Det är redan tämligen ansträngt mellan de olika sociala kretsarna på det väl ansedda universitetet. När en av skolans föreningar anordnar en Halloween-maskerad med afro-amerikanskt tema bryter helvetet lös. Sam White, skolans svarta minoritetsledare står vid frontlinjerna när upplopp fyller campusområdet.

DearWhitePeople1

Dear White People är lika mycket en komedi som det är en skildring av ett USA fortfarande präglat av orättvisor och rasism. Stereotyper målas upp över alla kulturella och sociala klick på skolan.

Känslan av allvar genomsyrar ett överraskande välskrivet manus. Tillräckligt välskrivet för att kunna skruva upp ett mått av satir utan att förlöjliga och förstöra filmens bakomliggande budskap och röda tråd.

Dear White People ramas in i trånga, symmetriska scener där ensemblen av talangfulla skådespelare driver frågorna och berättelsen framåt med ord, istället för utsvävande externa händelser.

Olika synvinklar på hur rasism bör elimineras behandlas vilket ur min plats i biofåtöljen möjliggör för fler att ta sig an filmen på ett djupare, och samtidigt, mer lättsamt sätt. Det är verkligen en film som står på sina egna ben som film - men också en perfekt film att kolla på och ännu en gång lyfta debatten om rasism och segregation i samhället.

Det är en annorlunda film och i egenskap av långfilmsdebut av regissör Justin Simien är det med spänning jag väntar på kommande projekt. Den visuella och övergripande stilen luktar generationsskifte.

DearWhitePeople2

Absolut finns det bitar och delar av Dear White People som jag tycker porträtteras udda och malplacerat. Men det är i den stora bilden fullständigt ovidkommande. Dear White People är en rolig och viktig film som på ett innovativt sätt tar upp den debatt som pågått i alldeles för många år för att inte ha nått en lösning.

Dear White People har premiär 27 februari på utvalda biografer runtom i landet. Samtidigt lanseras komedin som digital hyrfilm via SF Anytime.

Personligen har jag aldrig fastnat riktigt och rätt för Power Rangers. Kanske av den enkla anledningen att jag egentligen är ett par år för ung för att ha kunnat uppskatta serien i tv-serieform.

Något jag däremot fastnade för var den här kortfilmen. Den är modern, snygg och underhållande. Om du tycker om Power Rangers är det här absolut ett måste att spendera femton minuter på.

Inatt gick den av stapeln - galan alla vi som älskar film väntat och längtat efter sedan förra årets upplaga. Det här var den 87e i ordningen och i år var det ingen mindre än Neil Patrick Harris som höll i programkorten och ledde oss genom kvällens alla aftonklänningar och kostymer.

rp_Oscars2013-620x350.jpg

Precis som förra året, och året innan dess för övrigt, skrev jag i min tipsrad efter vilka jag i hjärtat ville skulle få gå hem med en statyett istället för att välja de som juryn förmodligen skulle gå efter. Den magkänslan, i kombination att min filmhöst inte varit på topp och jag missat en drös nominerade filmer gjorde mina val tämligen enkla, men också samtidigt väldigt fragila. Vi kommer strax tillbaka till vilka filmer jag valde och hur det gick för dem.

Vi måste nämligen börja från början, och då hamnar vi vid en liten reflektion av HannaPee & c:o som satt i för- och mellansnackssoffan hos SVT. Kort sagt är jag glad att jag låg ett par timmar efter i showen och utan problem kunde spola förbi när Hanna och hennes gäster kontinuerligt svarade på lösa frågor, när Hanna kom på frågor att ställe, i termer om och kring "jag vet inte". Det verkade mer intressant att diskutera om jämställdhetspolitik och varför Neil Patrick Harris inte fick mer utrymme för att showa på scen.

Nu kan inte jag svara på hur SVT tänkt när de valde ut nattens kommentatorer - men såhär med facit i hand skulle i alla fall jag råda vår public service att välja ett gäng som sett åtminstone en större del av filmerna. Och inte bara sett dem, utan också kollat på dem med ett filmiskt intresse. Nu fick jag vibbar av "ja visst kan jag vara med i Oscarssoffan, jag har ju ett konto på Netflix". Tråkigt, minst sagt.

Det kunde blivit så mycket mer intressant och givande om sista minuten av pauserna nästan varje gång fylldes av en narratativ nedräkning från kontrollrummet hur lång tid det är kvar till sändningen börjar igen.

