Äventyr

Charles-Ingvar Jönsson har en plan. Planerad in i minsta detalj. Wallentin behöver bli lärd en läxa. För att klara av den avancerade kuppen måste han skaffa hjälp. Tillsammans med sprängexperten Harry, Franz Jaeger-specialisten Rocky, och bedragaren Vanheden sätter de efter rättvisa och hämnd på eget vis.

Jönssonligan1

Nytolkningen av den svenska klassikern Jönssonligan håller upp för sitt namn. Filmen levererar vad jag förväntar mig att en Jönssonligan-film ska leverera, men den gör det också på sitt alldeles egna och nyskapande sätt.

Sickan, ursäkta..Charles-Ingvar drar sig bort från den simpla bilstöldsbranschen efter en brutal och hjärtskärande händelse involverande finansjätten Wallentin. Charles-Ingvar blir närapå besatt av hämnd. Till sin hjälp drar han ihop ett gäng kriminella. Alla med sina egna specialiteter.

Jönssonligen - den perfekta stöten har delar som påminner mig om de äldre filmerna. Men lika mycket står filmen på sina egna ben och visar tydligt att "reboots" inte behöver vara rena kopior. Det är i smådetaljerna du kommer att känna igen dig. På de stora bitarna är Jönssonligan - den perfekta stöten mer intensiv. Det är mörkare och mer spännande.

Fotot i filmen påminner mig om Snabba Cash och Tommy. Nedtonat, underexponerat och gröngråa toner. Våra karaktärer känns igen från forna tider, det är en mysig känsla som sprider sig när det verkar som att Berger, Pettersson, Thorson, och Karim studerat sina företrädare och lämnat dem en modern och intensiv homage i form av Jönssonligan - den perfekta stöten.

Jönssonligan2

Allt som allt är Jönssonligan - den perfekta stöten, som Vanheden skulle säga, lysande. Jag ska erkänna att jag satt med anteckningsblocket och ett rågat mått skepsis redo när filmen började rulla. Tji fick jag.

Jönssonligan - den perfekta stöten har premiär över hela landet 16 januari.

Christopher Nolan kommer tillsammans med Matthew McConaughey och Anne Hatheway med det största science fiction-äventyret sedan A Space Odyssey. Människan har torterat sin planet tillräckligt, det går inte längre att leva här. En grupp noga utvalda får chansen och möjligheten att rädda mänskligheten. Men för att göra det måste de åka dit ingen annan tidigare satt sin fot.

INTERSTELLAR

Interstellar öppnar härligt med en dokumentärkänsla. Någonting som blir mer förståeligt och genomtänkt desto längre filmen får spela. Det är en fantastisk känsla att få sitta i biofåtöljen och bara följa med. Att inte kalla Interstellar en episk film vore dumdristigt, mest därför att den är just det; episk.

Vi får följa med in i den nära framtiden där allting är slut och jorden kippar efter andan. Det är en dammig postapokalyptisk känsla som svajar mellan framtid och åttiotal. Balansen finns närvarande och... ja, den fungerar.

Det är ett otroligt snyggt foto med jaw dropping effekter. Inte till största del i kvaliteten, även om den är hundra procent. Nej, det är konceptet. Det är tänket bakom det visuella som vävs samman och skapar en helhet som få filmer i den här genren har lyckats med genom åren.

Interstellar behandlar naturligt nog en hel del avancerad vetenskap. Du och jag får den förklaras för oss utan att dumma ner eller trycka ner vårt eget intellekt. Kontrasten mellan vetenskapen och våra huvudrollskaraktärer som dras sönder av familjeband och en lojalitet till artens fortsatta överlevnad skapar den gripande berättelse som filmer är.

Har du inte en faiblesse för relativitetsteori innan du går och ser Interstellar är chansen stor att du kommer ha det när eftertexterna börjar att rulla.

