra. Demoner dör till höger och vänster, och en trevlig överraskning är att Väktarna är lika dödliga inför demonerna som de är inför dem. Kudos I, Frankenstein.

Filmen för oss framåt via omvägar och platta, ofta kliché-krystade dialoger mot crescendot där krafterna möts för ett sista slag i kampen och makten över jorden och dess människor. Adam är nyckeln i spelet och klarar den ena efter den andra demonen i stridsscener vilka faktiskt är, jämfört med filmens helhet, välkoreograferade.

Effekterna i I, Frankenstein var, och är, också det som imponerade mig mest. Speciellt om vi räknar in ett snyggt smink i den kategorin.

Det är en enkel genre I, Frankenstein har begett sig in i. Med en berättelse äldre många mor- och farföräldrar. En film med, i teorin, potential faller platt med koncept och produktion som vill, men inte orkar hålla sig uppe med rak rygg.

IFrankenstein2

Jag satte mig ner i biostolen och förväntade mig någonting annat än vad jag fick serverat. Vad jag trodde skulle bli en rolig och intressant nytagning på en berättelse lika gammal som filmen själv (typ) blev istället en film full av klichéer och mediokra skådespelarinsatser. Kanske ligger problemet i registolen? Kanske hos manusförfattarens penna? Kanske i budgeten? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att I, Frankenstein var långtifrån den bra film jag ville att den skulle vara.

Kanske är den bra för 15-årsgänget som går på fredagsbio, men det skulle vara det i så fall.

Den 28 februari går I, Frankenstein upp på biografer runt om i landets större städer. Aaron Eckhart visar upp en ny sida av det klassiska monstret. En sida om en själ och en framtid.

1 Kommentar

Bilbo, Gandalf och de tretton dvärgarna, ledda av Thorin Ekensköld fortsätter sin resa mot Ensliga berget och Erebor. På sin väg dit kantas bandets väg av vildsinta och mordlystna patruller av Orcher, jättelika spindlar i förhäxade skogar, skepnadsväxlande människor och mycket mer. De måste nå fram till berget innan Durins dag när hösten går över till vinter, annars kommer de aldrig hitta den gömda dörren. Innanför dörren väntar deras största och farligaste utmaning - draken Smaug.

HobbitSmaugsÖdemark1

Vi välkomnas tillbaka in i J.R.R. Tolkiens enorma magiska värld ännu en gång när vi nu får följa Bilbo och de andra i den andra etappen av den oväntade resan. Framför sig väntar stora faror, värre än Azog. En mörk kraft lurar i skuggorna i väntan på att återfå sin fulla styrka. En kraft som inte stannar för någonting.

Den nya stora antagonisten som kommer till att bli Sauron vi möter i Sagan om ringen-trilogin höljer Hobbit: Smaugs ödemark i en dimma av spänning och nyfikenhet. Trots att vi vet vem denna kraft är lyckas Peter Jackson skapa en spänning mellan de onda och de goda. Våra vänner är på ständig flykt och rör sig mer ofta än sällan i riktning bort från där de kom. De är jagade och deras bästa hopp är att springa vidare.

Peter Jackson har lyckats med att göra uppföljaren Hobbit: Smaugs ödemark till en bättre film. Ett bättre äventyr. 3D-effekterna används mer än i första, men på ett smak- och ansvarsfullt sätt. De förhöjer stämningen och bygger intensitet genom de många och långa stridsscenerna.

Bilder fortsätter i Hobbit: Smaugs ödemark att hålla hemligt om ringen han tog från Smeagol. Dess krafter må komma den lilla hobbiten till nytta, men till vilket pris? Orkar Bilbo med konsekvenserna som kommer med att använda ringen. De korta linserna och fria kameran maximerar känslan hos Bilbo och hans krackelerade inre.

Från att i första delen av filmen fokusera på de ljuvligt vackra miljöerna och landskapen i Tolkiens värld går Hobbit: Smaugs ödemark över till att fånga den mörkare essensen av världen med en kamera som utmanar publiken att hänga med på vad som är upp och vad som är ner.

De visuella effekterna i filmen lever upp till alla mina förväntningar på en produktion av dessa mått, och jag är säker på att de kommer känna detsamma. Även personerna bakom kostymarbetet och scendekoren förtjänar en applåd. Att skapa den värld vi får se är inte en uppgift för den lata och talanglöse.