Nu blev det i och för sig lite längre än kort sagt, men det var illa tvunget att få ut.

Showen i sig höll en dräglig nivå. Harris var i mångt och mycket rolig, även om det kändes som att han gång på gång höggs kort. Filmstjärnorna som presenterade filmerna stakade sig och sa fel med jämna mellanrum, precis som det brukar vara. Det skämtades på stjärnornas bekostnad, på gott och ont. Travolta fick sig en liten törn i sidan och Cumberbatch fick en kindpuss till sitt underbara namn, i samma skämt.

Det sämsta som sändes från Dolby Theatre inatt kom i form av en, förvisso sönderspelad, låt från Lego-filmen. Nej, det lät inte bra någonstans och framträdandet var spretigt och tramsigt dåligt. I jämförelse med Harris öppningsnummer där också Anna Kendrick fick gästspela var Everything Is Awesome inte ens på dagisnivå.

Det bästa då? Vad var det bästa under nattens sändning? Ja, det är ett enkelt svar som måste delas i två. Först måste jag nämligen säga att årets Oscarsgala ärades med den snyggaste grafik jag sett. Kollade du inte alls i natt tycker jag att du ger dig själv en halvtimme och spolar lite fram och tillbaka bara för att kolla på de fantastiska övergångarna och bildkoncepten.

Därefter är det Eddie Redmaynes reaktion och tillhörande tacktal när han tog hem statyetten för bästa manliga huvudroll. Ingen annan under kvällen osade av sådan ärlig extas och lycka. Det värmde i bröstet och, ja, det tårades till och med till i ögonvrån. Tack Eddie, för det!

Det är möjligen inte omöjligt att efter ovanstående stycke förstå att jag ville att Redmayne skulle vinna, men om det inte gick fram kommer här nu en kortare lista över några av priserna som delades ut och vilka jag hade satt som vinnare.

Bästa manliga huvudroll
Mitt val - Eddie Redmayne (The Theory of Everything)
Vinnare - Eddie Redmayne (The Theory of Everything)
Bästa kvinnliga huvudroll
Mitt val - Reese Witherspoon (Wild)
Vinnare - Julianne Moore (Still Alice)
Bästa kvinnliga biroll
Mitt val - Keira Knightley (The Imitation Game)
Vinnare - Patricia Arquette (Boyhood)
Bästa manliga biroll
Mitt val - Edward Norton (Birdman)
Vinnare - JK Simmons (Whiplash)
Bästa film
Mitt val - The Theory of Everything
Vinnare - Birdman
Bästa animerade långfilm
Mitt val - Big Hero 6
Vinnare - Big Hero 6
Bästa animerade kortfilm
Mitt val - Feast
Vinnare - Feast
Bästa regi
Mitt val - Wes Anderson (Grand Budapest Hotel)
Vinnare - Alejandro G. Iñárritu (Birdman)

Med fokus på livet och relationen till och tillsammans med sin fru Jane följer vi Stephen Hawkings liv. Från lika lat som briljant student på Cambridge till professor och världskänd kosmolog.

TheTheoryOfEverything1

Det är svårt att få nermina tankar om The Theory of Everything i ord. Ska jag börja vid den stämningsfulla och pricksäkra musiken? Eller ska jag fokusera på det eggande och välskrivna manuset? Kanske borde jag lägga vikt vid det engagerande och vackra fotot? Det viktigaste kanske är att börja med den fenomenala skådespelarinsatsen? Varför inte börja med det livsöde vi faktiskt får följa?

Ja, som du förstår är det inte den enklaste uppgiften. The Theory of Everything är helt enkelt riktigt, riktigt bra. I höstas fick jag chansen att se berättelsen om Stephen Hawking. Nyligen var jag tvungen att tillåta mig själv njuta och tåras i biosalongen en andra gång. Filmer som blir bättre andra gången de blir sedda är värd extra tillsyn. The Theory of Everything blev bättre när jag såg den igen.

De små, vid första anblick, detaljerna i Redmaynes skådespel öppnar dörrarna på vid gavel för mig. Var och varannan scen tvingar mig att dra efter andan. Jag vet att jag tittar på en stor vit duk -  ändå är jag där. The Theory of Everything fångar mig. Och filmen släpper mig inte.

