Biografi

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Efter sin moders hastiga bortgång faller livet i bitar för Cheryl. En rad av inte direkt välmotiverade och genomtänkta val drar ner hennes äktenskap i leran. Någonstans där i bottnen inser hon vad hon måste göra: vandra Pacific Crest-leden.

FOX_3558.psd

Wild är baserad på boken med samma namn. En berättelse om en ung kvinna som vänder upp ner på ett redan omkullvält liv. Allt för att få rätsida på sig själv och sin värld.

Det var ett tag sedan i alla fall jag såg någonting nytt med Reese Witherspoon. Speciellt på den stora duken. Efter visningen av Wild kände jag att det inte gjorde något. Varför? Jo, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Äventyrlig, vacker, spännande, gripande. Varsågod - fyra ord som kan börja beskriva filmen som är något av en blandning av Into The Wild och Tracks.

Witherspoon levererar magnifikt i sin porträttering av Cheryl Strayed och hennes resa. Det känns äkta och det känns ärligt. Storslagen natur som går från stekhet öken över snötäckta fjäl ner i grönskande dalar och regntyngda skogar ramar in en film som inspirerar.

Det är svårt att lämna biografen utan en upprymd känsla i bröstet om att det går att förändra sitt liv. Du behöver inte veta vart du är på väg, bara du är på väg. Kanske är det svårt att vara alldeles lagom lite objektiv när det gäller Wild. Jag faller väldigt lätt för den här typen av filmer. Men å andra sidan - du läser den här recensionen för att få my take, så då får det vara så.

Tvåfaldigt Oscarsnominerade Wild har premiär 16 januari.

Louis Zamperini är framgångsrik på löpbanan och en duktig soldat. Men när hans plan kraschar över Stilla havet och tvingas spendera 47 dagar på drift i en flotte med två vapenbröder innan de hittas och tillfångatas av den japanska flottan och satt i fångläger kommer Zamperini att den hårda vägen lära sig likheten mellan idrott på elitnivå och krig. Vad likheten är? Ingenting kommer enkelt här i livet. Kämpa och ge aldrig upp. En stunds smärta är värd en livstid av ära.

Unbroken2

Det här är den sanna berättelsen om Louis Zamperini och hans tid som olympisk idrottare och krigsfånge. Bakom kameran hittar vi Angelina Jolie. Det är inte hennes första film som regissör, men det är ändå tydligt att hon inte är lika hemma bakom kameran som framför. Unbroken tar sig framåt under drygt två timmar i ett makligt tempo. Stridsscenerna griper inte fast med sin skräck och ångest. De lugna dialogerna är förvånansvärt intressanta och den terror soldaterna möter i lägret och de japanska vakterna lyser stundom igenom med övertygelse.

Unbroken är inte en fantastiskt film. Men den är bättre än medelmåttig. Till stor del uppnås det med ett bra skådespel från Jack O'Connell och hans motspelare. Manus, scenografi och kostym samspelar tillsammans med ett för genren klassiskt foto. Visst blir det lite tröttsamt med sepiatonerna emellanåt - men det är ett vackert porträtt av en mörk tid från vår moderna historia.

Att filmatisera den sanna berättelsen om Zamperini och de andra fångarna är att ta sig en väldigt stor tugga. Tyvärr lite för stor för Jolie. Några gånger under Unbroken fångar hon känslan perfekt - men för det mesta är det blygsamt och nervöst. Det känns som att hon inte vågar gå ner på djupet. Berättelserna kring vår handling saknar djup och vissa saknar till och med en upplösning. Kanske har det till viss del med tidsprioritering och klippning att göra, men det stora problemet är ändå att Jolie som regissör än så länge inte är djärv nog.

Unbroken1

Rekommenderar jag Unbroken? Ja, det gör jag absolut. Det är inte den bästa biografifilmen jag sett. Inte heller den bästa krigsfilmen. Ändå är det en film värd att se. Letar du efter inspiration till att överleva vinterdepressionen eller hjälp till att fortsätta gå till gymmet. Ja, då är det den här filmen du vill se.

Unbroken har premiär 9 januari.

Andra världskriget står på kanten att bryta ut i full skala när logikern och matematikern Alan Turing anmäler sig till den brittiska underrättelsetjänsten. Han blir del av en brokig grupp forskare och skarpa sinnen. Deras uppdrag? Knäcka tyskarnas omöjliga kod. Den olösbara Enigma-koden måste bli löst - miljontals liv står på spel. Medan Turing arbetar för att öppna tyskarnas bäst bevarade hemligheter bär han själv på en.