INTERSTELLAR

Häpnadsväckande. Det är ett ord som kom till mig medan jag lämnade salongen. Det är svårt att inte bli tagen av Interstellar. Gå och se den, det finns inga tvivel är frågetecken. En film som kommer återfinnas i min filmhylla när det beger sig. Men bli inte förvånad om du hittar mig i biosalongen i alla fall en gång till innan dess. Interstellar är en bioupplevelse, punkt slut.

Interstellar har premiär i hela galaxen 7 november.

Vi är äntligen inne på den sista boken i trilogin om Katniss Everdeen och den översittande huvudstaden Capitol med dess korrupta och ondskefulla ledare. Det är äntligen dags för The Hunger Games: Mockingjay - part 1.

MockingJayPartOne1

Först och främst. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är, precis som Catching Fire, bättre än den första filmen. Så enkelt är det. Huruvida den är bättre än just sin föregångare, det är svårare att säga. Vissa delar - ja. Andra delar - nej.

Filmen hoppar direkt in i berättelsen. För den som inte sett den andra filmen nyligen och inte läst böckerna kan det därför bli lite raskt in i händelserna utan någon förklaring till varför det händer. Jag gillar det. Varför dalta med publiken när de flesta ändå kommer störa sig på att behöva höra samma saker igen och igen. Jag störde mig dock på det av den enkla anledningen att jag inte kollat på Hunger Games sedan tvåan kom på bio.

Vi är i District 13, det försvunna distriktet som aldrig avslutade sitt krig. Katniss måste axla rollen som talesperson för kampen mot Capitol. Det är inte ett enkelt beslut för den ännu unga kvinnan som blivit utsatt för spelen inte bara en, utan två gånger. Mardrömmar hemsöker hennes nattro och nerverna är inte som de en gång var.

Intressant är det att se hur mycket Jennifer Lawrence utvecklats professionellt över de senaste åren. För det kan inte bara ha att göra med bra skrivna tal som rycker tag i hjärtat och kniper åt gång på gång. Nej, hennes insats i rollen som Katniss har utvecklats. Till det bättre. Däremot, och jag säger det med olust, skarvar insatsen från en riktigt, riktigt bra sådan mot ett par scener där det spelas över alldeles för tydligt.

Det är ändock en parantes i en annars två timmar och tre minuter lång väldigt underhållande film.

Att The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är just en första del av två är tydligt. Stora delar av filmen är påbyggnad av tidigare filmer som måste pålas ner och utvecklas till den sista avgörande delen. Under de mindre fartfyllda delarna var jag rädd för att bli uttråkad och trött. Jag hade fel. The Hunger Games: Mockingjay - part 1 blir inte tråkig.

MockingJayPartOne2

Dramaturgin håller genom alla akter och fotot är genomgående snyggt och visuellt slående. Effekterna är felfria i min mening. En subtil fotnot i det visuella arbetet kring The Hunger Games: Mockingjay - part 1 är att färgerna och känslan är dystopisk och blek. Men porträtteringen av vår hjältinna är att hon är stor och stark, även när det tar emot. Kameran står nära och tränger in bland publikens känslor. Vinkeln är ofta tagen underifrån och hjälper oss i biosalongen att förstå att Katniss - hon är en kraft att räkna med.

The Hunger Games: Mockingjay - part 1 har premiär 19 november över hela landet. Nu börjar kampen för en värld fri från förtryck och korrupta ledare. Ett nytt Panem. Ett bättre Panem.

Fäller charm-krokben framför dig

Kliv in i en värld av skicklig stop motion-hantverk. The Boxtrolls är inget annat än en berättelse som berör var och varje biobesökare. De små trollen trasar sönder undertäckta samhällsnormer och kommer utan tvekan att charma dig.