Berättelsen är varsamt berättad och att vikten ligger vid livet utanför skolan och arbetet ger en insyn i ett liv jag inte haft någon som helst kunskap om. Svårigheterna, ångesten, lyckan, rädslan. Berättelsen ger mig allt jag vill ha. Och mer därtill.

Fotografiet i The Theory of Everything gifter sig med musiken och det såväl roliga som dystra manuskriptet. Färgsättningen skiftar och skärpedjup leker fram och tillbaka.

Redmaynes tolkning av Hawking är som tidigare nämnt makalös. Och Jones porträttering av Jane är inte sämre. Att de båda är Oscarsnominerade för sina insatser är det minsta de är värda.

TheTheoryOfEverything2

Jag vill berätta så mycket om detaljerna i The Theory of Everything som gör till ett guldkorn i mina ögon. Sätter mig istället på händerna och ber dig istället själv uppleva magin som är The Theory of Everything.

Femfaldigt Oscarsnominerad och en solklar plats in bland mina personliga Guldkorn - The Theory of Everything har premiär 23 januari.

Efter sin moders hastiga bortgång faller livet i bitar för Cheryl. En rad av inte direkt välmotiverade och genomtänkta val drar ner hennes äktenskap i leran. Någonstans där i bottnen inser hon vad hon måste göra: vandra Pacific Crest-leden.

FOX_3558.psd

Wild är baserad på boken med samma namn. En berättelse om en ung kvinna som vänder upp ner på ett redan omkullvält liv. Allt för att få rätsida på sig själv och sin värld.

Det var ett tag sedan i alla fall jag såg någonting nytt med Reese Witherspoon. Speciellt på den stora duken. Efter visningen av Wild kände jag att det inte gjorde något. Varför? Jo, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Äventyrlig, vacker, spännande, gripande. Varsågod - fyra ord som kan börja beskriva filmen som är något av en blandning av Into The Wild och Tracks.

Witherspoon levererar magnifikt i sin porträttering av Cheryl Strayed och hennes resa. Det känns äkta och det känns ärligt. Storslagen natur som går från stekhet öken över snötäckta fjäl ner i grönskande dalar och regntyngda skogar ramar in en film som inspirerar.

Det är svårt att lämna biografen utan en upprymd känsla i bröstet om att det går att förändra sitt liv. Du behöver inte veta vart du är på väg, bara du är på väg. Kanske är det svårt att vara alldeles lagom lite objektiv när det gäller Wild. Jag faller väldigt lätt för den här typen av filmer. Men å andra sidan - du läser den här recensionen för att få my take, så då får det vara så.

Tvåfaldigt Oscarsnominerade Wild har premiär 16 januari.

Charles-Ingvar Jönsson har en plan. Planerad in i minsta detalj. Wallentin behöver bli lärd en läxa. För att klara av den avancerade kuppen måste han skaffa hjälp. Tillsammans med sprängexperten Harry, Franz Jaeger-specialisten Rocky, och bedragaren Vanheden sätter de efter rättvisa och hämnd på eget vis.

Jönssonligan1

Nytolkningen av den svenska klassikern Jönssonligan håller upp för sitt namn. Filmen levererar vad jag förväntar mig att en Jönssonligan-film ska leverera, men den gör det också på sitt alldeles egna och nyskapande sätt.

Sickan, ursäkta..Charles-Ingvar drar sig bort från den simpla bilstöldsbranschen efter en brutal och hjärtskärande händelse involverande finansjätten Wallentin. Charles-Ingvar blir närapå besatt av hämnd. Till sin hjälp drar han ihop ett gäng kriminella. Alla med sina egna specialiteter.

Jönssonligen - den perfekta stöten har delar som påminner mig om de äldre filmerna. Men lika mycket står filmen på sina egna ben och visar tydligt att "reboots" inte behöver vara rena kopior. Det är i smådetaljerna du kommer att känna igen dig. På de stora bitarna är Jönssonligan - den perfekta stöten mer intensiv. Det är mörkare och mer spännande.

Fotot i filmen påminner mig om Snabba Cash och Tommy. Nedtonat, underexponerat och gröngråa toner. Våra karaktärer känns igen från forna tider, det är en mysig känsla som sprider sig när det verkar som att Berger, Pettersson, Thorson, och Karim studerat sina företrädare och lämnat dem en modern och intensiv homage i form av Jönssonligan - den perfekta stöten.