THE IMITATION GAMEVem har inte hört talas om den ökända Enigma-koden? Tyskarnas till synes perfekta krypteringssystem. Miljontals på miljontals kombinationer gömmer deras meddelanden - och koderna nollställs varje dag.

Det är essensen av Morten Tyldums film The Imitation Game om Alan Turing. Med ett mjukt foto som andas 40-tal i sin stil genom linsen såväl som i kostym och i det välskrivna och gripande manuset. Benedict Cumberbatch axlar rollen som den moderna datorns skapare. Och han gör det bra. Känslan av geniet utan sociala färdigheter och tydliga tendenser till empatibrist som ser intellektet istället för kroppen som det sinnet bär upp värmer hjärtat i en annars kvinnofientlig och fobisk militär miljö.

The Imitation Game visar upp kriget från en ny sida. Den intellektuella och tekniska sidan. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare suttit och kollat på en krigsfilm som utan att visa enorma stridsfält och söndersprängda byggnader titt som tätt hållit ett sådant hårt grepp om mig.

Det säger någonting om filmen som lägger mer fokus på dialog och rädslan för klockan som aldrig stannar. Ångesten som aldrig lämnar rummet håller The Imitation Game intressant.

THE IMITATION GAME

The Imitation Game vänder på klacken för dig som inte känner till berättelsen och den underliggande röda tråden som görs så tydlig utan att du ser den. Cumberbatch och Knightley samspelar i harmoni och tillsammans med ett välkomponerat score är det här en väldigt sevärd historisk film om människan och hans uppfinning med vilken vi i dag grundar vårt samhälle.

Berättelsen om gåtknäckaren Alan Turing har premiär 16 januari.

Det går inte att inte lyssna på Afzelius hädanefter

Han som sällan uttalade sig i tal var desto mer öppen och pratsam i sina låttexter. Björn Afzelius var älskad av publiken och en artist mediakåren älskade att hata. Med en fri tillgång till ett enormt arkiv har nu en aldrig tidigare öppnad dörr öppnats in i livet till en av Sveriges mest älskade artister.

TusenBitar1

Det här är en omsorgsfullt skapad dokumentär om en av vårt lands mest älskade artister och personligheter. Han var den blyga killen med det stora hjärtat. Speciellt inför kulturen i Sydamerika.

Tusen bitar är filmen om Björn Afzelius. Tillsammans med stora mängder arkivmaterial i form av videoklipp och fotografier varvar berättelsen fram genom hans liv. Allt från det första bandet med Mikael Wiehe hela vägen till de sista inspelningarna i Björns egna kök.

Med basen som del av band fick inte Björn det utrymme han ville ha, speciella inte i Hoola Bandoola Band där censuren var så hård att gitarristen och sångaren skrev musik "bakom ryggen" på sina kollegor.

Respektfulla och välklippta intervjuer med människor ur Afzelius liv sjunker in och etsas fast tillsammans med musik de allra flesta av oss antingen växt upp med eller lärt känna allteftersom. De Geer lockar till skratt och hans döttrar gräver fram tårar.

Tusen bitar är en dokumentär även för den publik som inte känner till honom och hans musik. De flesta har hört låten Sång för friheten. Den öppnade upp för en mer liberal och bredare publik. Precis som den låten lyckas Tusen bitar med att öppna upp en värld av musik och poesi för de som ännu inte tagit sig tid att lyssna.

Låtarna skapar ett djup och emotionellt band när arkivklippen slänger oss från funkislägenheter i Sverige och tiden i Italien.

TusenBitar2 Är Tusen bitar en uppföljare av den svenska dokumentären Searching For Sugar Man? Nej, det är det inte. Men den är i samma klass. En dokumentär alla borde se, och kommer att vilja se igen när eftertexterna börjar och den bästa covern av låten Tusen bitar börjar ljuda ur högtalarna. Tusen bitar står på egna den. väldigt stabila och sevärda sådana.

Tusen bitar står på egna ben. Väldigt stabila och sevärda sådana. Biopremiär 5 september.

Balanserad förbränning

Varje söndag i de amerikanska staden Baltimore fylls stadens gator med hundratals motorcyklar och och fyrhjulingar. Det är det ökända gänget 12 O'Clock Boys som åker på sin helgtur - som mestadels går i höga hastigheter på bakhjulen. Samhället har delat sig som röda havet inför gänget. Ena sidan hatar "vandalerna". Den andra älskar sina "förebilder". En ung lokalpojke, Pug, vill inget annat än åka längs stadens gator med dem.