TheBoxtrolls1

När Ägg var liten blev han en del av den underjordiska världen där de hatade och fruktade utbölingarna Boxtrollen lever. Världen ovanför skyr dem och den ena berättelsen är värre än den andra. Den pittoreska, ostälskande och bergsbelagda byn har utegångsförbud om natten. För alla vet att Boxtrollen mest av allt vill äta upp och slita sönder invånarna. Rädslan för trollen i The Boxtrolls är så stark att beslut tas om deras utrotning.

Det vithattarna, de som styr staden och äter den godaste osten av alla, inte vet är att Boxtrollen är de mest vänliga och fridfulla varelserna de skulle kunna lära känna. The Boxtrolls tar oss med på en resa där två unga från vitt skilda världar lär känna varandra. Olikheterna är påtagliga men utgör inget hinder när vänskapsband, och kanske mer, utvecklas på stadens gator, torg och underjord.

The Boxtrolls är en film som subtilt leker med påträngande normer i vårt samhälle. Ett samhälle där pappan som ensam förälder inte är en bra förebild. Den bilden krossar filmskaparna och visar istället upp den relation mellan ung och äldre man visas känslor och vördnad inför varandra

Aristokrater mot folket, så skulle det gå att koka ner berättelsen i The Boxtrolls. Men filmen är så mycket mer. Genom det iögonfallande konceptet där trashy shabby chic möter Tim Burton i salig brittisk dramakomedi faller historien om pojken som överlämnades till en annan värld på ett sätt som stundom påminner mig om Lejonkungen i mix med Jack Skellington möter Wallace & Gromit.

TheBoxtrolls2

Det är en film att se om igen. Jag kan inte tänka mig det vara möjligt att lämna en visning av The Boxtrolls utan ett leende på läpparna och en förtrollad känsla i kroppen. Ett litet tips: ta in den mjuka tilltalande ljuset i filmen. Och sitt kvar ett par minuter under eftertexterna så kommer du förstå bättre vilket arbete som krävt för att skapa The Boxtrolls.

The Boxtrolls har premiär runtom i landet 12 september. En film för alla. En film för dig.

Tänk dig att du ser på den riktigt bra och underhållande filmen Bilar. Ettan alltså, inte uppföljaren. Och sen fantiserar du vidare och gör bilarna till flygplan. Då har du Disney’s nya Flygplan 2. Precis som sin föregångare känns filmen som mångt och mycket bara en om-modellering av en lyckad franschise. Och jag misstycker inte. För Flygplan 2 är bättre än sin föregångare. Även om Bilar står ohotad som bättre upplevelse.

PLANES: FIRE & RESCUE

Vår hjälte kan inte längre tävla. Det finns inte reservdelar kvar på marknaden. Istället utbildar han sig till brandflygplan. Eller ja, han håller på att utbilda sig i alla fall. För under utbildningen som inte verkar ge frukt bryter en enorm skogsbrand ut i området och alla måste hjälpa till att rädda skogen och alla de som är i den.

Flygplan 2 handlar om att bekänna färg. Att inse hos sig själv, och våga erkänna till resten av världen, när det är dags att sadla om och tänka i nya banor. Det går alltid att starta om och bli bra på någonting annat.

Men måste våga. Det kommer nya vänner ur nya sammanhang och det kommer alltid finnas dem som vill utnyttja dig för saker du har och kan men lagt bakom dig.

Flygplan 2 är snygg och stilsäker. Väl animerade scener med den klassiska texturen blandar sig underbart med bränder i skyhög textur. Spänningen följer med och värmen stiger i bröstet när lågorna slickar trädstammar och spärrar in oskyldiga husbilar.

PLANES: FIRE & RESCUE

Vi får lära känna flera nya vänner och också bekanta oss med gamla favoriter. Vad jag saknar är just mixen mellan Bilar och Flygplan. När de i den här filmen inkluderar så många fyrhjulade vänner, varför inte låta Blixten McQueen gästspela? Jag är säker på att filmvärlden, ung som gammal, skulle älska det. Inte för att Flygplan 2 kommer flyga rakt in i hjärtat på vilket barn som helst redan nu.

