Dokumentär

Stig in i den kreativa grottsjälen

Stig in i Nick Caves värld när verklighet blandas samman med fiktiva händelser under tjugofyra kreativa och insiktsfulla timmar. Baserad från Nicks hemstad Brighton utforskar han den kreativa process och konstnärliga kraft som drivit honom, och oss, under alla år och dagar vi hittills spenderat på denna jord. En av vår tids mest mytomspunna kultikon överraskar med sin öppenhet och presenterar ett minst sagt dynamiskt personporträtt.

20000daysonearth2

Ett nära på hemligt foto söker sig in under huden på Nick Cave. Tjugofyra timmar har vi blivit tilldelade honom. Mörka kontraster avlöser varandra och det är en tyngd som fyller 20 000 Days On Earth. Det är mystiskt. Den konstnärliga kraften etsar sig fast i scenografin på ett skrämmande sätt.

Det är svårt att veta om Nick Cave hållit sig mentalt stabil genom de tusentals kreativa åtaganden han gjort genom åren. I 20 000 Days On Earth lär du och jag att känna Nick. En inblick i uppväxten med familjen. En glimt in i ungdomsåren. Och så klart en gedigen genomgång av klara år såväl som de mer drogdimmiga.

Livets verklighet är vad den är och Nick har absolut fallit för kärleken. I dag är han gift. Tidigare i sitt liv även med en annan kvinna. I 20 000 Days On Earth får du chansen att uppleva en kärleksförklaring utan dess like. Den slår hårt och fast. Ett emotionellt tal vi alla önskar någon gång under livets gång få ta emot.

20 000 Days On Earth är fylld av härlig musik, även om jag personligen gärna skulle ha velat hört fler låtar från albumet Murder Ballads. Vi kan inte få allt vi vill här i livet, och den musik Nick Cave visar upp i den här filmen duger, med råge, gott och väl.

Se klipp från filmen här

20 000 Days On Earth har premiär 26 september. En dramadokumentär med tydliga David Attenborough-vibbar.

Det går inte att inte lyssna på Afzelius hädanefter

Han som sällan uttalade sig i tal var desto mer öppen och pratsam i sina låttexter. Björn Afzelius var älskad av publiken och en artist mediakåren älskade att hata. Med en fri tillgång till ett enormt arkiv har nu en aldrig tidigare öppnad dörr öppnats in i livet till en av Sveriges mest älskade artister.

TusenBitar1

Det här är en omsorgsfullt skapad dokumentär om en av vårt lands mest älskade artister och personligheter. Han var den blyga killen med det stora hjärtat. Speciellt inför kulturen i Sydamerika.

Tusen bitar är filmen om Björn Afzelius. Tillsammans med stora mängder arkivmaterial i form av videoklipp och fotografier varvar berättelsen fram genom hans liv. Allt från det första bandet med Mikael Wiehe hela vägen till de sista inspelningarna i Björns egna kök.

Med basen som del av band fick inte Björn det utrymme han ville ha, speciella inte i Hoola Bandoola Band där censuren var så hård att gitarristen och sångaren skrev musik "bakom ryggen" på sina kollegor.

Respektfulla och välklippta intervjuer med människor ur Afzelius liv sjunker in och etsas fast tillsammans med musik de allra flesta av oss antingen växt upp med eller lärt känna allteftersom. De Geer lockar till skratt och hans döttrar gräver fram tårar.

Tusen bitar är en dokumentär även för den publik som inte känner till honom och hans musik. De flesta har hört låten Sång för friheten. Den öppnade upp för en mer liberal och bredare publik. Precis som den låten lyckas Tusen bitar med att öppna upp en värld av musik och poesi för de som ännu inte tagit sig tid att lyssna.

Låtarna skapar ett djup och emotionellt band när arkivklippen slänger oss från funkislägenheter i Sverige och tiden i Italien.

TusenBitar2 Är Tusen bitar en uppföljare av den svenska dokumentären Searching For Sugar Man? Nej, det är det inte. Men den är i samma klass. En dokumentär alla borde se, och kommer att vilja se igen när eftertexterna börjar och den bästa covern av låten Tusen bitar börjar ljuda ur högtalarna. Tusen bitar står på egna den. väldigt stabila och sevärda sådana.

Tusen bitar står på egna ben. Väldigt stabila och sevärda sådana. Biopremiär 5 september.

