Familj

Analog nostalgi i tilltänkt nyförpackning

Annabell Olsson är äldre än sju men yngre än elva. Hennes nyfödda trillingbröder är mest till besvär och farmor lurar på hemligheter som leder henne på ett större äventyr än hon någonsin kan föreställa sig. En bok och ett olöst mysterium. Ett mysterium som Annabell måste lösa för att lyckas ta sig ut ur det magiska tältet. Hur lyckades trollkarlen dricka upp sig själv, egentligen?

KRAKEL SPEKTAKEL

Annabells föräldrar har inte tid. All vaken energi läggs ner på de nyfödda trillingarna. Vilken tur då att farmor har tid, även om hon ibland verkar lite lätt luddig på vad som gäller och vilken verklighet som existerar. En stor gammal bok innehåller ett mysterium. Och farmor, hon som kan trolla med ramsor, behöver Annabellshjälp för att hitta den försvunna trollkarlen.

En natt väcks Annabell av ett ljus. Det är gumman i månen som leder henne in i tältet och in i världen av Krakel Spektakel. Det är en enkel värld av glada färger och grova kartongutklipp.

Krakel Spektakel är baserad på de kända och klassiska berättelserna om, och illustrationerna till, Lennart Hellsings älskade Krakel Spektakel. Regissör Elisabet Gustafsson har sparat den känsla som barnböckerna förmedlat över åren. Fokus ligger på berättelsen och skådespel istället för modern teknik och datoranimation.

Scenerna är byggde i underbara färger och försöker inte ens att se "verkliga" ut. Ett konstnärligt val som lyfter Krakel Spektakel som film. Linjerna är grova och tilltänkt slarvigt utformade. Kostymarbetet osar barnaminnen och humorn som genomsyrar Krakel Spektakel kanske bäst riktar in sig till barn mellan fem och åtta år, men som vuxen är det med lätthet ögonen vilar på lätta moln som faktiskt dras fram och tillbaka med hjälp av rep.

Annabell måste klara sagan för att få komma ut ur tältet. Till sin hjälp träffar hon Krakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis och flera andra karaktärer. Bland andra mina favoriter Bröderna gurka. Allt i Krakel Spektakel känns genuint och respektfullt. En värdig tolkning av den kära sagan.

KRAKEL SPEKTAKEL

Berättelsen är ett roligt och underhållande äventyr på rim. Sångerna flyter på och lockar till allsång. Det största problemet med Krakel Spektakel är att jag nu också vill hänga och slänga i gardiner. Och kanske dra en vals och mazurka.

Krakel Spektakel har premiär 5 september.

Peter Jackson-esque barnsaga

Sagan om den undersköna Törnrosa känner var och varannan människa till, men hur väl känner du till berättelsen om den ikoniska sagoskurken Maleficent? Utsatt för det värsta av svek och förråd av hennes enda sanna kärlek förvandlar det en gång lätta och kärleksfulla hjärtat till tung sten. Kungens dotter åläggs den förbannelse som säkerställer hennes dödslika sömn sexton år senare.

Disney's MALEFICENT Maleficent (Angelina Jolie) Ph: Film Frame ©Disney 2014En klassisk berättande sagoröst möter publiken i sina mjuka stolar när den fjärde väggen bryts gång på gång och förklarar vad som hänt och vad som händer.

Maleficent börjar som vilken saga som helst. Det är vackra landskap och de magiska djuren är underbart söta och charmiga. Bland alla skogsväsen bor en ung flicka med vackert leende och stora vingar. Det är Maleficent - hon styr skogen med öppna armar och glada tillrop. När hon en dag stöter på den unga pojken Stefan bildas en vänskap. En vänskap som snabbt blir till något mer. Deras kärlek håller inte fast Stefan i sin ärelystnad och jakt på ett en dag bo i det stora slottet utanför den magiska skogen.

Mycket av Maleficent drivs på med hjälp av kroppsspråk och ansiktsuttryck. Stora delar av manus ger plats för regissör Robert Stromberg (Pirates of the Caribbean, The Hunger Games, Guldkompassen) att arbeta med sina skådespelare för att få fram känslan vi i stolarna vill ha och behöver få.

Jag är glad att biten av filmen där Maleficent och Stefan är barn inte sträcker sig mer än en kvart, för ingen av de två övertygar vare sig i repliker eller kroppsspråk. Det är helt enkelt inte övertygande och de känns helt enkelt platta och blyga.