Flygplan 2 har premiär över hela landet 29 augusti. En värdig och familjevänlig hyllning till alla brandmän världen över som riskerar sina liv för att rädda våra.

Get to da choppah!

Barney (Stallone) och grabbarna är tillbaka för att igen rädda världen från ondska. Den här gången är det en gammal vän och fiende som är tillbaka från graven. Conrad Stonebanks (Gibson) var med och skapade The Expendables innan han gick över till att bli ökänd vapenhandlare och instigator till krig och fler krig därtill. Barney måste bekämpa gamla problem med nytt blod och tar in en ny yngre grupp hårdnackade personer. Det har aldrig varit mer personligt än så här.

BRAY_20130917_EXP3_12291.dng

The Expendables 3 är vad den är. Det är inte ett mästerverk på något plan. Men ändå är det en underhållande film. Allting börjar med att Barney och grabbarna måste frita en gammal vän till den hårdnackade Stallone. I det snabba och bepansrade tåget sätter filmmakarna och skådespelarna tonen för resten av filmen. Det går snabbt och det är mycket ammunition som går åt.

I jämförelse med sina förlagor är The Expendables 3 större; den har fler dumroliga one-liners och framförallt fler explosioner.

The Expendables 3 kommer med ett enkelt och avskrivet manus utan något vidare djup. Alla dialoger, monologer och analogier för att du och jag i biosalongen ska förstå vad som händer och kommer att hända. något som inte behövs när den hårda machostinna filmen inte tär särskilt hårt på sinnet.

Med ett kallt och underexponerat foto befäster sig The Expendables 3 som den enkla action-/actionkomedi som den är. Som nämnt är inte filmen något mästerverk per se, men det är ändå en berättelse som underhåller.

Otaliga explosioner och manliga skrik fortsätter under hela filmens speltid när den gamla gruppen byts ut mot nya, och så vidare. The Expendables 3 lider är hål i sitt manus och jag förstår inte varför jag ska bli emotionellt nedstämd när Barney avskedar sina gamla kolleger tjugo minuter in i filmen. Jag har ju sett trailern?

En välkommen och fräsch nykomling till gänget är Antonio Banderas. En mer klockren och skrattframkallande comic relief kan jag inte ha kommit på själv.

DSC_3202.jpg

Jag gillar den här sortens film. Det underhåller och gör mig glad. För The Expendables 3 är bara att se och emellanåt skratta åt gamla dängor som så uppenbart är billiga poäng och referenser till legendernas kultförklarade filmer.

Se den med vännerna och räkna med att kunna skratta och prata om explosionerna och striderna långt efter tunnelbanan eller bussen kommit in på närmaste station.

Underhållningen från tunga vapen och stora explosioner i The Expendables 3 har premiär över hela landet den 13 augusti.

Kolla hellre på originalserien

Det är den hänsynslösa Fotklanen som sprider skräck och kriminalitet genom staden. Fyra oväntade och ovanliga hjältar ser på från underjorden och vet att de, med deras speciella färdigheter, måste skipa rättvisa och slå ner den ondskefulla ledaren Shredder. Reportern April O'Neal snubblar över de hårdhudade hjältarna och tillsammans med dem och sin kameramän måste de rädda staden från en smärtsam död.

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES

Ska vi vara ärliga så har det nog bara funnits en bra installation av de muterade sköldpaddorna, och det är den tecknade serien som las ned för arton år sedan (1996). De andra serierna, och filmerna för den delen, går väl att kalla varierande. Med det i bakhuvudet borde den nya, moderna, och aldrig förr så stora filmen Teenage Mutant Ninja Turtles (TMNT) ligga i framkant för att skapa en ny och ung fanbas.

Producerad av explosionsfanatikern Michael Bay är filmen på pappret en chans att skapa det nödvändiga generationsskiftet. Har han och de andra filmskaparna lyckats? Svaret är nej.