Balanserad förbränning

Varje söndag i de amerikanska staden Baltimore fylls stadens gator med hundratals motorcyklar och och fyrhjulingar. Det är det ökända gänget 12 O'Clock Boys som åker på sin helgtur - som mestadels går i höga hastigheter på bakhjulen. Samhället har delat sig som röda havet inför gänget. Ena sidan hatar "vandalerna". Den andra älskar sina "förebilder". En ung lokalpojke, Pug, vill inget annat än åka längs stadens gator med dem.

12OClockBoys

Dokumentären 12 O'Clock Boys visar tre år av Pugs uppväxt. Berättelsen tar oss från det lilla barnet med drömmen hela vägen till den unga tonåringen med attityd, mod, och en bra nypa av dumdristighet.

Allt Pug vill är att bli medlem i gängen 12 O'Clock Boys. Drömmen om att få åka längs Baltimores gator på bakhjulet av en skönsjungande motorcross är den absoluta versionen av The American Dream för grabben som tvingats växa upp utan en fadersfigur i hemmet - beläget i en mer eller mindre nedgången del av staden.

För Pug är gänget förebilder. De själva tycker att det är en del av stadens historia och kultur. Många andra ser dem som kriminella gangstrar som ränner runt planlöst på stadens gator i jakt på olycka och brott.

12 O'Clock Boys glorifierar motorcyklarna och den färdighet som behövs för att inte med en gång slå ihjäl sig mot asfaltens grova yta. Talang porträtteras på ett smakfullt vis utan att för den sakens skull belysa problemet som kommer med traditionen. Varje år dör killar och tjejer på fordonen. Även åskådare får ta smällen emellanåt.

Med sina 76 minuter speltid har regissör Lofty Nathan fångat essensen hos en ung kille som söker bekräftelse och grupptillhörighet i ett samhälle som inte kommer att välkomna honom med lika öppna armar som hans icke-existerande vita vänner.

Premiär 16 maj. 12 O'Clock Boys visar upp en person i underklassens USA på ett sätt bioduken aldrig tidigare tagit del av.

När den före detta Wimbledon-mästaren och självutnämnda manschauvanisten Bobby Riggs utmanade världsettan Billie Jean King drog det tusentals personer till den enorma arenan Astrodome. Ännu fler skulle komma att följa matchen som än i dag står som den mest sedda tennismatchen i världen. Matchen, som kom att kallas The Battle of the Sexes skulle komma att minnas som mer än tennis. Den legendariska matchen var och är en milstolpe för kvinnorättsrörelsen, och inte minst en vinst för jämställdheten på tennisbanan.

BattleoftheSexes2

Billie Jean King och Bobby Riggs. Båda stora namn inom tennisvärlden. De har vunnit stora matcher båda två, men allra mest minns nog tennisvärlden den match som skulle vara startskottet för en mer jämställd sport och en sporre för kvinnor världen över att inte låta sig bli överkörda av patriarkatstyrda män.

Battle of the Sexes är dokumentären som matchen mellan de två historiska sportsutövarna. Men det är lika mycket ett visuellt snyggt porträtt över hur några få kvinnor kämpade och kämpade för att få luft i en mansdominerad värld. Dokumentären är snyggt byggd och klippt med mängder av arkivmaterial.

King drevs till den här matchen av en vilja att visa för Riggs, och världen, att kvinnan inte var sämre än mannen. Riggs ville mest producera spaltmeter och tjäna en hacka på en, i hans värld, enkel match. Som så många vet blev det ingen enkel match. Inte ens det resultat vid matchens slut stämde med Riggs förhoppning och tro. Men pengar, det tjänade han. Och King också, självfallet.

Uppståndelsen kring matchen är vad Battle of the Sexes bygger upp till utan att berätta något för publiken. För en samling personer i biosalongen utan en insikt i feminismens sportliga vagga eller insikt i tennishistorien vet inte var filmen vill ta vägen. Istället blir Battle of the Sexes en berättelse som berättar, inspirerar och lär ut om 70-talets feminism och om de få modiga själar som vågade vägra förminskning och råkar gilla att spela tennis på professionell nivå.

BattleoftheSexes1

Battle of the Sexes tar upp och visar en fruktansvärd viktig kamp. En kamp som ännu inte är över. En kamp som fortfarande pågår överallt i världen. skillnaden är att i dag är det ingen tennismatch som hyr stora fotbollsarenor för att blanda sport och politik.