HobbitSmaugsÖdemark2

Att jag ska behöva vänta i ett drygt år, ändå till 17 december för att få fortsätta äventyret gör mig ont. Jag vill veta vad som kommer att hända. Jag vill få reda på konsekvenserna av dvärgarnas; Bilbos; Orchernas; Gandalfs och alla de andras handlingar. Jag vill se mer och höra mer av Smaugs ljuvliga röst.

Ungefär 280 biodukar runtom i landet kommer att visa Hobbit: Smaugs ödemark från och med 11 december i 2D och 3D. Mellanakten av den tredelade episka resan för den lilla hobbiten väntar på dina trånande ögon.

1 Kommentar

Thor kämpar för att återställa ordning i det kaos som efterföljde händelserna i New York med Avengers-gänget. Alla De Nio världarna föll i kaos och krig. Alltmedan Jane Foster väntar på Thors återkomst vaknar en fiende, äldre än universum själv, till liv. Den forntida rasen går till krig mot Asgård och hela kosmos med Malekith i spetsen. Thor måste offra allt för att rädda universum och alla däri, Jane Foster inkluderad.Thor21

Thor: The Dark World kan vara en av höstens största och kanske mest hajpade film. Kort och gott når den upp till sina förväntningar. Stilen är densamma och det går att väldigt snabbt känna sig hemma i miljöerna vi fick lära känna i den föregående filmen. Hål mellan de två olika berättelserna fylls igen och sys ihop på ett sätt som inte tar ifrån vad som komma skall. Det är rakt igenom en bra film och ännu en succé från Marvel som inte kan sluta spotta ur sig världsapokalyptiska superhjältefilmer numera. Inte mig emot dock.

Det är svårt att säga om Thor: The Dark World är bättre än sin föregångare. Båda har sina guldstunder som gör dem bra på sina egna sätt. Vad som gör skiljer dem åt som mest och som jag samtidigt gillar och uppskattar är att den här filmen har en lättare och mer skämtsam ton i sig. Regissören Alan Taylor har hämtat med sig element ur Iron Man-serien som visat sig vara så lyckat. Skämten är små men många, de sitter perfekt och är sådär lagom syrliga och ibland ren och ram satir. Dessutom är syskondynamiken i Thor: The Dark World något som jag älskar att se. Thor och Loke tvingas samarbeta för att rädda universum och de gör det genom att vara det de uppfostrades till att vara: syskon. Och som alla vet är det inte alltid frid och fröjd mellan syskon...

Musiken är, precis som i ettan, fantastisk. Skriven av samma man bakom Iron Man 3 är stråksymfonin avvägd och mäktig tillsammans med de oändliga vyerna över Asgård, Svartalfheim, Midgård och de andra världarna. Soundtrack finns tillgängligt på Spotify HÄR.

Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Natalie Portman. Alla gör sitt jobb helt till min tillfredsställelse och jag är ledsen när eftertexterna börjar rulla. Jag vill se mer av Thor. Jag vill se både filmerna på rad nu på en gång.

Thor22

Tidigare i år fick vi den första filmen i omgång två av Avengers-serien. Iron Man var först ut med sin tredje film och nu får vi den andra i form av Thor: The Dark World. De är båda större än de tidigare och framförallt snyggare. Det får mig att undra och drömma hur stor och vacker Avengers 2 kommer att vara när vi får se den 2015...

Thor: The Dark World tar över den här världen och alla andra 25 oktober. Gillar du superhjältar och/eller stora explosioner eller kanske bara fornnordisk mytologi eller bara Chris Hemsworth eller kanske Tom Hiddleston - missa inte den här!

PS. Sitt kvar tills allt är slut. Det kommer mer än bara scenen mid- end credits. Tänkte bara så att du vet. DS.

 

 

1 Kommentar

Jay Baruchel landar i Los Angeles för att hänga och ta det lugnt med sin kompis Seth Rogen. Första kvällen i stan hamnar de på en fest hemma hos James Franco i hans nybyggda kåk. När Seth och Jay springer ner till macken för att köpa cigaretter börjar skumma och sjuka grejer hända. Apokalypsen är ett faktum och mänsklighetens goda fräls och flyger upp till himmelriket. Kvar är Hollywoods skådespelare. Nu måste grabbgänget överleva farorna utanför husets väggar.

ThisIsTheEnd1Först och främst: det här är en film som skall tas med åtminstone en matsked salt. När en sådan här stor del av Hollywoods komedi-elit sluter samman tillsammans med ett bra gäng andra talangfulla namn under regi av Seth Rogen kan man inte vänta sig annat än larv, satir och idioti. Den meningen summerar This Is The End ganska bra måste jag säga. Och det är på ett bra sätt jag menar det.