När väl Maleficent tillåts växa upp och släpper in Angelina Jolie i rollen tar filmen fart. Fotot sänker sin värme och en grågrön ton sveper in biosalongen. Med sina enorma vingar lyfter Maleficent mot himlen tyngd av ett hjärta av sten efter Stefans svek.

Maleficent bollar fram och tillbaka med vem som faktiskt är antagonisten i berättelsen. Först människan, sen Stefan, sen Maleficent, sen Stefan, osv. Så håller det på fram till vingarna klipps och det står klart. Maleficent må vara ond och fylld av ilska, men ingenting trumfar vad Stefan utsätter henne för.

Med Jolie kan Stromberg ta ut svängarna och fånga dig och mig i ett emotionellt nät. Ett välgjort smink i kombination med lyckat kostymkoncept fångar den expressivitet Jolie utstrålar i de mörkaste stunder, såväl som de gladare när även hon inser att glädjen inte finns i ondskan utan i skrattet och glädjen från ett oskuldsfullt barn.

De vackra miljöerna Maleficent, skogsväsena delar är inte bara snygg - den är vacker och tankarna förs mot James Camerons Avatar lika lätt som Peter Jacksons Sagan om ringen/ The Hobbit gör sig väl påmind. Inte minst i de stora striderna mellan kungens armé och de mörka skogsvarelserna där bland annat den klassiskt stiliga Balthazar slåss med rak rygg och solid lojalitet till deras drottning Maleficent.

Maleficent3

Det är tydligt att Angelina Jolie är vad som räddar Maleficent. Utan hennes tunga ryggsäck av erfarenhet och kunskap vet jag inte vad den här filmen skulle ha blivit. Men jag är säker på att den inte skulle nå lika långt in i ditt hjärta som den gör nu.

Maleficent smiter upp på biografer över hela världen 28 maj. Gå dit för Törnrosa, stanna för Maleficent, ta emot upplevelsen.

 

Patchi är minstingen i kullen, men den absolut mest envisa. Efter att ha växt upp i motvind i skuggan av sin storebror kommer Patchi till att bli hjordens välbehövda hjälte på deras årliga vandringar från norr ner till varmare breddgrader över vassa bergspass och dalgångar fulla av lurpassande köttätare.

WalkingWithDinosaurs1

"Julens stora familjeäventyr", kanske borde jag ha läst de orden lite tydligare. För det är det som tar sönder Walking With Dinosaurs för mig. Jag gick in i filmen i hopp om att få uppleva ett ovanligt vackert animerat äventyr om dinosaurier. Mina förhoppningar var att kunna hånskratta Jurassic Park rakt upp i ansiktet. Som du säkert förstår blev det inte på det här viset.

Istället satt jag under en timme och 27 minuter och tittade på ett, fortfarande vackert, äventyr om att växa upp som minstingen i kullen och överkomma faror från andra varelser lika ofta som från naturen själv. Jag fick hänföras av en datoranimering av dinosaurier jag tidigare inte skådat på den stora duken samtidigt som jag suckade långt och djupt varje gång filmen stannade upp för att berätta för mig vilken dinosaurie jag såg framför mig.

Jag fick se på när maktdynamiken i hjorden skiftade helt och hållet efter en skogsbrand och hungriga rovdjur när jag i samma veva irriterade mig på en infantil dubbning av det redan irriterande konceptet med voice over.

För i Walking With Dinosaurs pratar de inte. De låter, grymtar, vrålar och skriker precis som man kan tänka sig att de gjorde för alla de åren sedan. Över det har produktionen lagt röster. Det är alltså inget försök till läppsynk någonstans. Inte heller pratar alla; nej det är bara de karaktärer som är någorlunda viktiga för oss. Pluspoäng på det valet.

Walking With Dinosaurs är en fantastisk film som visas i 3D. Miljöerna är makalösa och animeringen mer därtill. Filmen är edukativ, vilket är mitt största problem. I en kommande DVD/BD-lanseringen håller jag tummarna för ett val att stänga av det edukativa såväl som alla röstspår.

Ge mig valet att se Walking With Dinosaurs som den naturfilm jag vill att den ska vara och jag kommer kola på den om och om igen. Som den är nu är det ett underhållande familjeäventyr som lekt runt med stora pengar och talangfulla medarbetare.

WalkingWithDinosaurs2

Jag hade förhoppningar på Walking With Dinosaurs. Kanske har jag för höga förhoppningar. När eftertexterna började rulla kände jag mig snuvad på konfekten. Jag kände mig besviken. Inte på filmen i sig, nej. Allting landar på röstarbetet och att de valt barn som huvudsaklig målgrupp. Det här är en film jag ville se vara riktad till en äldre publik. Jag fick inte som jag ville.