En generell känsla av The Uncanny-Valley osar kring TMNT. En film från Bay med estimerad budget om 125 miljoner dollar borde ha lyckats bättre med animeringen av sina huvudkaraktärer.

TMNT visar dock upp dramaturgiska lyckträffar. Att du och som jag biopublik får vänta i tjugo minuter innan en första ordentlig blick av våra gröna hjältar presenteras är ett beprövat och gynnsamt dramaturgiskt grepp som gör första halvan av filmen att bli bättre. Förhistorien om mutanternas tillkomst imponerade mig, speciellt på vilket sätt författarna bäddade in det i historien.

Berättelsen känns i övrigt tunn och fungerar bättre som språngbräda till en uppföljare än som självständig film. TMNT har sin beskärda del av action. Ändå är det en ganska tråkig, och framförallt långsam film.

De karaktäristiska klippen med kameror sällan positionerade mer än en halvmeter från marken, tittande uppåt mot de svaga skådespelarinsatserna, är med. Så också förstörelse av privat och allmän egendom dolt av "häftigt" motblänk.

TMNT är inte den film vi alla nog väntade oss. Det är för lätt, för barnsligt, och barnvänligt. Visst att hjältarna ska larva sig och vara jobbiga, men krocken mellan att skapa en film för de i tidiga tonåren som äldst och samtidigt visuellt sträva efter något som vuxna hellre avnjuter för TMNT rörig och till en besvikelse.

Ett visst mått av underhållningsvärde, absolut. Tyvärr är det en lång väg till att nå sina superhjältekonkurrenters filmer. Filmen får mig i alla fall att vilja återvända till den tecknade serien med en stor läsk och en påse chips.

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES

Filmens bästa film är utan tvekan snöscenen. Den har allt: action, fart, humor, motstånd, förstörelse och stora natureffekter. En ljusglimt i en annars mörk och underjordisk film med svikande datorarbete.

Orkar du inte vänta på premiären av Teenage Mutant Ninja Turtles den 8 augusti kan du kolla på The Amazing Spider-Man, för det är så gott som samma story.

Tillsammans kan de rädda evigheten

Ett gäng av totala motsatser strålar samman för ett gemensamt mål. Ronan vill ha sfären som Peter Quill (Star-lord) stulit till sig. Skottpengar sätts på hans huvud och när sfären tillslut stjäls tillbaka till Ronan och det nyformade gänget bryter sig ut ur ett fängelse måste de kämpa tillsammans för att rädda sig själva, och universum.

GuardiansOfTheGalaxy1

Återigen står vi inför en Marvel-film av stora proportioner. Det är obestridligt att deras produktioner lyckas med att fånga publikens hjärta. Och plånbok. The Guardians of the Galaxy (The Guardians) är lika stor, fast ändå så mycket större än alla tidigare filmer.

Och det inte bara för att vi nu tar steget ut i rymden. Nej, The Guardians känns på en gång som ett engagerat projekt där fem udda och motsatta typer ska slås samman för att inte bara rädda jorden, utan hela universum.

Du som är införstådd och såld på serieversionen av The Guardians, och alla andra karaktärer i universat för övrigt, kommer att bli nöjd. För filmens foto drar sig mer åt serierutornas ton än vad tidigare.

Känner du igen historien? Ja, det förvånar mig inte. för det är tyvärr precis samma berättelse som alla andra Marvel-filmer. Men hav förtröstan. Trots att alla som sitter bredvid dig i biosalongen vet precis hur lyckligt slutet kommer att bli så är det en hejdundrans snygg resa dit.

The Guardians är mer lättsam än tidigare och den självironiska humorn duggar tätare än någonsin tidigare. Star-lord som tar den naturliga ledarrollen i gruppen är den klassiska hjälten; nämligen den som inte kan ta rollen om inte någonting traumatiskt hänt med dennes föräldrar i tidiga år. Visserligen har alla Beskyddarna tunga ryggsäckar, men det gör sig mest tydligt genom Star-lord och hans blandband med åttiotalsmusik.