This Is The End är en den absolut roligaste filmerna jag har sett i år. Ja, det är grabbigt och "sköna snubbar"-sekvenser finns att välja mellan. Det är grötig grabbhumor när den är som bäst. Jag kan inte komma ihåg senast jag på riktigt satt och storskrattade rakt ut i biosalongen tillsammans med en massa främlingar.

Apokalypsen tar fram det bästa och sämsta hos gänget som hängt sig kvar vid livet efter den första kvällen. Snart står det klart att saker som inte är av denna jord, i alla fall inte på jordens yta, stryker omkring i området. Emma Watson har överlevt och återvänder till festen dagen efter och...ja, hon rånar gänget. Simple as that.

ThisIsTheEnd2Utan att förstöra filmen på något vis är slutet av This Is The End i sig självt värt nog för att se allt som leder upp dit. Sista scenen. Den får alla att känna någonting: nostalgi, glädje, skratt, tårar..everybody's gonna feel it all! Och som jag har sagt, ur många synvinklar är det här är en skitfilm; strukturellt som cineastiskt. Men det är inte det som är det viktiga i berättelsen. Det viktiga är att slippa undan verkligheten och se 2013 års roligaste film på bio!

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/Yma-g4gTwlE[/youtube]

Hösten och vinterns go to-film när man behöver ett gott skratt från en film som inte tar sig själv på allvar? Ja, helt klart. This is The End har premiär 25 oktober.

1 Kommentar

Sintel har varit ensam så länge hon kan komma ihåg, letat mat bland soptunnor i stadens gränder. När hon träffar på den skadade draken Scales tar hon hand om denne. När Scales blir bortförd av en vuxen drake sätter Sintel efter för att hitta sin vän.

Sintel1Utvecklad i Nederländerna är Sintel är rak höger rake i magen, precis där det gör extra ont i känslorna. Kortfilmen är knappt femton minuter och på den korta stunden hinner jag ändå skapa ett emotionellt band till Sintel och Scales. Hur det slutar vill jag inte avslöja. Ge dig själv istället en kvarts rast från dagens måsten och kolla på indie-kortfilmen!

OBS! Hela filmen OBS!
[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/eRsGyueVLvQ[/youtube]

 

Halvguden Percy Jackson är tillbaka för ett nytt äventyr. Tillsammans med Annabeth, Grover och sin till nyligen okända halvbror Tyson beger dem sig efter det enda som kan rädda dem själva och de andra halvgudarna från titanerna. För att rädda sina vänner måste de hitta det gyllene skinnet. Det är det enda som kan hela trädet som skapar den ogenomträngliga barriären kring deras läger. Titanen Luke förgiftade inte bara trädet och förstörde barriären via en tämligen förbannad bronstjur. Han är, som våra äventyrare, ute efter det gyllene skinnet. Skillnaden dem emellan är vad de vill använda skinnets hela förmåga till. Luke vill väcka någonting gammalt. Någonting ont.Luke vill väcka Kronos.
PercyJacksonMonsterhavet1Percy Jackson: Monsterhavet underhåller och är, tack och lov, en uppgradering från sin föregångare. Även om det vid en första anblick bävar för att uppföljaren är en fantastisk film faller den kort på sig själv. De faktiskt fina undertonerna som genomsyrar äventyret kommer i skymundan bakom händelserika scener som egentligen inte innehåller någonting.

Det tar inte lång tid in i berättelsen innan jag förstår vad som kommer hända, hur det kommer sluta och ungefär hur resan dit kommer att te sig. Manuset klänger sig fast vid förvånansvärt bra skådespelarinsatser från det unga gänget. De tar sig fram genom historien och träffar på älskvärda karaktärer på vägen mot slutmålet; monsterhavet, karaktärer jag vill se mer av. Karaktärer som skulle ge Percy Jackson: Monsterhavet ett djup och emotionella handtag. Nu faller den kort över sina egna fötter.

Jag ser en berättelse som visar och berättar om acceptens, vänskap, mod och en gnutta kärlek samtidigt som jag ser klichéer inklämda i skämt som manuset utan tvekan skulle ha överlevt utan. Med det sagt är Percy Jackson: Monsterhavet en underhållande berättelse som med effekter och mytologi ändå underhåller mig som publik.

Med det ur mitt bröst rekommenderar jag Percy Jackson: Monsterhavet till dig som tyckte om föregångaren och till dig som vill se något lätt och underhållande. Ett fantasy-äventyr med godkänt betyg, kort och gott. Ute på bio nu!