Fredag 20 december är dagen som Patchi tar plats i Walking With Dinosaurs. Ett episkt äventyr om att växa upp i motvind och överkomma enorma faror.

Sune och hans familj beger sig ut på Europas vägar ner mot Sydtyrolen för att finna rikedom. En tavla de haft sittande hemma i tjugo år efter pappa Rudolfs och mamma Karins bröllopsresa dit visar sig vara värd mycket. Synd bara att den saknar signering. Ett äventyr med bil, maskerad som en repris på föräldrarnas bröllopsresa tar dem genom Europa. Så klart inte utan svårigheter, tokigheter och oskyldiga serieoffer.

SunePåBilsemester2

Ska jag skratta eller gråta. Jag vet verkligen inte. Sune på bilsemester börjar rulla på duken framför mig och jag förstår efter ett par minuter att det kommer bli en lång resa. Inte helt olik en bilsemester brukar kännas. Film presenterar den pengablinda fadern, den känslostyrda modern, dum-impulsiva Håkan, tonårsstereotypa dottern Anna och såklart den alltid så obekväma Sune.

Sune på bilsemester gör mig väldigt intresserad av insidan av min hand. Flera gånger. Det undermåliga manuset kryllar av scener av obekvämligheter som gör ont att bevittna. Skådespeleriet och regin påminner mig om varför jag i alla år suttit med i skepsis-gängets hörn till svensk filmindustri.

Att den stackars norrlands-rockaren råkar ut för familjen gång på gång genom filmen är ett försök att hålla "formen" av Sune-filmer kan jag köpa. Dock så fungerar det inte längre. Regissören Hannes Holm försöker skaka liv i en stil av svensk film vilken fungerade ypperligt under åttiotalet och tidigt nittiotal. Nu, not so much.

SunePåBilsemester1

På juldagen har barnen runtom i landet redan glömt bort hälften av sakerna de fick på julafton och tröttnat på den andra hälften. Då är det bra att en film som Sune på bilsemester går upp på biodukarna i landet för barnen att skratta ett par gånger åt bajshumor och ett par fåniga situationer. Föräldrar, ni kan se fram emot 95 minuter av avkoppling i form av mörk biosalong.

Sune på bilsemester har premiär på juldagen, 25 december. En komedi om att åka bil med en tokig familj genom Europa i jakt på pengar och pling-plong.

Halvguden Percy Jackson är tillbaka för ett nytt äventyr. Tillsammans med Annabeth, Grover och sin till nyligen okända halvbror Tyson beger dem sig efter det enda som kan rädda dem själva och de andra halvgudarna från titanerna. För att rädda sina vänner måste de hitta det gyllene skinnet. Det är det enda som kan hela trädet som skapar den ogenomträngliga barriären kring deras läger. Titanen Luke förgiftade inte bara trädet och förstörde barriären via en tämligen förbannad bronstjur. Han är, som våra äventyrare, ute efter det gyllene skinnet. Skillnaden dem emellan är vad de vill använda skinnets hela förmåga till. Luke vill väcka någonting gammalt. Någonting ont.Luke vill väcka Kronos.
PercyJacksonMonsterhavet1Percy Jackson: Monsterhavet underhåller och är, tack och lov, en uppgradering från sin föregångare. Även om det vid en första anblick bävar för att uppföljaren är en fantastisk film faller den kort på sig själv. De faktiskt fina undertonerna som genomsyrar äventyret kommer i skymundan bakom händelserika scener som egentligen inte innehåller någonting.

Det tar inte lång tid in i berättelsen innan jag förstår vad som kommer hända, hur det kommer sluta och ungefär hur resan dit kommer att te sig. Manuset klänger sig fast vid förvånansvärt bra skådespelarinsatser från det unga gänget. De tar sig fram genom historien och träffar på älskvärda karaktärer på vägen mot slutmålet; monsterhavet, karaktärer jag vill se mer av. Karaktärer som skulle ge Percy Jackson: Monsterhavet ett djup och emotionella handtag. Nu faller den kort över sina egna fötter.

Jag ser en berättelse som visar och berättar om acceptens, vänskap, mod och en gnutta kärlek samtidigt som jag ser klichéer inklämda i skämt som manuset utan tvekan skulle ha överlevt utan. Med det sagt är Percy Jackson: Monsterhavet en underhållande berättelse som med effekter och mytologi ändå underhåller mig som publik.