Jag vill tycka om dokumentären mer än jag gör. Och jag gillar den inte mer därför att för mig, som inte är insatt i historien av tennis tappar greppet om en dokumentär som på grund av ett suddigt mål blir onyanserad och utdragen.

Med en premiär 8 mars är Battle of the Sexes ute på biograferna i rådande stund. En film en en tennismatch med fokus på allt annat än bollen.

Den megastora trion Swedish House Mafia proklamerar för världen att de är färdiga. Turnén de sätter ihop, One Last Tour, kommer att bli den sista innan Axwell, Steve Angelo, och Sebastian Ingrosso går sina egna vägar som soloartister. Turnén är stor, pressen är större och förväntningarna störst. Femtio spelningar ska köras och med dem kommer allt från lyckliga nostalgitripper till mörka bråk och bitter hämndlystenhet.

LeaveTheWorldBehind2

Leave the World Behind är dokumentärfilmen om början av slutet kring en trio som kom, rejvade, och älskade. Det är så klart inga andra än Swedish House Mafia filmen handlar om. Dokumentären som först var bestämd att visas under en dag, och en dag endast, har nu efter stort tryck och efterfrågan fått en extra dag. Det är inte svårt att förstå varför.

Christian Larsson, som också regisserade den förra dokumentären Take One: A Documentary Film About Swedish House Mafia, står nu vid rodret igen när vi börjar i slutet av en era inom EDM-scenen, om inte musiken som helhet. Under den tid SHM varit tillsammans och skapat hitlåtar på hitlåtar har marknaden Electronic Dance Music mognat och tagit sig en nivå långt över alla förväntningar.

Leave the World Behind börjar som sagt i slutet. På en båt utanför Miamis kust kastas du och jag in i en värld en tunga beats, enorma publiksiffror och en eufori bara tre svenska DJs kan uppbåda. Vi presenteras för de tre grabbarna Axwell, Steve Angello, och Sebastian Ingrosso. Snabbt står det klart hur rolig upplevelse den här dokumentären kommer att bra. För det är något speciellt med den här filmen.

"Precis som deras konserterna: det måste upplevas, att prata om den räcker inte."

Det är en smärre detalj, men att filmen är inspelad och visas i super wide-format hjälper Leave the World Behind att visa storleken på deras framgång. Den dråpliga humorn som närmast kan beskrivas som en reell slapstick-humor lockar till skratt om och om igen för att låta håret på din kropp lugna sig och för en kort stund vila mot din hud för att sedan snabbt ställa sig på ända igen.

Dokumentären ger en inblick i trions liv och det faktum att de inte längre är de unga festprissarna längre. Hemma väntar både fru och barn. De är familjefädrer. Leave the World Behind följer med och öppnar en baksida av eran som är Swedish House Mafia. Vi får det visat för oss att allt inte bara är en dans på rosor. Mycket jobb ligger bakom allting vi ser och hör på konserterna. Det går inte alltid att vara glad och tre stora kreativa sinnen som ska arbeta tillsammans dukar upp för stora bråk. Leave the World Behind är en behind the scenes-dokumentär och bakom scenen får du och jag en inblick i tre mäns liv vi aldrig tidigare har fått se.

LeaveTheWorldBehind1

Dokumentären som under sina 95 minuter aldrig blir tråkig har sitt tempo att tacka. Precis som väntat består filmen till stor del av klipp från turnékonserterna som bygger upp dansglädjen i kroppen. Och precis som i en SHM-låt växlas euforin med lugnare bryggor. Det är i de här bryggorna som biopubliken, vilket i det här läget är i en form av trans, får komma in under skinnet på SHM. Sedan tar det fart igen och vi tar oss ännu ett steg närmare avslutningen som väntar den 24 mars 2013 i Miami på Ultra Music Festival.

Leave the World Behind var planerad att bara visas under en dag, måndagen 17 mars. Den enorma skaran fans har fått dokumentären att fördubbla sin livslängd på silverduken. Tycker du om musiken kommer du tycka om filmen; tycker du om SHM kommer du att älska filmen; var du på One Last Tour kommer du att älska den. Rysningarna avlöser varandra, så enkelt är det!

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

AStoryOfChildrenAndFilm1

Mark Cousins tar oss med på en resa ner i filmvärldens arkiv där film efter film varken du eller jag hört talas om väntar. Efter den populära tv-serien SVT sände står nu barnet i fokus.