Soundtracket till The Guardians är glad och lättsam. Sköna dängor från musikvärldens hitskapande årtionde. Filmens score är av kvalitet, inte för att det sticker ut på något märkvärdigt vis, utan för att det rätt och slätt är där och ger det nödvändiga djupet till galaxens vida sträckor och smutsiga planeter.

The Guardians är en snygg film. Den är större än någonsin och av superb kvalitet. Varje bildruta är fylld av utmärkta specialeffekter med en stor rymd. Det går att förstå vilket arbete som har gått in i att skapa The Guardians universum när du sitter kvar under eftertexterna för att vänta på den extra scenen som brukar komma därefter. Då kommer du att se den överväldigande stora avdelningen av animatörer.

Nu kommer det i och för sig ingen post credit-scen, men det är värt att stanna kvar bara för att se den ovan nämnda avdelningen av eftertexten.

Filmen kommer med en snygg konceptidé som drar minnen till smutsiga 90-talsfilmer och framförallt kultklassikern Firefly. en trevlig och välkomnande anspelning på att all teknik inte behöver vara klinisk ren och Apple-esque.

GuardiansOfTheGalaxy2

Jag gillar The Guardians, det gör jag verkligen. Ja, det är precis samma film som vi sett komma från produktionsbolaget och deras Avengers-universa. Men det fungerar. Det är så snyggt. Och trots förutsägbarheten lyckas ändå regissör James Gunn att hålla intresset vid liv i två hela timmar och få mig och resten av publiken brista ut i skratt vid fler än ett tillfälle. 

Filmen må vara det senaste i leden av framgångsrika kassakor, och det gör mig inte ett dyft, för jag kommer att kolla på The Guardians mer än en gång till.

The Guardians of the Galaxy går upp på biografer världen runt 1 augusti!

Legend eller PR-kupp?

Legenden, avlad av Zeus själv, har blivit benådad den fysiska styrkan av en gud men också förbannelsen av det mänskliga lidandet. Enorma monster och bestar testar honom genom livet för att glädja gudarna. Vid sin sida har han sitt band av legosoldater. Ett blodigt inbördeskrig måste ta slut och Herkules gör allt i sin makt för att återföra den rättmätiga kungen till dess tron.

HERCULES

När Herkules föddes räckte det inte för gudinnan Hera att barnet döptes i hennes ära. Misslyckade mordförsök kom och gick under Herkules uppväxt. För att glädja gudarna och låta halvguden leva i frid måste han utföra tolv stordåd. Med ett, och det sista kvar, hemsöks han av syner inga andra ser.

För att överleva arbetar Herkules i Hercules: The Thracian Wars som legosoldat. När riket Thrakien lovar guld och gröna ängar bestämmer sig han och gänget för att hjälpa den plågade kungen att skipa fred.

Hercules: The Thracian Wars är en speciell tolkning av den lika klassiska som underbara berättelsen om halvguden som går på jorden. Stel humor i alldeles perfekt opassande stunder lättar upp en film som i post production inte lyckats fånga hela känslan av antikens episka händelser. Filmen känns platt och intetsägande. Det är inte den Hercules: The Thracian Wars som trailern gav mig. För det var en sinnesjukt bra trailer.

Regissör Brett Ratner vill göra Hercules: The Thracian Wars till något nytt. En modig vilja. Och visst är berättelsen någonting nytt. Aldrig tidigare har vi fått gå bakom kulisserna på legenden och hans stordåd. Aldrig tidigare har det varit så öppet kring den hjälp han tar med sig ut på slagfälten för att överleva och upprätthålla sin image om att vara gudalik. Aldrig förut har det hymlats så lite om att de hemska monstrena nog egentligen bara var personer i läskiga utklädnader och överdrivna återberättelser.