12OClockBoys

Dokumentären 12 O'Clock Boys visar tre år av Pugs uppväxt. Berättelsen tar oss från det lilla barnet med drömmen hela vägen till den unga tonåringen med attityd, mod, och en bra nypa av dumdristighet.

Allt Pug vill är att bli medlem i gängen 12 O'Clock Boys. Drömmen om att få åka längs Baltimores gator på bakhjulet av en skönsjungande motorcross är den absoluta versionen av The American Dream för grabben som tvingats växa upp utan en fadersfigur i hemmet - beläget i en mer eller mindre nedgången del av staden.

För Pug är gänget förebilder. De själva tycker att det är en del av stadens historia och kultur. Många andra ser dem som kriminella gangstrar som ränner runt planlöst på stadens gator i jakt på olycka och brott.

12 O'Clock Boys glorifierar motorcyklarna och den färdighet som behövs för att inte med en gång slå ihjäl sig mot asfaltens grova yta. Talang porträtteras på ett smakfullt vis utan att för den sakens skull belysa problemet som kommer med traditionen. Varje år dör killar och tjejer på fordonen. Även åskådare får ta smällen emellanåt.

Med sina 76 minuter speltid har regissör Lofty Nathan fångat essensen hos en ung kille som söker bekräftelse och grupptillhörighet i ett samhälle som inte kommer att välkomna honom med lika öppna armar som hans icke-existerande vita vänner.

Premiär 16 maj. 12 O'Clock Boys visar upp en person i underklassens USA på ett sätt bioduken aldrig tidigare tagit del av.

4 Kommentarer

Episk upplevelse att älska

En dag inser Robyn att hon vill, och måste, göra någonting nytt med sitt liv. En kväll kommer hon till insikten ett öknen, det är hennes öde. Med två års förberedelser och träning i en mansdominerad ökenstad där spindlarna är lika många som ormarna och kamelerna mer envisa än det vassa gräset under fötterna. En 270 mil lång resa tar Robyn över den australienska öknen. Ett oförglömligt äventyr ingen inblandad någonsin kommer att glömma

Tracks1

De flesta av oss törstar säkert efter att göra någonting stort i våra liv. Någonting som gör att personer runtomkring oss kommer att minnas oss när vi väl är borta. Det var inte Robyns mål. Något hos henne sa att hon var tvungen att lära sig hantera kameler, och med dem korsa den torra, oförlåtliga, och inte minst torra, öknen som sträcker sig över den australienska landmassan.

Tracks är berättelsen om den unga kvinnan som avråddes att bege sig ut till den så gott som tomma ökenstaden med varningar om våldtäkt och misshandel. Filmen, baserad på boken med samma namn skildrar den episka historien på ett fantastiskt sätt. I alla fall för den som inte har läst boken.

Med bokens facit i hand finns det stora problem med Tracks. Så stora att jag hänfördes i den mörka biosalongen över varför det, det, och det! inte fick vara med.

Alla vill hitta sig själva. Robyns sätt var att bege sig ut ensam i öknen. Någorlunda ensam i alla fall. Med sig på resan är fotografen Rick från National Geographic. Tracks handlar om att upptäcka sig själv. Mer så i boken än filmen.

Det är vad som är problemet med filmen. Robyn vill vara själv, hon trivs bättre med sina djur än med människor. Ändå låter inte regissör John Curran det lysa genom. Onödiga och framförallt irrelevanta motiveringsreferenser till hennes döda mamma stör den annars vackra berättelsen.

Curran låter inte heller Robyn njuta av de åtskilliga veckorna där hon gick själv tillsammans med några få kameler och en hund. Tracks blir ett äventyr där människor från överallt håller sig fast vid en ung, till synes galen, kvinna med uppenbar dödslängtan.

Tracks är meningen att vara ett test för Robyn själv att våga ta. Och våga överleva. Nu blir filmen istället en välspelad berättelse om människor runt vår unga huvudroll.

Foto, manus och allt det filmiskt konstnärliga är ändå kort från ett mästerverk. du och jag får verkligen komma in i vildmarken Australien har att erbjuda. De enorma vidderna syns kanske inte, men de är där och du kommer att känna dem. Tracks är för att uppleva, och uppleva saker kommer du att göra.

Men vad jag verkligen saknar i filmen är de svårigheter Robyn var tvungen att överkomma. Hennes motgångar; hennes ångest; hennes suicidala episoder; hennes konstanta otur; hennes sorg. Jag vet att de ska vara där, men blir åter och återigen besviken när de klippts bort till fördel för ett gladare dramaturgiskt grepp.