Konstformen vi kallar film är bara 120 år gammal, give or take a few years. Redan från första början har barnet funnits där för att berätta, visa, skildra och förädla. Cousins slår fast snabbt i A Story of Children and Film att det är någonting speciellt med barn i film. Genom barn går det att berätta så mycket mer. Olika länder har, generellt sätt, blivit bättre på att skapa filmer där barn porträtteras på olika vis för att få fram känslor. Blygsamhet kommer fram som allra bäst och gripande i filmer från Japan. Belysning av klasskillnader har Storbritannien lyckats bäst med, USA de mest talangfulla (sång/dans) och Iran har de argaste barnen. Varför det är såhär? Det bara är så.

A Story kretsar kring Cousins två syskonbarn som han en helgmorgon spontant filmade. Det klistrar ihop dokumentärens olika delar på ett ovanligt och charmigt vis. Men samtidigt som det är en fördel för filmen är det också det som drar ner betyget. Känslan jag får från klippen är att idén till filmen kom just från den här morgonen och det som fastnade på linsen. Ibland känns A Story helt enkelt ganska improviserad. Flytet mellan de olika filmerna Cousins tar upp är från gång till gång svåra att binda ihop, svårare än i The Story of Film.

Gillar du film är A Story än dokumentär vilken automatiskt borde skrivas upp på måste se-listan. Insikten Irländaren har till film och kunskapen han sitter på är för alla cineaster och världen som helhet ovärderlig.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/iailuKi9LC0[/youtube]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter

GetThePicture1

Get The Picture är dokumentären om bildredaktören som jobbat med att välja ut bilder för världen att se innan andra världskriget bröt ut. I dag jobbar han inte som redaktör, men med 96 år under bältet har John G. Morris ännu inte gått i pension. I dag är han upptagen med att skriva artiklar, prata på seminarier och workshops. Men framförallt är han upptagen med att vara lycklig och kär.

John G. Morris har arbetat med några av samtidens mest erkända och mästerliga fotografer. Däribland finner vi namn som Robert Capa och Henri Cartier-Bresson. I dokumentären som sträcker sig från innan andra världskriget fram till i dag får vi skrapa på ytan till en man som sett mer än de flesta någonsin får se.

Trots alla hemskheter Morris upplevt och bevittnat är han i sin grund an obotlig optimist med fasta principer om vad som är rätt och vad som är fel. Enligt honom själv har det inte utkämpats ett krig sedan andra världskriget som går att rättfärdiga. Och det är den här vägen som Get The Picture tar; det blir nämligen en dokumentär som pratar om krig i alla dess namn från världens alla kontinenter med fotojournalisten som ankarpunkt, såklart.

Bilden är det sista ordet och ska i första hand vara sanning, sedan kommer skönhet. Det här har Morris och hans kollegor fått lära sig samtidigt som alltfler fallit offer för de kulor och bomber de under så många år rapporterat om. Under drygt tjugo är har ungefär 650 fotojournalister skjutits och dödats i konflikter världen över.

Get The Picture handlar lika mycket om dem och deras dedikation för att låta dig se sanningen om världen och människans brutalitet.

OBS En varning för starka och emellanåt magvridande bilder OBS

[Trailer ej tillgänglig]

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här

TheArmstrongLie1

När sanningen om Lance Armstrong blev världen rosenrasande. Mannen som överlevde cancer och som i alla år blånekat alla anklagelser om doping och klarat hundratals prover kommer nu fram och berättar om sin karriär och drogerna som möjliggjorde den.

The Armstrong Lie ritar upp två bilder av världens mest kända cyklist. Å ena sidan är han den främsta bilden för modern sportcykling, men på andra sidan är han mannen som bedragit en hel värld i mer än ett decennium. Dokumentären om Armstrong svingar fram och tillbaka. Regissören Alex Gibney verkar inte kunna bestämma sig för om han kan släppa förebilden han satt upp på en sådan hög piedestal. Istället för att bli en objektiv dokumentär om en av de större dopingskandalerna i modern tid (vilket det i mångt och mycket är) blir The Armstrong Lie en chans för Gibney att under 122 minuter sträcka upp händerna och säga "jag visste ingenting!"