Och jag gillar det. Jag gillar hur Hercules: The Thracian Wars blir en uppvisning av antik retorik och marknadsföring kring ett upphöjt kändisskap. Trist dock att all specialeffektsbudget gick till de fem minuter av filmen.

Filmen plågas av en tydlig "uppställdhet" i scenerna, speciellt bland statisterna, vilket bygger på plattheten och de vaga förnimmelserna av B-film. Det knapra genretypiska manuset går att hata och älska. Jag gillar det för att det är det enorma muskelpaketet Dwayne Johnson som får skrika ut hälften av det.

HERCULES

Ett stort plus för Hercules: The Thracian Wars är ett amazonkvinnan Atalanta får ett stort utrymme i de många stridsscenerna. Synd bara att hon inte kunde ha fått lika effektiv och skyddande utrustning som männen.

Allt som allt är Hercules: The Thracian Wars en helt okej film. Det finns ett stort underhållningsvärde - men låt dig inte luras av genialiska trailerproducenter. Actionäventyret har premiär 25 juli.

Explosioner..och fler explosioner

När en nystart för en andra trilogi äntligen drar igång är det större än någonsin. Optimus Prime och de andra Autobots gömmer sig för människan. De är jagade. Efter den stora attacken mot Chicago har det mänskliga samhället vänt dem ryggen och behandlas nu som fiender. När ett nytt hot står för dörren är det upp till några få att än en gång rädda världen. Och de behöver hjälp från de enorma maskinerna.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Ett postapokalyptiskt samhälle har skapats efter den förödande attacken mot Chicago. Attityden mot de enorma maskinerna har slagit bakut. De är i dag fiender, dödliga varelser som inte vill någonting annat än att döda och lemlästa människor.

Cade Jaeger försöker att hålla huvudet ovanför ytan ekonomiskt genom sina uppfinningar och reparationer. Hans dotter har dejtförbud. Först måste skolan klaras av. En dag när Cade släpar hem en gammal lastbil förändras deras liv fullkomligt. Den rostiga metallhögen är ingen annan än Optimus Prime själv.

Pappan och dottern har tidigare överlevt genom och tack vare varandra. Det står snabbt klart att federala agenter nu vill se dem döda. Ett nytt hot, starkare än någonsin, har återvänt till jorden. De har inte varit här sedan de sist utplånade dinosaurierna. De vill fånga Optimus, men varför?

Skumma regeringsaffärer avlöser varandra bakom stängde mötesdörrar. Cade dotter Tessa har skaffat pojkvän utan lov. Transformers utvecklar sig till ingenting annat än ren underhållning. Kärleken mellan de unga skapar en klassisk komedi när Cade försöker att skrämma rallyföraren Shane.

Vidare är Transformers en nästan tre timmar lång film om explosioner och deformerad metall och fallna byggnaden. För filmen har knappt någon handling. Vad det är de vill göra är lite luddigt. Rädda världen är ett självklart mål, men vägen dit. Den är fylld av explosioner, på explosion, på explosioner.

En detalj med Transformers är tydlig, och det är att Autobots och Galvatron är mer mänskliga. Ansiktsdetaljer är mer utsnitslade och "kläder" beter mer klädlikt. Jag gillar det, men det känns inte helt rätt. Visst, det är en ny trilogi som vi jobbar med. Men förändring är läskigt, även om Michael Bay spränger upp den tiotals, om inte hundratals gånger om.

TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION

Transformers är en mansdominerad film. De ytterst få kvinnliga karaktärer kan inte klara av någonting själv. Antingen lyssnar de på sin chef eller så ropar hon efter pappa/pojkvän. Synd, absolut. Men vad kunde vi ha väntat oss från herr Michael Bay?

Premiär 10 juli. Se den inte för filmhistorien som skapas under dessa 2 timmar och 45 minuter. Se den för tusentals explosioner och testosteronfyllda actionsekvenser!