Jönssonligan2

Allt som allt är Jönssonligan - den perfekta stöten, som Vanheden skulle säga, lysande. Jag ska erkänna att jag satt med anteckningsblocket och ett rågat mått skepsis redo när filmen började rulla. Tji fick jag.

Jönssonligan - den perfekta stöten har premiär över hela landet 16 januari.

Livet blir inte enklare när Diane hämtar ut sin explosiva och svårhanterliga son Steve från ungdomshemmet. I den kampfyllda balansgången mellan kärleksfullt gnabb och närapå mordförsök hittar de båda stöd och kraft i kvinnan på andra sidan gatan. Hon heter Kyla och har tagit ett sabbatsår från sitt jobb som lärare. Ingen av dem anar hur viktiga de är för varandra och den väntande vänskapen.

Mommy2

Berättelsen om den kämpande mamman som ännu inte hittat ro inom sig själv och samtidigt måste lära sig ta hand om sin oberäkneliga son är gastkramande bra. I alla fall om du gräver ner dig i biostolen och kämpar dig genom den första akten. Jag vet inte vad det är med Xavier Dolans filmer, men den första akten är nästan alltid otroligt långsam.

Jo, jag vet vad det är. Det handlar om att på ett sinnrikt sätt bygga upp karaktärerna och emotionellt befästa dem hos dig och mig utan att vi riktigt förstår det. Det är därför du sträcker dig efter näsduken längre fram i berättelsen.

Mommy är vackert fotad med polariserande effekt mellan ljud och bild. Tempot växlar lika bryskt som färgsättningen. Historien fångar de fina stunderna med sockervaddsfluffig träffsäkerhet och lyckas ett par minuter senare knivhugga dig som besökare med panik och ångest när Steve tappar kontrollen.

Du kommer snart att glömma bort hur mycket av filmen som är spelad i 1:1 format. Du kommer snart lovprisa formatet för just en scen i filmen. Vilken det är får du ta reda på själv.

Dynamiken mellan våra tre huvudkaraktären sammanspelar förträffligt. Den blyga grannen kontra översociala mamman och den oberäkneliga sonen är vad som gör Mommy till just Mommy.

Mommy1

Mommy är absolut en av årets bästa filmer. Och sannerligen den bästa jag sett hittills från Xavier Dolan. När alla beståndsdelar kommer samman blir känslan i den här filmen prick på. Grädden på moset är också musiken. Mycket från min personliga favorit bland moderna kompositörer: Ludovico Einaudi.

Det kanadensiska dramat Mommy har premiär 9 januari.

Louis Zamperini är framgångsrik på löpbanan och en duktig soldat. Men när hans plan kraschar över Stilla havet och tvingas spendera 47 dagar på drift i en flotte med två vapenbröder innan de hittas och tillfångatas av den japanska flottan och satt i fångläger kommer Zamperini att den hårda vägen lära sig likheten mellan idrott på elitnivå och krig. Vad likheten är? Ingenting kommer enkelt här i livet. Kämpa och ge aldrig upp. En stunds smärta är värd en livstid av ära.

Unbroken2

Det här är den sanna berättelsen om Louis Zamperini och hans tid som olympisk idrottare och krigsfånge. Bakom kameran hittar vi Angelina Jolie. Det är inte hennes första film som regissör, men det är ändå tydligt att hon inte är lika hemma bakom kameran som framför. Unbroken tar sig framåt under drygt två timmar i ett makligt tempo. Stridsscenerna griper inte fast med sin skräck och ångest. De lugna dialogerna är förvånansvärt intressanta och den terror soldaterna möter i lägret och de japanska vakterna lyser stundom igenom med övertygelse.

Unbroken är inte en fantastiskt film. Men den är bättre än medelmåttig. Till stor del uppnås det med ett bra skådespel från Jack O'Connell och hans motspelare. Manus, scenografi och kostym samspelar tillsammans med ett för genren klassiskt foto. Visst blir det lite tröttsamt med sepiatonerna emellanåt - men det är ett vackert porträtt av en mörk tid från vår moderna historia.

Att filmatisera den sanna berättelsen om Zamperini och de andra fångarna är att ta sig en väldigt stor tugga. Tyvärr lite för stor för Jolie. Några gånger under Unbroken fångar hon känslan perfekt - men för det mesta är det blygsamt och nervöst. Det känns som att hon inte vågar gå ner på djupet. Berättelserna kring vår handling saknar djup och vissa saknar till och med en upplösning. Kanske har det till viss del med tidsprioritering och klippning att göra, men det stora problemet är ändå att Jolie som regissör än så länge inte är djärv nog.