Innehållsmässigt är faktiskt dokumentären givande och ger publiken mer information än vad man kunnat ana. Och det är från båda sidor. För The Armstrong Lie klandrar och skuldbelägger Armstrong (och sporten som helhet) lika mycket som det förklaras och diskuteras om det faktiskt är så illa som alla verkar få det att vara. Vare sig doping är bra eller inte läggs i dina händer såväl som i den tuffa byråkratins lagförda värld.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/RC79xYplYzQ[/youtube]

2 Kommentarer

betyg
BetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetygBetyg
köp biljetter här
Nästa visning slutsåld, passa på innan sista visningen säljs slut också!

Blackfish1

För fyra år sedan chockades världen av den provokativa dokumentären om den blodröda viken vilken till dags dato i mitt huvud representerar delfinjakten i Japan. Nu kommer Blackfish, en annan dokumentär skapad för att väcka debatten om människan och djuren.

Blackfish handlar om den ökända späckhuggaren Tilikum. Han lever (fortfarande) i dag på SeaWorld i Florida och hålls i stort sett i ensamhet dagarna i ända. Det är hans "fängelsestraff" efter tre händelser där Tilikum varit involverad i när tränares liv har gått förlorade.

Dokumentären går på djupet och söker svaret på varför späckhuggare har en sådan aggressiv historia i fångenskap när det vilda beståndet aldrig visat samma beteende. Vi får också följa med ner i arkivfilmerna och förfäras och förargas av officiella bortförklaringar från djurparkerna. Regissören Gabriela Cowperthwaite har tillsammans med producenten Manuel Otezya skapat ett sanningssökande och debattskapande verk som är ett måste för dig som någongång i ditt liv tänkt en god tanke om djur.

Om någon fångade dig när du var två år gammal, kidnappade dig från din familj och la dig i becksvarta små lådor om natten och tvingade dig att umgås med personer som mobbar och misshandlar dig - skulle inte du också bli lätt psykotisk?

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/EGIGlCJXcrQ[/youtube]

Berget K2 i Himalaya har ett blodigt rykte kring sig och anses hos de allra flesta bergsbestigare vara det svåraste berget i världen. De första 48 timmarna av augusti 2008 skulle skrivas in i historieböckerna som de allra dödligaste någonsin. 25 erfarna klättrare begav sig upp från basläger 4 och attackerade toppen på en dag med perfekt väder. Elva stycken kom aldrig tillbaka.

TheSummit2Världens näst högsta berg. En trailer som utlovar action, mystik och intensitet. Visst låter det bra? Det tycker jag också. Men det är trailern det. Filmen är långrandig och den spänning trailern innan byggt upp försvinner inte ens. Nej, den är borta och glömd innan den dokumentära berättelsen ens har satt igång.

The Summit, regisserad av Nick Ryan ger sken av att på ett så fartfyllt sätt som möjligt återberätta, beskriva och hypotetisera runt de mystiska dygnen när så många liv sorgligt nog avslutades. Filmen handlar om mycket mer än de faktiska händelserna, absolut. Ryan vill belysa de moraliska dilemman som bergsklättrarna ställdes inför när vänner till höger och vänster försvann och dog.

Problemet är att det inte finns någon spänning i The Summit. Jag kan inte lyckas upprätta någon koppling till överlevarna och deras berättelser. De olika delarna av dokumentären blandas ihop till ett virrvarr av intervjuer, återberättelser som sedan motsäger sig själva blandat med förstklassiga iscensättningar och autentiska bilder och videoklipp från händelserna. Förvirringen är total, jag måste lägga ihop pusselbitarna själv för att orka hänga med och därför hinner jag inte känna efter hur bergsklättrarna måste ha känt där uppe i "dödens zon (<8000 möh)".

TheSummit1Fotot i The Summit är i sina iscensättningar snyggt och väl genomförda. Helikopterturer förbi berget med sin svarta sten mot den kritvita snön och klarblå himmel snor gärna åt sig din anda. Likaså bergets skugga sedd från toppen som sträcker sig jag-vet-inte-hur många mil in in Kina. Mäktigt, minst sagt. Är du inte personligen insatt eller intresserad av bergsklättring är det för dessa scener och sekvenser som du vill se The Summit.

[youtube width="630" height="340"]http://youtu.be/z0pPhTLvzu4[/youtube]

The Summit kanske inte når sin pik den 1 november, men det är åtminstone datumet för dokumentärens premiär på bio såväl som VOD.