 

Tracks2

Vad ska jag göra åt saken? Ingenting. Tracks är fortfarande en fantastisk berättelse om en episk vandring tillsammans med en i dag fortfarande stark och underbar kvinna. Jag har läst boken. Jag vet mer nära vad som faktiskt hände under de 270 långa milen till havet.

Även utan boken är Tracks äventyret alla kommer vilja följa med på under 112 minuter om och om igen.

13 juni har Tracks biopremiär i Sverige. Inget mer behöver egentligen bli sagt - du vill se den här filmen. Och du kommer vilja läsa boken därefter, såvida du inte ser till att läsa den dessförinnan!

När den före detta Wimbledon-mästaren och självutnämnda manschauvanisten Bobby Riggs utmanade världsettan Billie Jean King drog det tusentals personer till den enorma arenan Astrodome. Ännu fler skulle komma att följa matchen som än i dag står som den mest sedda tennismatchen i världen. Matchen, som kom att kallas The Battle of the Sexes skulle komma att minnas som mer än tennis. Den legendariska matchen var och är en milstolpe för kvinnorättsrörelsen, och inte minst en vinst för jämställdheten på tennisbanan.

BattleoftheSexes2

Billie Jean King och Bobby Riggs. Båda stora namn inom tennisvärlden. De har vunnit stora matcher båda två, men allra mest minns nog tennisvärlden den match som skulle vara startskottet för en mer jämställd sport och en sporre för kvinnor världen över att inte låta sig bli överkörda av patriarkatstyrda män.

Battle of the Sexes är dokumentären som matchen mellan de två historiska sportsutövarna. Men det är lika mycket ett visuellt snyggt porträtt över hur några få kvinnor kämpade och kämpade för att få luft i en mansdominerad värld. Dokumentären är snyggt byggd och klippt med mängder av arkivmaterial.

King drevs till den här matchen av en vilja att visa för Riggs, och världen, att kvinnan inte var sämre än mannen. Riggs ville mest producera spaltmeter och tjäna en hacka på en, i hans värld, enkel match. Som så många vet blev det ingen enkel match. Inte ens det resultat vid matchens slut stämde med Riggs förhoppning och tro. Men pengar, det tjänade han. Och King också, självfallet.

Uppståndelsen kring matchen är vad Battle of the Sexes bygger upp till utan att berätta något för publiken. För en samling personer i biosalongen utan en insikt i feminismens sportliga vagga eller insikt i tennishistorien vet inte var filmen vill ta vägen. Istället blir Battle of the Sexes en berättelse som berättar, inspirerar och lär ut om 70-talets feminism och om de få modiga själar som vågade vägra förminskning och råkar gilla att spela tennis på professionell nivå.

BattleoftheSexes1

Battle of the Sexes tar upp och visar en fruktansvärd viktig kamp. En kamp som ännu inte är över. En kamp som fortfarande pågår överallt i världen. skillnaden är att i dag är det ingen tennismatch som hyr stora fotbollsarenor för att blanda sport och politik.

Jag vill tycka om dokumentären mer än jag gör. Och jag gillar den inte mer därför att för mig, som inte är insatt i historien av tennis tappar greppet om en dokumentär som på grund av ett suddigt mål blir onyanserad och utdragen.

Med en premiär 8 mars är Battle of the Sexes ute på biograferna i rådande stund. En film en en tennismatch med fokus på allt annat än bollen.

Som 21 år gammal presenterar Yves Saint-Laurent sin första kollektion á la haute couture. Då är han fortfarande kvar hos det magnifika modehuset Dior. Boende i Paris och familjen kvar i Marocko tar sig Yves framåt i modevärlden. Mötet och den växande bekantskapen med modemecenaten Bergé som skulle komma att utvecklas till hans livs största kärlek. Modevärlden är hämndlysten och tre år av problem och lögner senare öppnar de sitt eget modehus. Yves Saint-Laurent är fött och en modevärld ser på medan den unge Yves kämpar med inre demoner samtidigt som han på egen hand omformar vad världen tänker är mode.

Tournage YSL

Ett avspänt och lika eggande score och soundtrack fyller en berättelse som på ett fint och lagom rått vis berättar berättelsen om det unge geniet som med inre tvivel och demoner mörkare än en natt ute i gamla skogar.