Unbroken1

Rekommenderar jag Unbroken? Ja, det gör jag absolut. Det är inte den bästa biografifilmen jag sett. Inte heller den bästa krigsfilmen. Ändå är det en film värd att se. Letar du efter inspiration till att överleva vinterdepressionen eller hjälp till att fortsätta gå till gymmet. Ja, då är det den här filmen du vill se.

Unbroken har premiär 9 januari.

Fake it until you become it

I sin desperata jakt efter arbete fastnar uppåtsträvande Lou Bloom i kriminaljournalistiken. Med en driven vilja att lyckas och en videokamera sätter Lou tänderna i den baksida av Los Angeles som endast visar sig på natten. Han blir vad branschen kallar för en Nightcrawler - en person som ser varje polis- och ambulanssiren som en skänk från ovan.

K72A1736b.tif

Är Nightcrawler en bra film? Ja, det är det absolut. Är Jake Gyllenhaal lyckad i sin roll? Verkligen! Det här är hans bästa prestation genom karriären.

Lou Bloom vill starta om, han vill förnya sig. Men det är svårt att skaffa en anställning med hans bakgrund. Var man är sin egen lyckas smed, och Lou är oerhört medveten om det här. Det är därför han, istället för att ge upp, skaffar sig sin egen karriär i Los Angeles-natten genom att filma olyckshändelser och brott.

Nightcrawler handlar lika mycket om mannen bakom kameran som den handlar om att ta sig själv i kragen och skapa sig sina egna möjligheter. Att möta motstånd och utmaningar utan rädsla. Det är också en vackert fotograferad berättelsen om natten i änglarnas stad tillsammans med en rågad skopa mediakritisk underton.

Gyllenhaal fångar den psykotiska och närapå barnsliga andan hos Lou Bloom. Det är tydligt att han inte är precis som alla andra. Det är en mångfacetterad insats med lager på lager av exceptionellt skådespeleri.

Det tunga, mörka och fylliga fotot fyller biosalongen med den tyngd och det nervkittlande drama Nightcrawler sänder ut. En ny tagning av The American Dream sett från empatifria ögon.

K72A6112.CR2

Låga kameravinklar och eggande dialoger tar hand med ett arbete med kostym vilka tillsammans sätter den sista spiken i kistan på varför Nightcrawler är Jake Gyllenhaals bästa roll och en av årets bästa filmer.

Följ med ut i nattens dramatiska timmar med Nightcrawler 28 november.

Efterkrigstidens USA och ett lyckligt ungt par som väntar barn - vad kan gå fel? En kväll invaderas deras hem av en satanistisk kult. Den dockan John köpt till sin höggravida fru Mia i present för att fullända hennes samling början efter den traumatiska natten skapa oro i hemmet. Underliga saker tar form och en ondska sprider sig i sinne såväl som hus.

ANNABELLE

Du kommer ihåg den ondskefulla dockan vi så smått fick lära känna i succéskräckisen The Conjuring. Du har alltid velat lära dig mer om vad som fick den gamla leksaken att transformeras till något så ondskefullt. Annabelle tar dig med på den resan.

Uppföljaren till The Conjuring är en prequel till den berättelsen. Låt oss börja med det viktigaste: nej, Annabelle är varken lika bra eller läskig. Men det är en bra skräckfilm likväl. Även om James Wan sorgligt nog hängt upp sina skräckgenre-skor håller Annabelle den visuella stilen tillsammans med John R. Leonetti. Den audibla aspekten, som personifierar mycket av James Wan är närvarande, men nedtonad.

Berättelsen om den ondskefulla dockan (som inte är besatt, demoner kan inte besätta ting - endast kontrollera dem för att uppnå den effekten) är en nagelbitare. Bitvis blir filmen något tradig, men flera hopp i soffan finns att tillgå.

Gulgröna toner tar Annabelle långsamt och metodiskt framåt i en allt mörkare filmkällare. Det är inte en lika renodlad skräckfilm som förlagan, men den växlingarna mellan ett stilla och stängt foto tillsammans med stressframmanande handhållet foto lyckas resa hår på armar och i nacke.

Annabelle har sin rysliga premiär fredag 17 oktober.