Med det ur mitt bröst rekommenderar jag Percy Jackson: Monsterhavet till dig som tyckte om föregångaren och till dig som vill se något lätt och underhållande. Ett fantasy-äventyr med godkänt betyg, kort och gott. Ute på bio nu!

1 Kommentar

Man måste vara stor för att få ha en hund, det har Alfons pappa sagt till honom. Det finns inget Alfons vill ha mer i hela världen än en hund, och med bara en vecka kvar till sin födelsedag gör Alfons nästan vad som helst för att kunna köpa en med egna pengar. När han inte leker sjörövare med sina vänner lär Alfons känna Zingo, en liten terrier som ägs av trollkarlen Gustav. Det är inte så lätt man kan tro att uppfylla sin innersta dröm, även om man har hjälp av magi. Men med lite snits och tur ska nog allting bli bra tillslut ändå.
2001407_hokuspokusalbertaaberg_still_new_nor_printEfter tjugofem böcker skrivna och illustrerade i 41 år av Gunilla Bäckström från Göteborg gör den älskade pojken med sin pappa äntligen debut på den stora bioduken. Hokus Pokus Alfons Åberg är regisserad av norskfödde och Oscarsbelönade Torill Kove. Med lite digital hjälp har hon skapat den första långfilmen med Alfons där också alla karaktärerna har sina egna röster. Rösten till Alfons och hans låtsasvän Mållgan spelas av Markus Engdahl. Sällan har jag sett en lika spänd och nervös kille sitta i en biostol precis bakom mig när han, precis som jag, väntade på att få se filmen för första gången.

Pappa Åberg är den morala kompassen i Hokus Pokus Alfons Åberg. Mannen som sköter familjen och håller ordning och reda i lägenheten, belägen i vilken modern förort som helst. När Alfons bara ska göra saker och när han bara skulle låna något är pappa alltid där för att berätta och förklara på bästa möjliga sätt. Filmen handlar lika mycket om önskan att bli tillräckligt stor för att få ta hand om sin egen hund som den är att se verkligheten och dess illusioner; magiska eller inte.

2001407_hokuspokusalbertaaberg_still_singo_albert_lufter_singo_i_regnet_nor_printHokus Pokus Alfons Åberg är rolig att se. Komedin med de allvarliga undertonerna lockar fram skratt hos femåringen såväl som hos femtioåringen. Alfons är en älskad figur i barnens fantasifulla värld. Långfilmsdebuten bygger på det kulturhistoriska värdet hos den nyfikna pojken som bara ska göra saker.

Hokus Pokus Alfons Åberg har premiär över hela landet den 23 augusti. Följ med Alfons och hans vänner när de lär sig om vad som är rätt och fel, ansvar och så klart om magi.

 

Sedan urminnes tider har hunden varit människans bästa vän. Hon älskar och och ber aldrig om något tillbaka annat än vår kärlek. Hachiko är en film om lojalitet långt förbi livets gränser.

Hunden Hachiko hittas av universtitetsprofessorn Parker Wilson på tågstationen en mörk kväll på väg hem från jobbet. Under sökandet efter den lilla hundvalpens ägare fäster sig både Parker och i förlängning också hans familj sig an till den lilla krabaten.

Varje dag följer Hachiko med till tågstationen för att säga adjö till sin husse och sen på egen hand gå tillbaka hem till husets säkra boning, för att på eftermiddagen springa tillbaka till stationen för att hälsa husse välkommen hem.

I regn och rusk, sommar och vinter hoppar Hachiko upp i universtitetsprofessorns lyckliga famn när tåget rullar in på stationen vid fem.

Parker råkar ut för en olycka på jobbet och kommer inte med tåget hem. Ändå står han trofast och väntar. Timma ut och timma in. Husse kommer aldrig hem, Hachiko väntar fortfarande varje dag utanför stationshuset.

Inte ens flytten från området hindrar denna oändligt trofasta hund från att hålla sitt löfte att vänta på sin bästa vän. I tio år väntar Hachiko på han som aldrig kommer tillbaka.

 

Det är svårt att med ord beskriva hur ”Hachiko - a dog’s story” på ett primalt sätt kniper om tittarens hjärta. Hur lojaliteten och kärleken mellan två individer kan växa sig så stark. En styrka som för traditioner och trofasthet förbi livet och dess gränser.

Filmen är baserad på en verklig historia och när eftertexterna rullar har inte ett öga förblivit torrt.