Yves Saint-Laurent är torr och kall med motsägande varma inslag i sitt foto där dialogen och manus talar för sig själv. Det går att se Yves Saint-Laurent på två sätt. Det ena är att lyssna: musiken och dialogen för sig själv och skapar tillsammans en berättelse som fyller bröstet med ljusa såväl som mörka målningar.

Det går också att kolla på Yves Saint-Laurent utan ljud. Att bara följa med i ett mjukt foto som försiktigt sätter sig nere i hörnet och ger fyllighet åt att välregisserat skådespeleri och en tidsenlig miljö med vackra kläder var och varannan själ i biosalongen skulle ge minst tre fingrar för att få ha upplevt i första hand. Jag vet att jag skulle göra det i alla fall.

Det är svårt för den unga Yves att hålla fötterna på jorden och den enorma framgången som kom tillsammans med det egna modehuset tär på honom och människorna i hans närhet. Drogerna är många och tunga; festerna är många och långa; arbetspassen är irriterande och högljudda. Omgiven av vackra tyger, kvinnor, och tjock cigarettrök sätter stort tryck på Yves som inte till fullo klarar av sin egen framgång.

YvesSaintLaurent2

Det dolda återberättandet i Yves Saint-Laurent ger filmen det lilla extra som gör den sevärd. Att få veta hur viktig Yves var för Bergé trots deras otaliga bråk och affärer ger vår berättelse ett djup som regissör Jalil Lespert lyckats nyansera elegant.

Pierre Nyney, Guillaume Gallienne, och Charloette Le Bon ger en fransk ikon är nationalikon liv återigen. Och de gör det med respekt och värdighet värd hans tidlösa designer.

Yves Saint-Laurent rullar på biodukar över hela landet i skrivande stund. Ännu en film i raden från landet som slagit genom en seg mur när det gäller att lyckas på internationell nivå. Kudos till dig, Frankrike. Premiär hade berättelsen 14 mars.

2 Kommentarer

Det skulle ta över tjugo år innan Walt Disney kunde berätta för sina döttrar att han äntligen kunde infria deras önskan om att göra en film av deras favoritbok Mary Poppins. I sitt outtröttliga arbete mot den bittra och tillbakadragna författarinnan P.L. Travers testas Disney's tålamod när kompromisser inte ens finns med på kartan att kompromissa om. Väl under hennes skinn börjar filmatiseringen ta form, men inte utan att Travers själv säger att det är okej.

SAVING MR. BANKS

Från den lilla flickan som tvingas lämna det trygga stadslivet i en stad i Australien för en gammal nedgången gård ute på vischan till den stela, och bittra, författarinnan som inte vill släppa på något alls av sin kolossala prestige. Saving Mr. Banks är berättelsen om den här författarinnan P. L. Travers och hennes fleråriga kamp mot hycklaren och skojaren Walt Disney.

Det enda Walt Disney vill är att behandla hennes oförglömliga berättelse om barnflickan som kom med västanvinden till undsättning för familjen Banks barn med den yttersta respekt och ömhet. Travers, däremot, vill inte ha någonting med mannen som leker med tecknade filmer och annat barnsligt hittepå. Mary Poppins är hennes och bara hennes.

Saving Mr. Banks målar upp en inbjudande miljöer som stäcker sig över både hav och land. Genom ett fram-och-tillbaka-perspektiv får du och i publiken en allt större inblick och förståelse vem Travers faktiskt är och varför hon beter sig på ett visst sätt.

Scenografin i Saving Mr. Banks är full av lätthet och tidsenlig inredning såväl som kostym. Det är tydligt att filmen har producerats med respekt för tidsepoken lika mycket som filmskaparna respekterat deras ämne och personer. Saving Mr. Banks blir därför en berättelse med värme, även där dialogerna och kalla, korta och gnabbiga.

Det är också tydligt hur John Lee Hancock, som regisserat Saving Mr. Banks gjort det med ett tydligt mål i sikte. Det handlar inte bara om att njuta av Emma Thompsons insats som P. L. Travers (med vilken hon för övrigt är värd en Oscarsnominering för!), nej det handlar handlar om att se Tom Hanks beträda rollen som en av USAs största barnskatter.

Saving Mr. Banks handlar också samtidigt om en bakgrundshistoria vi inte känner till. Berättelsen om hur berättelsen kom till. Och varför Travers till varje pris måste rädda Mr. Banks.

SAVING MR. BANKS

asd

Saving Mr. Banks har premiär 14 mars. Berättelsen om en faders önskan att hålla sitt löfte till sina barn och om en kvinna som inte vill släppa taget om sitt barn.